Skolan

Har läst Skolan av Karin Wik, den handlar om detta:

En isolerad internatskola. Två mördade elever. Lojalitet och traditioner som går före allt.

Vass och suggestiv spänningsdebut i internatskolemiljö. Djupt inne i granskogen ligger Axelsons, en prestigefylld internatskola där traditioner och lojalitet är viktigare än allt annat. En av skolans före detta elever är Ida Rossi, en gång framgångsrik kriminalreporter som efter ett sammanbrott har gått in i ett tablettmissbruk. När två av Axelsons elever hittas brutalt mördade skickas Ida mot sin vilja tillbaka till skolan för att göra ett grävande reportage. Men på skolan möts hon av tystnad och misstänksamhet, och både ledningen och eleverna verkar vara mer intresserade av att vårda traditioner än att söka sanningen bakom morden. Ida dras in i ett psykologiskt spel där hon tvingas möta sina egna traumatiska minnen allt medan en dubbelmördare går fri ...

Jamen NJAAA? kände jag väl mest efter att ha läst den här boken. Hemvändartema där huvudkaraktären måste möta och göra upp med inre demoner känns väldigt gjort om ni frågar mig. Blev dessutom sjukt stressad av all den tid som Ida tillbringade med dessa demoner och sina tabletter istället för att bara göra sitt djävla JOBB, eller framför allt med att hon inte är ärlig med detta utan hela tiden ljuger om att hon skriver fastän hon mest dräller runt och tycker synd om sig själv. Men sen blir hon plötsligt otroligt kompetent men samtidigt sådär ofattbart måste-agera-nu-och-kan-inte-vänta-på-polisen-dumdristig som bara tuffa polisdeckare i romaner eller möjligen huvudpersoner i skräckfilmer kan vara. Kändes ej helgjutet enligt mig. Den här boken får två skoluniformer av fem möjliga. 

Post Malik

"Drabbades" av stormen Malik i helgen, fast väldigt lindrigt måste jag ändå säga för det mest dramatiska  som hände hos oss var att en tom regnvattentunna blåste omkull. Det blev inte ens strömavbrott. Därmed inte sagt att det inte blåste, för det gjorde det så att huset knakade och fönsterrutorna skallrade. Sov som en kratta på natten för jag är sannerligen inte speciellt jättetuff när det kommer till väderrelaterade urkrafter. En gång när jag var liten väcktes jag (och resten av familjen) av att flaggstången blåste ner över huset och in genom ett fönster på andra våningen där (vi hade våra sovrum) i en storm. Strömmen hade gått så det var svart som i en säck, regnet piskade in genom den sönderslagna fönsterrutan och det var glassplitter överallt. Ingen blev skadad så det kunde ju såklart ha gått mycket värre, men att vakna av detta jättebrak, rusa upp och mötas av flaggstångsknoppen och ett par meter flaggstång placerade på ett i sammanhanget helt fel ställe var för att tala klarspråk jätteläskigt, och efter den natten så var det aldrig mer någonting som tilläts flamma stolt mot dunkla skyar i mitt föräldrahem. Det kan också bero på att det bara var en allmänt jobbig grej att skaffa ny flaggstång. I min värld är det något av det mest meningslösa man kan ha som privatperson och ungefär lika funktionellt som ett solur, vilket tillsammans med trädgårdstomtar och rådjur i brons toppar min lista över värdelös och ful trädgårdskonst (sorry om jag trampar någon på tårna här).

En gång jobbade jag ihop med en käring som exalterat berättade att hennes man skulle få en flaggstång i 50-årspresent av deras gemensamma vänner. Enligt henne var detta "en klassisk 50-årspresent" vilket fick mig att känna det som att vi lika gärna kunde ha bott på två olika planeter (vilket i och för sig inte var första gången jag kände på det viset för vi hade verkligen inte kemi om man säger så) för jag skulle aldrig ens komma på tanken. Men människor är ju uppenbarligen olika och uppskattar olika saker. Det lades ner mycket möda på denna flaggstångspresent i min exkollegas bekantskapskrets, det skulle gjutas fundament i smyg och den skulle resas i hemlighet på natten och ja, jag hoppas verkligen att hennes man uppskattade detta tilltag som engagerade så många. Jag kan ju säga så mycket som att jag hade blivit alldeles otroligt besviken om jag hade fått en flaggstång i 50-årspresent, eller som en gåva i samband med  vilken högtidsdag som helst. Framför allt på mina vänner som då uppenbarligen känner mig väldigt dåligt. Jag skulle också bli synnerligen förvånad om jag vaknade en dag och någon hade varit i trädgården och gjutit fundament och haft sig utan att jag hade märkt det. Kan ju vakna av att det knäpper till i elementet eller att en fluga surrar i fönstret, så att det skulle kunna döna in ett helt arbetslag i trädgården med spadar och betongblandare ser jag som helt osannolikt. 

Hur som helst, helgen kom och gick utan att göra något större väsen av sig. Har ju mest hängt i tv-soffan och bevakat handbollen (fredag och igår). På lördagen sträckkollade jag på serien Maid på Netflix. Tycker den är rätt bra även om jag tycker att den hade vunnit lite på om man inte framställt Alex  som så helt osannolikt vän och mild hela tiden, som tålmodigt kånkar omkring på sin unge och sina väskor utan att visa ett uns av irritation oavsett vad som händer. Det är väl högst rimligt, speciellt om man har det så motigt som Alex har det, att någon gång bara TAPPA DET utan att det för den sakens skull behöver betyda att man inte älskar sitt barn? Också helt orimligt att ungen inte sätter sig på tvären mer än någon enstaka gång oavsett vad som händer? Men i övrigt en helt okej serie att döda en eftermiddag i tv-soffan med. Over & out.         

Till stallet istället, v 4 2022

Nä, det blev ingenting med det. På måndagen var jag ju fortfarande i karantän efter min febertopp och i fredags så hade jag helt enkelt inte lust. Och veckan därpå blev ju inställd p g a covid i instruktörsgruppen. Känns nu som att jag inte ridit på hundra år, men ikväll är det dags att ta nya tag. 

JAAAAAAAAA, SVERIGE-SPANIEN 27-26 EM-GULD, EM-GULD, EM-GUUUUUULD

Mina nerver tål absolut inte mer spänning nu, så tur att detta var sista matchen i turneringen OCH VILKEN MATCH! Jämnt från första stunden, Sverige ledde visserligen större delen av första halvlek men bara med ett eller två mål, någon gång tre men Spanien spelade sådär svinbra som bara dom kan och kom ikapp och ledde med ett i halvtid, ledde sedan med två, någon gång tre men Sverige lyckades knapra sig ikapp och sedan var det ABSOLUT JÄMNT och stod 26-26 med sekunder kvar att spela och då fick Sverige straff, som Niklas "jag har inga nerver" Ekberg satte och GULDET VAR BÄRGAT. Fy fan vad GÖTT! Jag har nu kaninpuls och spänningshuvudvärk och är helt skakig av adrenalin. Nu ska jag njuta av eftersnack och medaljutdelning. 

JAAAAAA, Sverige-Frankrike 34-33 och SVERIGE ÄR I EM-FINAL!!!!!

Alltså, hur mycket dramatik och adrenalin kan man utsättas för utan att få någon form av men efteråt? Först hemska besked om att Wanne, Sandell, Ekberg, Claar och Johansson var covid-positiva och inte fick spela. Sen rivstartade fransoserna och tog ledning med 5-1 på knappt fem minuter. Men sen började det ordna upp sig, Sverige knaprade sig ikapp och förbi och en bit in i andra halvlek var det Sverige som ledde med fem. Men fram klev den franska spelaren MINNE och bara larmade in mål på mål och med ett par minuter kvar så skilde det bara ett mål igen och i en sport där det kan bli tre mål på en minut så är det ju lika med ingenting. NU VAR DET NERVÖST, Frankrike gick ut och spelade man-man mot slutet, Sverige blev av med bollen i ett kritiskt läge när de ledde med ett mål och det var sådär en halv minut kvar, och med och med sju sekunder kvar av matchen sköt Frankrike mot mål OCH PALICKA RÄDDADE. Helvete vilken puls jag har.

Tidigare ikväll har jag haft det osportsliga nöjet att få se Danmark få spö av Spanien. Nu blir det Danmark och Frankrike som får mötas om bronset, medan Sverige och Spanien ska göra upp om GULD. Nästan tur att turneringen är slut sen, för man mäktar ju inte med hur mycket drama som helst. Må nu covid hålla sig borta från den svenska truppen, amen. 

Ett litet steg framåt

 Ett litet steg framåt i berättelsen.

Omväxling

Idag testar jag att sitta vid köksbordet och jobba. Har annars två "arbetsplatser" att välja mellan när jag har HJEMMEKONTOR, i kökssoffan vid matbordet (som alltså inte står i köket pga minimalt kök) men där får jag noll stöd för ryggen, eller i tv-soffan men där sitter man ju som ett djävla härke. Så nu provar jag obekväm köksstol vid vårt minimala köksbord, som är kanske världens minsta slagbord, handgjort av nån gubbe i min mans släkt och rätt så vingligt men vi använder det väl mer som en typ köksö än som bord. Utöver att ha uppgraderats till arbetsplats så huserar detta bord för närvarande även en massa ägg. Det har faktiskt varit så vältajmat att det alltid har varit någon höna som har värpt under hela vintern så att vi i princip har fått ägg dagligen. Nu de senaste veckorna så har flera stycken kommit igång med värpningen och det har nu genererat såna mängder att de inte riktigt får plats i kylskåpet. Utöver äggsamlingen så ligger här en halvmeterlång zucchini som jag skördade innan frosten kom i höstas och som uppenbarligen har goda lagringsegenskaper, för den är i skick som nyskördad. Ja, så har jag det. Kunde absolut ha varit värre, men också bättre även om ryggen, peppar peppar, känns nägot bättre idag. Än så länge, ska väl tilläggas. Brukar bli värre ju längre dagen går, och speciellt om man lägger åtta timmars icke-ergonomiskt arbete i potten. Men tycker ändå att jag känner mig lite rappare idag jämfört med igår vid den här tiden så förhoppningsvis går det väl på rätt håll. 

Känner dock att jag nu nog kan vara färdigkarantänad, så om inget oförutsett inträffar så tar jag mig nog till jobbet imorgon. 

Idag kommer Remus, tax på friarstråt äntligen hem. Han blev ju lite hastigt och lustigt utlånad till parning 2 januari eftersom den tilltänkte hanen inte var intresserad. Men den tiken hann gå ur löp utan att det blev några barn gjorda. I samma veva började en annan tik på kenneln löpa, så då fick han stanna kvar och invänta hennes höglöp, vilket skedde i slutet av förra veckan, så idag får han komma hem. Tyckte han var borta i en evighet förra gången och då var det bara tio dagar. Nu har han varit iväg nästan fyra veckor! Skönt att det blir som vanligt igen, även om det säkert kommer att bli en hel del stök och bök innan flockdynamiken har kalibrerats.