Det kom en skrivelse

Ytterligare en skrivelse alltså! 

Att killa?

Igår åkte vi förbi en hage där det går getter, och min man konstaterade att det var fler getter än vad det brukar vara (vi har såna spännande samtal ibland). Jag sa Jamen det är ju vår, de har väl...och sedan kom jag inte på det ord som är getters motsvarighet till kalva, lamma, grisa, föla. Det fanns inget rimligt alternativ så jag fick helt enkelt dra till med...förökat sig, men det lät ju otroligt kliniskt och tråkigt. Började googla, hittade nån getmejerisida där det stod att termen för "getförlossning" (gud vilket ord) var "killning". Ja, det låter ju rimligt eftersom avkomman heter killing. men vad heter själva verbet? Alltså motsvarigheten till kalva/föla/lamma, etc. Geten...killnar? Killar? Chillar? Inget av alternativen låter riktigt klokt eller som något som någonsin uttalats. Får killingar skulle man såklart kunna säga, men då kvarstår det faktum att man ju inte säger "hästen får föl" utan "hästen fölar". Varför ska getter inte ha ett eget namn för detta?

Vi var ju i konstgrytet igår och hamnade på små och smala vägar som var okända både för oss och Google Maps. På en av dessa vägar passerade vi en hage där det gick en åsna och en struts, men jag upptäckte det så sent att jag bara hann säga Men kolla en åsna! och där går ju fan i mig en struts också! och sedan var detta ögonblick förbi. Åsnor är ju enormt gulliga, och strutsar ser man inte heller varje dag, så när vi åkte förbi på hemvägen så bad jag min man att köra sakta så att vi kunde glo riktig mycket. Men då satt det istället en gubbe på ett brunnslock och drack kaffe där. Eftersom jag hade siktet inställt på att upptäcka gulliga djur så såg jag inte  gubben förrän han sett både mig och min man illglo åt hans håll medan vi kröp förbi i 10 km/h. Här hade ju Magdalena Ribbing (RIP) gärna fått komma med tips och goda råd om vad man gör i ett sånt läge, ska man hälsa eller inte? 

Tage var oerhört konfunderad över att möta grävlingen, men efter en viss inledande tvekan så kom han igång och började skalla riktigt fint. Och då var det dags att sluta. Det kan ju tyckas fjuttigt att åka bil närmare två och en halv timma fram och tillbaka för ungefär lika många minuters träning i konstgrytet, men här lägger jag mig platt inför dom som begriper sig på sånt här bättre än jag. Det ska bli spännande att se hur det här kommer att utvecklas.   

Odlingarna schmodlingarna

Hur går det egentligen med vårbruket? frågar sig kanske vän av ordning, nu senast en ridkompis när jag i vanlig ordning stod och grävde i gödselstacken för att fylla mina sedvanliga två spannar med hästgödsel som jag släpar hem varje vecka. Jamen SÅDÄR, skulle väl jag vilja svara. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på? I tanken planterar jag massor, i praktiken nästan ingenting. Än. Kanske kommer jag igång lite mer om jag bloggar om det? Det är ju ändå ett såkallat intresse jag har och jag blir faktiskt genuint lycklig av att gräva i jorden. Men än så länge verkar jag nöja mig med att rensa ogräs. Det är förvisso något som behövs eftersom kirskålen och jag för en extremt ojämn kamp om herraväldet i odlingarna. Varje vår gräver jag mig ner med händerna (använda spade är som att be om att sprida kirskål) säkert 20 centimeter och krafsar igenom allt och lirkar försiktigt upp varende rottråd jag hittar. Visst går de av då också, men får förvånansvärt ofta upp halvmeterlånga stycken. Ändå imponerande att de kan återkomma med full kraft så fort man vänder ryggen till, fast jag tycker som sagt att det är rätt så rofyllt att sitta där och påta och gräva och försöka sortera ut vad som är vad så jag klagar inte. Har till dags dato rensat sparrislandet och är väl cirka halvvägs genom hallonbuskarna. Sen väntar pallkragarna, vilket man skulle kunna tycka var lättare eftersom det ändå är en begränsad yta, men det är det inte eftersom kirskålen som sticker upp i toppen av de dubbla pallkragarna har vuxit sig igenom ett lager kartong och sedan kanske 30 centimeter ris (som jag använder som utfyllnad i botten för att slippa fylla på så HIMLA mycket jord) och de är dels mycket sprödare efter att (antar jag) ha vuxit så lång sträcka i mörker, och dels är det omöjligt att gräva sig genom rislagret för att nå rötterna. Så dom försöker jag bara utarma så gott det nu går genom att plocka-plocka-plocka. Nån gång får kanske den där lilla rottråden under jord nog och ger upp? Betvivlar det dock, förra året lyfte jag på en markduk som legat i säkert fem år och därunder frodades kirskålen, förvisso lite blek om nosen men långt ifrån döende. Obs, nu ser jag inte detta som ett bekymmer utan detta är ett konstaterande att det finns rejält med livskraft i denna växt. Maskrosor är ju ingenting jämfört med kirskål. En maskros har EN rot som går rätt ner i jorden, medan kirskålens rötter mer liknar en karta över Londons tunnelbanesystem. Men jag har absolut inga som helst problem med att samexistera med någon av dessa växter. Sen finns det vissa personer som, så fort man nämner ordet kirskål, med en i det närmaste sektaktig iver måste påpeka för en att man kan minsann göra paj på kirskål, som om det var något nytt under solen. Det känner jag absolut till men helt ärligt så tycker jag inte att det är någon större kulinarisk höjdare. Gott ihop med bacon, men det finns väl väldigt få saker som INTE är gott ihop med bacon. Hönsen delar dock inte min uppfattning utan kastar sig gladeligt över både rötter och blad som jag rensar bort. När vi byggde hönsgården så var den full av kirskål. Det tog kanske...två veckor för hönsen att förvandla hundra kvadratmeter halvmeterhöga kirskålsbestånd till ett kalt månlandskap (okej, inte riktigt för det finns en massa buskar som gör att det ändå SER rätt så frodigt ut, men själva markvegetationen är obefintlig) och sedan dess har inte ett blad av kirskål vågat visa sig. Så det är det för mig enda kända sättet att bli av med kirskål, men det innebär också att man lär bli av med all annan växtlighet som hönsen finner smaklig, dvs nästan allting. När vi får ork och lust och andan faller på och planeterna står rätt så ska vi stängsla om så att vi kan stänga av nedre delen av trädgården så att inga hundar får tillträde dit. Då kan hönsen få gå ut på gräsmattan och picka på dagarna och kanske, kanske det börja spira något i hönsgården igen när de inte enbart är hänvisade till den utan får lite större ytor att spatsera omkring på. Jaja, vi får väl se när den dagen kommer. 

På tal om höns så har hönan Ulrika lagt sig för att ruva igen. Eftersom hon är synnerligen envis på den punkten så är det lika bra att blidka henne och köpa en förpackning Coops ekologiska. Första gången blev det två tuppar som hamnade i frysen, andra gången blev det två hönor (Änglamarken och Himlajorden heter dom) som just nu gör rätt för sig och levererar ägg på löpande band. Helt ärligt så kan vi inte ha fler höns, då får vi bygga ett nytt höns-Hilton, så jag hoppas det blir fler tuppar. Klart man kan slakta hön-kycklingar också, men det känns på något sätt ändå lite slösaktigt. Vi får väl se vad som händer. 

Med sådderna går det som sagt lite sådär. Tomaterna är väl i princip det enda som jag har sått? Eller nä, för några veckor sen strösslade jag ut en massa persiljefrön, men de tar ju evigheter på sig eftersom de enligt säker källa ska ner i helvetet och vända sju gånger innan de gror, så det är ju nästan som att inte ha sått någonting alls. Strösslade även ut ett antal purjolöksfrön, men de har inte heller riktigt velat bekänna färg än. Men i övrigt: nada. Förra helgen klagade grannen på att hon inte tagit fram sina dahliaknölar än och först då kom jag på att det hade ju inte jag heller gjort. Gjorde jag det där och då? Näe. Men till helgen kanske. Har jag i och för sig sagt ganska många helger nu, inte precis om dahliorna men om andra grejer som borde komma i jorden, men det verkar alltid komma något annat emellan. Kanske ska detta bli ett år där jag inte sår så mycket? Å andra sidan är det ju djävla dumt att INTE göra det i år när tomater kan kosta 100 kronor kilot. 

Potatisen behöver jag i alla fall inte bry mig om, för av närmare hundra olika skäl så skördade jag nästan ingenting i höstas. Under mina kirskålsgrävar-raider har jag grävt fram en hel del av det bruna guldet som har sett finfint ut, så jag tänkte att de får ligga kvar i jorden och bli sättpotatisar på egen hand. Kan ju låtsas som att jag har legat i framkant här, hehehe. 

 

Yet another traktor

I morse hörde jag på nyheterna att man på uppdrag av ukrainska myndigheter rivit ett monument i Kiev. Monumentet sades "symbolisera den rysk-ukrainska vänskapen" och jag höjde lite på ögonbrynen och tänkte att det var väl verkligen inte konstigt att det jämnades med marken? Det är väl snarare konstigt att man INTE gjort det förrän nu. Kan man ju tycka. 

Ett tillägg

Ett tillägg till båtmötet + lite allmänna reflektioner. 

Till stallet istället, v 17 2022

Igår stod det UTERITT på schemat. Är väl kanske inte min favoritgrej i världen, absolut att det kan vara kul att rida i skogen, men vår "skog" är liksom en och samma lilla runda med väldigt få variationer och efter att ha hängt i samma stall, visserligen i perioder, men ändå, sedan tidigt 90-tal så KAN MAN varje sten på sagda runda. Hade mycket hellre tagit ett rejält dressyrpass, men ja, det finns en poäng med schemalagda uteritter och jag köper att det är bra för hästarna med lite omväxling. 

Köttbullen var lite stirrig först, för vi skulle rida förbi en hage och där gick det tre hästar som började gnägga och springa omkring som tosingar när de märkte att det kom andra hästar, och eftersom Köttbullen är oerhört flockbunden så blev hon lite splittrad rörande vilken flock hon egentligen tillhörde för stunden. Eller så var hon bara allmänt motsträvig, det kan ju också vara en förklaring. Men det var lite kämpigt att ta sig förbi den hagen, för hon hade väldigt bråttom dit, sedan ville hon mest gå på tvären förbi den, och  när vi skulle lämna den bakom oss så var hon inte riktigt med på noterna. Men när vi väl hade hagen utom syn- och hörhåll så var det en trevlig tur. Solen sken, fåglarna kvittrade men det var fortfarande off season för myggor, flugor och bromsar. Som ju är den biten man alltid lyckas glömma bort när man tänker "åh vad härligt att rida ut i skogen", men igår var det alltså inte ett problem. 

Kände mig nöjd med Köttbullens galopp för hon kunde hålla det tempo jag ville, vilket nog var aningen långsammare än det som är hennes komfortzon. Hade ett avstånd på x meter till framförvarande häst och jobbade med att hålla det och det gick bra. Köttbullens gångartsregister är ju inte så stort, så det där med att variera tempot är något av en utmaning. Särskilt i galoppen och särskilt allt som innebär någon form av samlande arbete. Men vi kämpar på. Har ju fått rådet att bara låta henne galoppera på och hitta sin egen balans, och det känns som att vi är på rätt väg. Förut så bröt hon av till slängtrav så fort man bara tog i tyglarna, och vi är ju fortfarande oerhört långt ifrån vad man skulle kalla samling men det känns bättre och bättre. 

Rovhjärta

Har läst Rovhjärta av Ulrika Rolfsdotter, den handlar om detta:

Rovhjärta är den första delen i en tät och suggestiv spänningsserie som utspelar sig i Ångermanland – en drabbande kriminalroman inspirerad av folktro, historiska mordfall och 1600-talets häxprocesser.

Annie Ljung har byggt upp ett nytt liv som socionom i Stockholm, långt från hembyn Lockne. När hennes dementa mamma rymmer från äldreboendet tvingas Annie återvända till den plats hon både älskar och hatar. Samtidigt försvinner hennes släkting Saga spårlöst och Annie övertalas att stanna. Vad har egentligen 17-åriga Saga för hemligheter? Har hon rymt, varit med om en olycka eller mördats? Annie blir alltmer indragen i sökandet och tvingas återigen möta demonerna från sitt förflutna.

Jag kände väl lite...njaaa? efter att ha läst ut denna. En okej berättelse men inte mer än så. Störde mig på detaljer som att man kan få anställning på soc hur lättvindigt som helst bara man känner nån, att en hund hittas död och så begravs en urna bara någon dag senare (vår gubbhund Boris kremerades och det tog flera veckor innan man kunde hämta nån urna), att det är megadeluxe-snöstorm ena dagen och ett par dagar senare är nån ute och krattar. Och varför är det alltid en dement person som sitter inne på livsviktig information (är det ens rimligt?) som sen inte går att få fram eftersom hen försvinner in i dimman varje gång en ledtråd uttalats? Såatteh, NJA. Men tja, för all del, någorlunda spännande var det väl ändå. Den här boken får tre små häxprocesser av fem möjliga.