Sarek

Har läst Sarek av Ulf Kvensler och det kan du också ta och göra tycker jag. Detta är handlingen:

Tre vänner som brukar fjällvandra tar på årets tripp till Sarek med en fjärde part - Anna och Henrik har svårt att säga nej när Milena vill introducera sin nya kille. Jacob är trevlig, men Anna genomfars av tanken "jag känner igen honom". Vandringen utvecklas snart till en mardröm - att ta med Jacob visar sig vara ett ödesdigert beslut som kommer att förändra deras liv för alltid.

Oj, vad jag gillade den här boken! Och då har jag verkligen ALDRIG förstått tjusningen med att vandra i fjällen. Trots att jag älskar långpromenader så skulle nog hellre skära upp pulsådrorna med en påse frystorkad chili con carne än att ge mig ut i vildmarken med ryggsäck, sovsäck och Trangiakök. Men boken var det ja. Fantastiska miljöskildringar, trovärdiga karaktärsskildringar, bra språk, rapp handling, spännande från första sidan till sista. Kommer aldrig någonsin att åka till Sarek, men boken får fem glaciärsprickor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

Skilsmässan

Har läst Skilsmässan av Moa Herngren som handlar om det här:

Bea och Niklas lever ett bekvämt liv på Östermalm i Stockholm. Men efter ett ganska bagatellartat gräl försvinner Niklas hemifrån. Bea tror att han när som helst ska komma hem, bara han lugnat ner sig. Men timmarna går och ingen Niklas kommer.

Under dagarna som följer fortsätter han att hålla sig borta. Och ilskan växer hos Bea. Så här beter man sig inte efter ett långt äktenskap, med två döttrar. Hon tar barnen och åker till Niklas familjs sommarställe på Gotland. Bara för att han har en livskris ska det inte gå ut över deras semester.

Men när det kommer fram att han träffat en annan ställs allt på sin spets. Han är inte intresserad av att försöka lösa krisen, utan han vill skiljas. Hur kan han vara så känslokall och oresonlig efter alla år tillsammans?

Men kommer verkligen skilsmässan som en blixt från klar himmel? Är alltid den som lämnar den onda? Vad kommer fram när man börjar skrapa på ytan?

Jag tyckte om den här boken som jag tyckte om Tjockdrottningen och Svärmodern. Rätt okej. Intressant med skildringen ur olika perspektiv, gillade beskrivningarna av det vardagliga, störde mig (som vanligt) på överanvändandet av "tjejerna" så fort barnen nämndes, tyckte det var helt orimligt att dottern Alma var tävlingsryttare utan att föräldrarna knappt satte sin fot i stallet och det liksom bara konstaterades i förbigående att hon "hade tävling på söndag" när alla som varit i den svängen vet vilket djävla jätteprojekt det är och vilken tid det tar. Tyckte också att både Bea och Niklas var rätt irriterande, hade de ingen vilja? ingen koll på något? Men annars en helt okej roman. Den får tre flyttkartonger av fem möjliga.

The end of the week as we know it

Vilken rövig vecka det har varit, suckade jag igår kväll och såg fram mot helgen. Sen skulle jag analysera varför den hade varit så rövig, och det rövigaste som hänt var väl att jag glömde min väska hos Laserkvinnan och att min man och jag hade en lätt härsken diskussion på det gamla vanliga och uttjatade temat "ordning och reda" (där vi alltså inte tycker lika eller på något vis var överens, om någon mot förmodan skulle tro det). I övrigt har det väl varit ungefär som vanligt, men det har ändå känts lite allmänt kärvt och motvilligt. Plus att det ibland känns som att jag jobbar på företaget som Gud glömde och att (delar av) personalen är därefter. Plus att jag har varit iväg varenda kväll utom i tisdags. Fast det sista har ju varit självvalt så det får man väl inte gnälla över antar jag. 

En upplevd rövig vecka borde ju i rättvisans namn avrundas med ett rejält ridpass, men så blir icke fallet för precis som jag misstänkte så var drop in-ridningen inställd idag eftersom det ska vara tävlingar imorgon. TYPISKT, muttrade jag surt när jag såg inlägget på sociala medier igår, men nu får jag försöka se det från den ljusa sidan: kommer hem i tid och hinner både handla och gå långpromenad med hundarna istället. Eller "hinner handla" var ju ett löjligt uttryck i dessa tider när affärer har öppet fan ta mig dygnet runt. En affär här i Ankeborg, som möjligtvis kan betraktas som "mellanstor stad", har öppet mellan 5 på morgonen och 23 på kvällen. VILKA HANDLAR DÅ? är en fråga jag ofta stället mig, och får alltid ungefär samma svävande svar från random personer som tycker sig sitta inne med sanningen att Ja, men det är ju många som jobbar skift...och ja, det är det väl, men det låter ändå helt orimligt att alla skiftanställda skulle rusa till Citygross som en man det första de gjorde när de stämplade ut. Men, men. Handla hinner man ju alltid, till och med Konsum (har uppenbarligen otroligt svårt att lära mig säga COOP) här i nästan-Österlen (cirka 1300 själar) har öppet till 21 varje dag. Annat var det förr, när livsmedelsbutikerna stängde klockan 14.00 på lördagar och hade helt stängt på söndagar. Detta var på 80-talet, i alla fall där jag bodde. Det kunde också, till skillnad från nu, hända att vissa färskvaror som bröd och mjölk och kött inte fanns att köpa om man kom lite sent vissa dagar för då var det helt enkelt SLUT PÅ LAGRET och då fick man helt enkelt vara utan. Det hade varit intressant att jämföra matsvinnet då med nu, när samtliga mejeri- och charkhyllor ständigt fylls på och vid dygnets alla tider är sprängfyllda med nybakat bröd och butiksstyckat kött och jättetråg med nymalen köttfärs. Någonstans måste det ju gå någon och rensa bort gammalt bröd och andra produkter som närmar sig bäst-före-datum och jag är inte övertygad om att detta hamnar i svinnsmartlådor eller hos hjälporganisationer, utan det bygger nog snarare på berget av mat som bara slängs (don't get me started).  

Vad jag menar med "hinner handla" är väl egentligen "hinner handla innan Gud och halva världen ska in och trängas i butikerna", samt "hinner handla så att jag hinner komma hem och få min välförtjänta egentid innan min man kommer hem från jobbet". Först väntar dock åtta timmars arbetsdag. Mjau.    

När en man lider

Igår var jag ju som sagt hos Laserkvinnan, och medan jag var där så ringde hennes telefon. Hon ursäktade sig med att hon precis fått ett återbud och ville kolla om det var någon som behövde en tid akut så att hon skulle kunna passa på att fylla upp återbudstiden. Den som ringde var en man som hette Patrik. Han talade så högt och genomträngande att han nog inte ens hade behövt ha en telefon för att kommunicera för jag hörde exakt vartenda ord där han inledningsvis deklarerade att han var "helt förstörd i ryggen". Ja, jag ska dra lite om min bakgrund, fortsatte han och sedan fick man ta del av varenda liten detalj. Det hade börjat med en Håkan Hellström-konsert som inkluderade lång bilresa till och från densamma, samt övernattande på en mycket obekväm bäddsoffa hemma hos kompisar, och nu var alltså Patrik HELT FÖRSTÖRD, han kunde knappt röra sig faktiskt, och det var en ren plåga att sitta på jobbet och inte fanns det höj- och sänkbara skrivbord heller och det var faktiskt KATASTROFALT. Han malde på om detta en god stund och Laserkvinnan erbjöd honom då den avbokade tiden, som var klockan 9 och nånting dagen därpå, men se det passade inte Patrik för han jobbade i Ankeborg och Laserkvinnans mottagning ligger 2 mil därifrån. Det visste han väl innan han ringde, för han nämnde inledningsvis att han fått Laserkvinnans namn på rekommendation av "en arbetskollega" (sic! sic! sic!, det heter antingen "kollega" eller "arbetskamrat", INGENTING ANNAT OCH HÖR SEN), men oavsett så undrar man ju hur akut och katastrofalt någonting var om man inte kan avsätta tid för behandling när man faktiskt blir erbjuden det väldigt snabbt? 

Ja, hur som helst så löste Laserkvinnan det med en senare tid. Kanske möts vi i dörren när jag ska åka dit och hämta min väska i eftermiddag? Funderar på att chocka honom med att fråga om han möjligtvis varit på en Håkan Hellström-konsert på senare tid och att det faktiskt ser ut som att han har övernattat på en bäddsoffa en gång för mycket för sin ålder. 

September

Igår hade jag ju tid hos Laserkvinnan. Hon har sin mottagning 20 minuters bilfärd från där jag jobbar, vilket ju är smidigt, och sen tar det 45 minuter att köra hem. Det är väl i vanliga fall inget ok att bära, men var mindre smidigt igår eftersom jag skulle ha hundkurs på kvällen, men jag var tvungen att boka om tiden jag egentligen skulle ha varit där på (förra torsdagen) eftersom det den dagen med rätt kort varsel kom en del jobbfolk från både Tyskland och Danmark för att ha möte med mig och då tyckte jag att det kändes lite B att säga Nä, jag kan inte för jag ska på massage, så jag bokade om tiden och det här var den första tiden som passade. Jaja, jag kom ju hem i alla fall och klockan var bara 16.00 och kursen började inte förrän 18.00 och det tar mig bara 5-10 minuter att cykla dit så jag skulle nog hinna med att både äta, gå ut med hundarna, titta till höns och vaktlar, svänga inom bibblan (som ligger på vägen till hundkursen) och hämta böcker och förtidsrösta. Det var luuuugnt, kände jag. 

Parkerade på gårdsplanen och sträckte ut handen för att ta min väska från passagerarsätet och så var den inte där. Den hängde på en stol hos Laserkvinnan, insåg jag efter att ha snabbspolat tillbaks till var jag hade den sist. HELVETE vad förbannad jag blev (på mig själv) för jag har vanligtvis järnkoll på var jag har allting och är med få undantag ALDRIG en sån som far omkring innan man ska någonstans och letar efter nycklar och plånbok och överlag inte vet var jag har mina grejer. Brukar alltid lägga bilnyckeln i väskan  för då kommer man ju inte längre än till bilen innan man upptäcker att något saknas, om man nu skulle ha glömt väskan. Men igår hade jag tydligen bara stoppat ner den, bilnyckeln alltså, i fickan. Laserkvinnan tar bara swish så jag behövde inte ta fram plånboken ur väskan heller, utan jag promenerade bara ut därifrån och satte mig i bilen och körde hem. 

Kalkylerade snabbt och insåg att det skulle ta mig 1½ timme att köra fram och tillbaks för att hämta väskan. Då skulle klockan vara 17.30 innan jag kom hem igen och då skulle det bli väldigt lite tid att både äta, gå ut med hundar, titta till höns och vaktlar, svänga inom bibblan och hämta böcker och förtidsrösta och ändå vara på brukshundklubben klockan 18.00. Ringde Laserkvinnan och kom överens om att komma och hämta den som idag istället då. Vi har reservnyckel gömd på ett ställe så det var inte som att jag var utelåst (och det var ju tur eftersom min man skulle iväg efter jobbet och inte skulle komma hem förrän senare), men jag blev sur och stressad och på alldeles otroligt dåligt humör. Blev inte bättre av att en man (det är fan ta mig alltid män som gör så här!, men obs, inte alla män, osv) som cyklade om mig på gångbanan utan att använda ringklocka. Detta skedde på en jättesmal passage där det vissa tider, och 16-snåret är en sådan tid, är en förhållandevis trafikerad väg på ena sidan och en mur på andra, så man har liksom ingenstans att ta vägen om man skulle möta någon eller någon skulle vilja passera en. Alla normala människor som cyklar plingar ju när de närmar sig någon, så att man blir varse om att det kommer en cyklist som vill om,  men inte den här. Hade han sagt så mycket som ett enda pip om den kaosiga situationen som uppstod då fyra hundar sprätte iväg åt olika håll (eftersom de blev rädda när det plötsligt plöjde fram en cykel från ingenstans) så hade jag tappat det fullständigt. 

Det gjorde jag nästan ändå, för solen gassade och jag svettades och trafiken brusade och jag hade inte tid att gå bort till skogen utan fick bara ta en runda inne i byn vilket jag hatar eftersom ALLA går där och med fyra hanhundar så är det alltid någon som tycker att det måste stannas och skvättas och sprättas och hållas på, och stannar en så stannar alla. Självklart ska de få nosa och göra sina behov, men det finns ju gränser för hur många gånger det ska lyftas på benet bara för att meddela hela nästan-Österlen att man varit här. Kom hem, tryckte i mig några mackor, tittade till hönsen och vaktlarna, gav mig iväg. Nu sparade jag ju ohyggligt mycket tid på att inte ha någon väska för i den låg mitt röstkort som jag påpassligt lagt ner där samma morgon så att jag inte skulle glömma det, och utan det kunde jag ju inte förtidsrösta som jag tänkt. Det hade nog blivit rätt tight med tid ändå, men det är ju skillnad på att välja att inte göra något p g a tidsbrist och att inte göra något för att man inte kan p g a omständigheter. 

Aja. Trampade iväg och höll hundkurs, det gick bra och sen stod vi och snackade en stund efteråt så jag var inte hemma förrän 20.30 och då var det bara att duscha och gå och lägga sig. Idag är det lite samma historia för jag måste ju då åka och hämta väskan, vilket gör att jag kommer hem senare än beräknat och jag måste hinna ut med hundar, äta, träna osv innan jag ska tillbaks till stan för att träna specialsök. GAH. Jamen jag antar att jag får skylla mig själv? Note to self: håll ordning på den djävla väskan i fortsättningen.  

Någon gång i mars varje år har vi en kick off på jobbet, och varje höst har vi någonting som i alla år har kallats för "säsongsutvärdering" där jobbet bjuder på lunch och så går vi igenom vad som varit bra och vad som eventuellt skulle kunna förbättras till nästa säsong. Nu var det något snille som fick för sig att kalla denna händelse för "kick out" för att det på något sätt lite mer skulle låta som en motsats till "kick off". "Kick out" och nästa förslag, "close down" har ju dock en lite negativ klang för det låter ju lite som att man ska sparka ut folk och lägga ner, sa någon (dvs jag), och då var det något annat ljushuvud som tyckte att det istället borde heta "kick off" NU i slutet av säsongen eftersom "off" ju betyder "av". Jag invände att  "kick off" i ordets rätta bemärkelse betyder "avspark" och att motsatsen möjligtvis skulle vara att man blåser av matchen efter full tid, men "avblåsning" känns ju inte så konstruktivt, så det är väl enklare att bara säga "säsongsutvärdering" eftersom alla då dessutom vet vad det handlar om, men på riktigt började vissa propsa på att denna händelse (alltså "säsongsutvärderingen") skulle heta "kick off" och att vårens händelse (alltså "kick off:en") skulle heta "kick on" och till sist i det närmaste snäste jag att men vad är det för fel på att säga säsongsutvärdering, det har vi minsann gjort i alla år och det har fungerat bra och kände mig som en bakåtsträvande BITCH. 

Jodåsåatt. Så har jag det. 

Mittwoch

Det är ju sällan jag tar till tyska ord, men ibland kan jag tycka att Mittwoch är ett så himla mycket bättre ord än onsdag, Odens dag men det var ju ett bra tag sedan han var på tapeten. Piglördag är ett annat ord, för det var då pigorna fick vara lediga på den gamla goda tiden när allt inte alls var så himla mycket bättre än nu. Lill-lördag säger en del och det ordet tycker jag är så extremt töntigt att jag tror jag har sagt upp bekantskapen med alla som använder det uttrycket. En gång jobbade jag ihop med en man som kallade onsdagen för "lillepittafton" för enligt honom var det då (och på lördagen, som ju då var "pittafton") det fanns viss möjlighet att idka köttsligt umgänge med det motsatta könet. Tycker väl inte det lät sådär enormt lockande? HUR SOM HELST. Mittwoch är ett ord jag gillar. Man är mitt i veckan, svårare än så behöver det ju inte vara?

Har det lite snärjigt på jobbet just nu och kommer att ha det så några veckor framöver. Har väl annars hittills haft det jobbmässigt lugnaste året i mannaminne, så ska väl inte klaga egentligen. Men september tornar upp sig med vad som just nu verkar vara enorma påbud och måsten, men det är väl bara att bita ihop och sikta på kaklet. 

Idag ska jag på laserbehandling. Eller vad det nu blir av det, just nu (NO JINX) känns mina knän helt okej. Inte som innan jag fick artros, jag har blivit lite stelare och kan inte böja knäna hur mycket som helst, kan t ex inte sitta på knä eller i skräddarställning längre. Men för tillfället så kan jag träna och rida och promenera obehindrat i princip hur långt som helst utan att få plikta för det med svullna och ömma knän dagen därpå, och det är det viktigaste för mig. Laserkvinnan har dock visat sig vara bra på massage generellt så hon ska nog få ta ett tag med mina axlar istället för där finns det alltid grejer att jobba med. 

Hundkurs ikväll, det är ett glatt och trevligt gäng så det är inte betungande i sig. Men nu har jag ju börjat ledsna på det där att ha en massa åtaganden och tider att passa och behöva ge sig iväg på kvällarna och då tar det emot rent principiellt. Och då har jag ju inte ens en bråkdel så mycket åtaganden som jag en gång haft! så det är konstigt, men jag antar att bägaren börjar bli full, för jag har helt tappat sugen när det gäller både att hålla hundkurser och att träna själv. Vill bara promenera med mina hundar och möjligen hänga med viltspårfolk, men i övrigt känner jag att jag är i behov av paus. Så gött att inte sitta i någon styrelse eller kommitté utan att jag bara kan fasa ut mig själv när den här kursen är slut. 

Ska alltså först jobba, sedan åka på laser/massage/vad det nu blir av, sedan ut med hundarna på promenad, därefter förtidsrösta och hämta böcker på bibblan (det är även där man förtidsröstar så det är ju smidigt), sen hundkurs och så hem och i säng. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.  

Trygghetsnarkomaner

Har läst Trygghetsnarkomaner av Vita Andersen eftersom det stod i Marianne Lindberg De Geers dagbok att det var en bok som påverkat henne mycket. Har läst Håll käften och var söt och Vilken hand vill du ha? ett antal gånger genom åren, tycker de är fantastiska och hur hade jag kunnat missa den här? frågade jag mig. För att det var en diktsamling, visade det sig. Gillar generellt inte diktsamlingar för jag tycker dikter ska läsas en i taget och det blir för omständligt att bara läsa ett par sidor och sedan lägga ifrån sig och liksom ta in och smälta det man läst, och läser man hela i ett svep så känns det som korvstoppning av ord. 

Tog mig an denna i omgångar och, tja? Det var faktiskt lite som att läsa en blandning av Vilken hand vill du ha? och Håll käften och var söt fast med små bokstäver, korta rader och inga punkter. Tror jag hade känt starkare för dessa dikter om jag varit yngre och framför allt inte läst dessa två romaner först. Visst är det begåvat, språket är fantastiskt och målande och närvarande men (so sue me) det blir liite tjatigt. Den här boken får tre barnhem av fem möjliga.