Till stallet istället, v 18 2023, pt 2

Igår var det dressyr och en sån dag då jag direkt när jag tog tyglarna kände att Köttbullen inte var på sitt mest samarbetsvilliga humör. Hon ville inte gå fram och hon ville inte flytta för skänkel och hon var på det stora hela rätt så motsträvig. Hon hostade ett par gånger också, hoppas det bara är damm. Bortsett från att jag inte vill att hon ska vara sjuk så är det vidrigt att rida en häst som hostar, dom sänker huvudet och tar i med hela kroppen och jag kan säga att jag satt rätt löst i sadeln när Köttbullen valde att ha (eller VALDE var nog inte rätt ord här, mer fick) sina hostattacker när vi galopperade. Kändes som hon sköt mig ur sadeln varje gång och det var väldigt lite dressyrekipage över oss just då. Man kan ju liksom inget göra åt det heller, det är ju inte som att hon gör det för att vara elak ens om hon har en allmänt dålig dag. Fäller  vinterpälsen gör hon också, det spelar säkert också in på det allmänna välbefinnandet. 

Vi red en övning med volter av olika storlekar och serpentiner med sidledsförflyttning mellan bommar på böjt spår och det var en bra lösgörande övning som Köttbullen inte riktigt uppskattade. Volterna gick väl an, men när vi skulle göra skänkelvikning så gick det oväntat bra för höger skänkel men nästan inte alls för vänster. Hade fan behövt ha ett dressyrspö i varje hand, men nu hade jag inte det så där fick man försöka laga efter läge som det heter. 

Efter lektionen sa min ridlärare att hon hade en fråga till mig, "och du får svara nej" och då brukar det ju alltid handla om  att man antingen typ ska sitta med i valberedningen eller vara funktionär på någon aktivitet eller någon form av oavlönat arbete i alla fall. Det här var varken det ena eller det andra, utan klubben ville ha några "ryttarrepresentanter" (tror jag hon kallade det), detvillsäga (om jag fattade det rätt) att man skulle finnas med på hemsidan med bild och presentation för att visa att vi är en klubb där alla sorters ryttare är välkomna. Och där var tydligen jag en typ av ryttare som skulle promotas eftersom "du går i en dressyrgrupp och rider ett kallblod". Finns ju generellt många kallblodsekipage som är svinduktiga på dressyr (i alla fall enligt diverse Facebookgrupper), och dit hör inte Köttis och jag. Men man behöver ju inte heller vara svinduktig för att tycka det är kul med dressyr, tänker jag. Så nu ska jag skriva ihop en liten text om mig själv, och jag brukar ju som bekant inte ha svårt med att låta orden flöda, men nu tog det stopp. Aja, får väl suga lite på den karamellen så löser det sig säkert. 

How sweet the sound

Igår kväll kunde jag inte somna p g a att min man somnade först och började snarka. Låg och tänkte på begreppet "rådjursren" och kunde inte för mitt liv komma på om det betyder att en hund (om den är rådjursren alltså) bara ska jaga rådjur eller om den absolut inte ska jaga rådjur. Tycker den som kom på begreppet "rådjursren" (som, ju mer man tänker på det, låter som en helt bisarr bastard av något sätt) borde ha tänkt ett varv till, men förmodligen är det helt solklart om man är jägare och fått i sig "Guns & Ammo" med modersmjölken. Blev tvungen att googla, så nu får ni också veta att en rådjursren hund ska absolut INTE jaga rådjur, varsågod för värdelöst vetande. 

Igår var jag hos Laserkvinnan efter jobbet. Var rätt så mör efter det och hade egentligen mest av allt lust att bara åka hem och lägga mig på soffan med en lånebok, men stoppade istället lite peppig musik i lurarna och gick ut i skogen. Det var som vanligt skönt när man väl var där. Hörde (trots lurarna) göken för första gången i år, det var en västergök och det vet ju alla att västergök = bästergök. Blev munter i sinnet över att ett bra år ändå stundade (2023 har fan i mig inte imponerat jättemycket hittills), trots att det såklart inte finns något som helst samband mellan var den gök som jag råkar höra för första gången råkar befinna sig  i förhållande till mig och vad som händer i stort och smått i ens dagliga liv och vedermödor. MEN MAN KAN JU ÄNDÅ FÅ TRO DET VA. 

Kom hem, vete fan vad jag gjorde resten av kvällen för min intention var att så fröer, men det gjorde jag inte. Kollade i gamla fotoalbum, hängde med min man, pratade i telefon med mina barn, sen var det läggdags, typ. 

Här är ett foto på mig och min bror i fräsiga genuskodade 70-talskläder som ändå är lite matchy match. Minns fortfarande de hemsydda randiga byxorna som var i något tyg som var lite hårt och vasst och som ingen av oss gillade. Men vi ser ju ändå glada ut.  

Idag är det först jobbelijobb, sen ska jag hem och städa för det ser ut som att KRIGET dragit fram i vårt tjäll. Sedan stallet och imorgon är det fredag, tjoho. Älskar kortveckor! 

Maj!

Då var det maj, och slut på min FETE-långhelg. Var ju ett genidrag att ta ledigt både i fredags OCH igår så att det tillsammans med första maj blev fem dagars ledighet. Som kändes som fem timmar, cirka, men det är väl så det är. 

Vad har jag då gjort den här fantastiska långhelgen? Inte jättemycket, ska väl erkännas. Eller det beror väl på hur man räknar. Inte jättemycket som genererar skrönor ur mitt livs novell i alla fall. I fredags gick jag en promenad med hundarna. Passade på att köra min lilla intervallträning. Tidigare har jag gjort det på 2-kilometersslingan på det lokala motionsspåret och det är SVINJOBBIGT (trots att mina intervaller för tillfället består av 15 sekunders löpning och 45 sekunders gång) eftersom det är så kuperat och nog fan är det alltid dags för spring när uppförsbacken står som en vägg mot en. Nu körde jag mina intervaller på platt mark istället och det var inte ett dugg jobbigt trots att jag hade tre hundar med mig som inte alltid var helt eniga om vilket tempo och riktning vi skulle ha. Kanske är den där kuperade slingan min variant av Karate Kids (eller rättare sagt, Mr Miyagis) wax on, wax off så att jag plötsligt en dag framstår som värsta Evy Palm? Inte så sannolikt, men det var en uppiggande tanke. Dessutom såg jag årets första sädesärla på vägen hem från skogen. Det vet ju alla att det betyder att NU ÄR DET VÅR. På riktigt. 

På lördagen gjorde jag väl ungefär samma sak, minus intervaller, sedan städade jag hos hönsen, rensade ogräs, sådde palsternackor i en pallkrage samt förberedde ett antal pluggbrätten för ytterligare sådder. Sedan var det dags att åka till spårskogen för att lägga spår inför söndagens kurs. Fick för en gångs skull till ett riktigt bra spår! Det är verkligen inte självklart när man som jag totalt saknar lokalsinne och spårskogen både är stor, väldigt kuperad och indelad i områden vars gränser oftast framstår som ytterst diffusa. Men för en gångs skull så. På kvällen hade jag och min man bestämt oss för att gynna den lokala pizzerian, vilket vi gör kanske en gång i månaden. Jag är inte sådär jätteförtjust i pizza så jag brukar beställa kycklingrulle. Nu visade det sig att de bytt ut kycklingköttet, som brukar vara tärnat, mot någon slags fjösiga kebabslamsor vilket gjorde att det inte alls var lika gott. Besvikelse! Nu vete fan om jag är så sugen på att gynna det lokala näringslivet längre, men de ska få en chans till. 

Söndagen var en heldag i spårskogen, där Laban spårade som en liten klocka. Finns ju få saker som gör en på så gott humör som ett lyckat spår (och få saker som kan göra en så SUR som ett dåligt/misslyckat spår). Nu var det inte ett fullängdsspår, men ändå nattgammalt och med alla svårigheter. Han pysslade på med sitt i godan ro, tog vinklarna som om han hade vinkelhake med sig, gick ut i återgången och tillbaks igen, snurrade något varv och så var det bara att haka på. Härligt. 

Åkte hem med ambitionen att fixa lite i trädgården innan kvällen, men det blev mest att jag stod och hängde på staketet och pratade med en granne medan våra hundar lekte med varandra. Det var ju valborgsmässoafton, men att stå och frysa vid en eld är väl det mest meningslösa fir man kan tänka sig tycker jag, så vi kollade på Fantastic Beasts, The secret of Dumbledore istället. Jag och min man alltså, inte jag och grannen. Lite oklart om det endast var Dumbledores sexuella läggning som var hans hemlighet, eller var det något mer som jag inte fattade? 

Sedan var det första maj som i vårt fall inte betydde mer än en i det här fallet ledig måndag som jag inledde med att promenera 13 kilometer och sedan körde jag ett pass tabata för första gången på länge. Har gjort om passet en gång till och tagit bort alla övningar som eventuellt frestar på min arm (som, peppar, peppar, inte gjort ont på ett tag) och det blev bra! Var sjukt nöjd med mig själv efteråt. Åt lunch, fixade lite i trädgården, slappade lite och sedan var det dags att åka till stallet. 

Igår var det promenad, pilatesträning, lunch och sedan trädgårdsfix igen. Planterade vinbärsbuskar i vår nya inhägnade del av trädgården, dels sådana som jag dragit upp som sticklingar, dels sådana jag grävde upp från en annan del av trädgården och så några som jag köpt. Det var inte själva planterandet som tog tid, utan snarare att rensa bort all kirskål som också hävdade sin rätt att växa där. Jag gillar att rensa kirskål, det är något meditativt med att sitta där och krafsa i jorden för att få tag på så mycket rötter som möjligt, och hönsen blir ju överlyckliga när man stjälper in en korg med ogräs till dom. Tyvärr är inte min kropp lika överförtjust. Sedan jag fick artros så kan jag inte sitta på knä längre, utan får köra någon slags variant på den lilla sjöjungfrun tills ryggen protesterar mot att vara en saga av H C Andersen. Men man får kämpa på. Planterat blev det, bestämde mig sedan för att det fick vara färdigjobbat i trädgården och gick in och lade mig på soffan och läste ett par timmar. G-Ö-T-T. Ja, sedan var väl långhelgen i stort sett slut. Det gick väldigt fort måste jag säga. Nu väntar en kort jobbvecka (G-Ö-T-T) och sedan en helg som är ganska tom än så länge. Enligt väderprognosen ska det vara kallt, bara omkring 5 plusgrader både lördag och söndag, vilket känns tröttsamt med tanke på att våren hittills varit osedvanligt kall, men det är väl bara att pälsa på sig och gilla läget. 

 

Till stallet istället, v 18 2023, pt 1

Igår stod det någon form av markarbete på schemat (vilket betyder att nästa vecka är det hoppning, SUCK/GULP). Vädret var toppen, så vi red i paddocken för den har bevattning så där blir inte lika dammigt som på stora utebanan. Vet inte exakt hur stor paddocken är, men tror något mindre än 20x60 men kanske lite större än 20x40? Eller så var det bara gårdagens övning som gjorde att det kändes trångt? Övningen var så här: två bommar på slutna delen av A- respektive C-volten samt två travbommar parallellt med medellinjen vid X. Först bara travade vi samt red öppna på långsidorna. Men sedan skulle vi galoppera över bommarna, bryta av till trav på långsidan, rida i öppna till B, vända in och trava över bommarna vid X, ut på spåret, öppna, galoppfattning, galoppera över bommarna på böjt spår, bryta av till trav, osv, och vända varannan gång till vänster och varannan gång till höger. Det gick i ett och här var man tvungen att vara vaken och alert för det hände saker exakt hela tiden, kändes det som. TUR inte detta var i torsdagsgruppen, för det hade Häxan aldrig rett ut. Men Bästa Måndagsgruppen™ fixade det såklart med bravur, eller det är klart att någon gång stockade det sig väl lite (var själv skyldig en gång när Knubbis blev tvungen att gå på toa och det kan han tydligen inte göra i rörelse), men alla är ursäktande och förlåtande (och inte som Häxan som beter sig som att hon har all rätt i världen att vara i vägen och att det är vi andra som är problemet).  

Var helt SLUT efteråt, tror Knubbis skötte sig bättre än jag faktiskt, hehe. Ibland var det lite svårt att få till avstånden mellan bommarna i galoppen, fick rida på framåt för att få det att stämma och sen var det svårt att hinna få tillbaks honom och i öppna innan det var dags att vända in mot medellinjen. Kände att det brast lite i kommunikationen ibland och det är väl jag som inte är tillräckligt kvick i vändningarna. Men en rolig lektion var det, och träningsvärk har jag så det bara skriker om det idag. Precis som det ska vara då alltså.

Nödvändigt ont

Har läst Nödvändigt ont av Maria Adolfsson och det kan du också göra, givet att du läst de tidigare delarna i Doggerlandserien (vilket jag såklart gjort):

Felsteg

Stormvarning

Mellan djävulen och havet

Spring eller dö

Fallvind

Detta är handlingen:

Julen närmar sig när den excentriske konstnären Raymond Osse försvinner hemifrån i vredesmod. Karen Eiken Friis får i uppdrag att hålla kontakt med de anhöriga i avvaktan på att en formell efterlysning kan göras. Uppdraget visar sig påfrestande i flera avseenden, och långsamt börjar hon misstänka att försvinnandet inte varit frivilligt. Samtidigt får Karens syster Helena ett brev som både förbryllar och förskräcker.

Jo, men självklart gillade jag även den här berättelsen. Även om det var liiiite, eller ärligt talat faktiskt ganska mycket transportsträcka fram tills att det började hetta till. Men då blev det bladvändarspännande! Och jag har inget emot att hänga med Karen, Leo, Eirik, Kore, Karl Björken, Jounas Smeed och de andra på Doggerland i deras vardag. Lite synd att man inte fick veta exakt hur det skulle sluta med den nya polismästaren, men det kommer väl en sjunde del där det kanske framgår? Det måste det göra! Den här boken får fyra stora julklappar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Till stallet istället, v 17 2023, pt 2

Igår var vi bara tre i dressyrgruppen, vilket kändes lyxigt. Köttbullen var på bra humör, svarade fint på framåtdrivande hjälper och kändes allmänt pigg. För att vara hon i alla fall. Vi skulle rida en övning med sidvärtsrörelser som inte gick så bra för det krävdes att man själv var kvick och lite rapp i hjälpgivningen och att hästen var lite kvick och rapp på att svara, och där är vi ju inte riktigt, varken jag eller Köttis. Men hon blev i alla fall inte skogstokig, alltid något.

När vi galopperade så var det en som fick täten och så skulle vi vända snett igenom och göra galoppombyte. Hela poängen med att någon har täten är ju att man ska följa efter den, men Häxan - såklart, vem annars? - fattade inte det utan vände upp på den andra diagonalen så plötsligt mötte jag henne på spåret fastän hon varit efter mig (i förhållande till den som hade täten). Ska väl inte påstå att det BARA var därför mitt byte inte blev jättebra, men det kan ju få vara den officiella versionen. Hehe.  

Gaslightad

Har läst Gaslightad av Sofia Larsson. Detta är handlingen:

Han håller telefonen i handen. Jag hör signalerna gå fram. Jag gråter och ber honom berätta vem han ringer till. Han lägger på luren och förklarar lugnt att det var psykakuten. Gör inte slut , snyftar jag i hans varma famn. Det gör han inte heller, istället för han långsamt mitt huvud mot hans mun och med sammanbitna tänder säger han: Glöm inte en sak. Det är du som är sinnessjuk i det här förhållandet, inte jag.

Sviken av mannen jag levt med under många år möter jag kärleken igen. Jag får all uppmärksamhet och stora framtidslöften. Men efter bara några månader är allt förändrat. Den person jag trodde var mitt livs kärlek börjar manipulera och övertyga mig om att jag är galen. Tillslut tror jag på honom. Tillvaron blir en nedåtgående spiral och den psykiska misshandeln är på väg att kosta mig livet.

Men bara nästan, jag klarade mig och lyckades ta mig ur den destruktiva relationen och är med den här boken redo att berätta min egen historia.

Jag är väldigt intresserad/fascinerad av fenomenet gaslightning och tyckte den här berättelsen inleddes starkt med en scen där Sofia inte ens vågar skära upp ett bröd av rädsla för att göra "fel". Den fortsätter att vara bra ungefär till hälften, sedan blir det tyvärr mest sida upp och sida ner av skildringar av dåligt psykiskt mående efter att relationen tagit slut. Som man såklart förstår att hon lider av och varför, och jag förstår också att det är en del av berättelsen och att det är viktigt att det kommer fram. Men jag tyckte det blev lite väl omständligt och ingående. Störde mig också på att karaktärerna inte hade några namn utan reducerades till bokstäver. Fattar ju att man inte vill hänga ut, men man kan ju ge dom hittepånamn istället för "J" och "D"? Den här boken får tre sociopater av fem möjliga.