Valberedningen jobbade på

Det var hösten 2021 och valberedningen jobbade på. 

Till stallet istället, vecka 22 2022

Terminen börjar gå mot sitt slut, vilket känns trist. Vet ju fortfarande inte om vi kommer att få fortsätta ha ridlärare I till hösten eller hur det blir, men jag håller tummarna för jag gillar henne. Igår fick vi rida en övning som var lösgörande, nyttig och såklart asjobbig. Det var slalom mellan koner på ena långsidan, åttametersvolt på medellinjen och så skulle man rida en snirklig väg mellan bommar och koner där det sannerligen gällde att vara kvick och vända med ytterskänklarna. Det var inte jag utan kände mig mest som en sån där B-ponnyryttare som svänger runt innertygeln och hoppas på det bästa. Sen skulle vi rida skänkelvikning och då var Köttbullen trött och ville inte riktigt. Annars kändes hon hyfsad i formen fast hon lade sig i handen ibland och då känns det som att det hänger en säck havre i varje tygel. När vi red fram och galopperade så skulle vi ställa oss i lätt sits, och när jag gjorde det så körde hon ner huvudet och kändes misstänkt lätt i bakdelen. Var inte beredd men det gick ändå bra, hehe. 

Sen skulle hästarna sova i hagen i natt, och det var ett otroligt BRÖTANDE från Köttbullens sida för hon var ensam kvar bland ponnyerna och hade otroligt bråttom. Spelade liksom ingen roll att hon hade sällskap med andra hästar, för det var tydligen fel sällskap. Sen när hon väl kom in i hagen så tog hon tre steg in och började beta och ignorerade fullständigt de ponnyer som hon gnäggat efter hela vägen ner. 

Väntar nu besked från Enögda Ponnyns ägare. Vi kom ju överens om att de skulle rida honom själva några gånger först innan jag kom in i bilden, och i helgen fick jag en liten filmsnutt och meddelande att han inte var alltför pigg. Jag ser ju "för pigg" som ett större problem än "lat", så det är inget som direkt bekymrar mig i nuläget. Spännande! 

Hur svårt kan det vara att bara vara lite djävla artig?

Fick ett mail från en såkallad kollega som bett en annan kollega om hjälp. Den senare kollegan var dock  på resande fot och skrev så här:
Jag er i Belgien denne uge. Kan du evt spørge Anna om hun kan hjælpe? Hilsen fra Jesper

Den frågande kollegan skickade då vidare en mailtråd som var cirka en mil lång till mig med följande information:

Anna
Jesper är bortrest denna vecka så han har sagt du skall ordna detta. Se nedan.

Alltså jag blir så DJÄVLA provocerad av sånt här. Lite djävla vett och etikett i hur man uttrycker sig i mail kollegor emellan hade för vissa gubbar sannerligen inte skadat. 

Till exempel: 
1. Man kan formulera sig som "har du möjlighet att hjälpa till med detta eftersom Jespar är bortrest?". Speciellt som nämnda Jesper inte alls "har sagt att jag skall ordna detta" utan bett kollegan fråga mig "om jag kan hjälpa till", vilket enligt mig är en DJÄVLA skillnad. 
2. Man kan också kosta på sig att göra en snabb sammanfattning av vad det gäller så att man ska slippa scrolla genom en 100 mil lång tråd med en massa ovidkommande information för att få klarhet i vad som ursprungligen efterfrågades och från vem. 
3. Man kan avsluta med "tack på förhand, med vänlig hälsning...osv"
4. Man kan FAN I MIG också kosta på sig att säga tack för hjälpen.

Grr. Jaha, men veckan började visst bra. 

Rapport från nutiden

Här kommer en liten nutidsrapport! 

Några lediga dagar fladdrade förbi

Jaha, jag får väl börja med att be om ursäkt för att jag tog bondpermis från bloggen. Hehe. Men håll ut, spännande uppdatering om ups & downs i föreningslivet kommer inom kort. 

Vad har då hänt under denna min långledighet? I torsdags var det mest pyssel i trädgården. Röjde i växthuset (välbehövligt) och planterade äntligen ut tomatplantorna. Eller de som skulle stå i växthuset. Sen har jag ytterligare ett gäng som ska sättas i krukor eller på friland, men det blev inte av. Planterade dock ut ärter och hälften av all kål som jag kallsått. 

På fredagen jobbade min man så då passade jag på att ta oskulden av Birgitta, symaskinen jag köpte i vredesmod. Sydde dyn- och kuddöverdrag till min pallkragesoffa samt fållade en gardin. Det gick som tåget, nästan, och var riktigt roligt. Eller så var det bara riktigt roligt att det faktiskt gick. Birgitta levererades med både trådrulle och spole, färdigträdd. Första kritiska momentet var när tråden hoppade ur nålsögat och behövde träs om för vad är det med symaskiner och hur tråden ska löpa från rulle till nål? Det är upp och ner och in och ut på ett sätt som inte på något sätt är rimligt. Tur ändå att Birgitta är gjord för barn, så det var pedagogiska siffror så till och med en misslyckad syslöjdselev som jag kunde fatta.  Lite pilligt var det dock, kändes som att ögonen var för dåliga och fingrarna för stora, men övning gav färdighet visade det sig. Nästa kris kom när undertråden tog slut, men med hjälp av Birgittas medföljande instruktionsbok så löste det sig. Själva syendet och sömmandet var faktiskt det minsta problemet. Det var till och med riktigt roligt! Kanske framför allt för att det inte stod en kritisk syslöjdsfröken och tittade över axeln och skakade på huvudet och tyckte att det inte dög och att man fick repa upp och göra om. Ska inte påstå att mina överdrag är några MÄSTERVERK, för det hade varit en stark överdrift, men de fyller sitt syfte även om passformen inte är hundraprocentig och sömmarna kanske inte helt raka överallt (tycker det är lite tråkigt att hålla på och mäta och nåla och sånt där, och är man 53 jordsnurr så kan man fatta beslut om att man inte behöver göra det heller, men resultatet blir ju också därefter men skitsamma). Är nu snubblande nära att känna mig klar med mitt Flickrum™, återstår att måla en vägg en gång till samt sätta upp en hylla som jag inte riktigt har bestämt var den ska hänga än. Plus lite annat småfix, men det är på gång.

Förberedde sedan en tårta (dvs lade ihop bottnarna så att den skulle få stå och safta till sig under natten) och sedan kollade vi på första avsnittet av fjärde säsongen av Stranger Things, den serien börjar väl ändå kännas en smula...urvattnad? vid det här laget? Första säsongen var S-V-I-N-B-R-A (bortsett från Winona Ryders  något överhysteriska karaktär), men sen dess har det gått lite utför för varje säsong, men det är väl alla tv-seriers bittra öde. Dock är det fortfarande en väldigt bra serie. 

På lördagen städade jag först vaktelburarna och hönshuset, och sedan fick jag ett mindre sammanbrott när jag skulle garnera tårtan (som var till min dotters kalas på eftermiddagen). Brukar alltid använda sprits till gräddtårtor och få till ett proffsigt resultat, men nu hade jag plötsligt fyra olika uppsättningar av spritstillbehör varav INGA passade ihop? Tänkte först att jag skulle prova en slags silikontuta som jag köpt för ett tag sedan men inte använt. Den visade sig vara VÄRDELÖS, för man fick trycka så hårt att man fick kramp i händerna utan att få ut mer några få klickar. I SOPORNA MED DEN! Hittade sedan en sån där gammal hederlig strut, men den hade legat längst ner i en låda i hundra år och luktade helt enkelt inte gott längre. I SOPORNA MED DEN! Hittade sedan en gammal hederlig av märket Tupperware som jag fått av min syrra när hon sålde sånt på 80-talet. Den har alltid fungerat bra, men nu hade den spruckit i en svets och det rann grädde överallt utom där den skulle vara. I SOPORNA MED DEN! Försökte sedan pussla ihop något av alla de olika uppsättningarna munstycken och anslutningar med en vanlig hederlig plastpåsen, men det gick inget vidare, tiden gick och både svett och svordomar flödade ymnigt. Till slut smetade jag bara på grädden med en slickepott, tryckte dit ett antal (dyra svenska) jordgubbar och så fick det väl se ut som något man gjort på hemkunskapen för huvudsaken var väl ändå att det smakade gott. 

Sen kom en kompis på besök och vi åkte iväg och åt lunch på en thairestaurang som ligger långt ute i tjottahejti men som med lokala mått mätt är vida berömd. Tänkte vara lite djärv och ta en lite starkare rätt. Det är ju alltid lite riskabelt, för man vill ju verkligen inte vara en sån som går och skryter om att man gillar stark mat och sen inte förstår vad RIKTIGT stark mat innebär, och så får man sitta där och flämta och bälga i sig vatten (som man inte ska, men det finns ju inget alternativ) med svetten och tårarna rinnande och framstå som ett rätt så rejält fån. Det här var ett gränsfall, får jag väl säga. Det gick att äta, men var faktiskt inte speciellt gott utan mest bara...starkt. Aja. Sen åkte min man och kompisen  och hundarna ner på det riktiga Österlen på sightseeing och jag åkte hem och hämtade hemkunskapstårtan och åkte på kalas. Var bara min dotter med familj, min exman och hans nya fru och så hans dotter så det var en rätt avslappnad historia.  

Igår var det spårträning för Laban, det gick bra. När jag åkte hem blev jag sugen på godis, vilket nästan aldrig händer och när det händer så brukar jag oftast vänta tills det går över, typ. Men nu fick jag av någon anledning för mig att det ultimata sättet att avrunda en långhelg skulle vara liggandes i soffan, ätandes smågodis. Så det gjorde jag efter en sväng inom Konsum för ett litet inköp, men kan väl säga att det inte riktigt var värt det för sen mådde jag inte helt hundra resten av dagen. Kände mig inte direkt illamående, utan  mer bara...trött och håglös och liksom tom i bollen på något sätt. Klart ovärt, note to self. 

Gick och lade mig rätt tidigt, vaknade efter någon timme av att Hilding dunsade i golvet och det gör han bara om han behöver gå ut. Visade sig att han inte heller mådde helt hundra, förmodligen har han väl ätit något som inte riktigt var lämpligt för hans mage. Så sammanlagt fyra gånger (22-nånting, 23.30-nånting, 01-nånting och 02.30-nånting) så var jag uppe och ute med honom. Var lagom lycklig när klockan ringde 04, men det är ju bara att bita ihop och ta sig genom denna arbetsdagen. Vi ses på andra sidan, eller nåt. 

Alla lackar ur

Det lackade mot jul, men alla lackade ur!

Polcirkeln

Har läst Polcirkeln av Liza Marklund. Detta är handlingen:

Fem tonårsflickor i den lilla staden Stenträsk i Norrbotten träffas en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst sommaren 1980.

Fyrtio år senare hittas hon, mördad.

Julen 2020 återförenas de fyra kvinnorna i bokcirkeln, som de kallade för Polcirkeln, för första gången efter kamratens försvinnande.

Det står snart klart att något i flickornas relationer utlöste det våldsamma brottet. Frågan är vad, och vad som drev dem då och vilka konsekvenser det fick.

Jag har läst och gillat alla böckerna om Annika Bengtzon så jag hade kanske för höga förväntningar, för den här kändes rätt slätstruken. De här tjejerna i bokcirkeln kändes märkligt anonyma och jag hade nästan lite svårt att hålla reda på vem som var vem även mot slutet. Som ju var första delen i en planerad trilogi, men tveksamt om jag kommer att sega mig igenom dom. Tycker själva berättelsen var rätt trist, karaktärerna osympatiska och dialogen kändes inte särskilt trovärdig. Störde mig också på rena sakfel (om man är född runt 1960 och börjar gå hos psykolog i 10-årsåldern så lär man knappast ha fått diagnosen Aspergers syndrom eftersom själva begreppet myntades första gången 1976, man använde inte smileys på 80-talet, osv). 

Såatteh, NJA. Den här boken får två hemvändare av fem möjliga.