Till stallet istället, v 35 2021, pt 1

Igår var det hoppning och för första gången på evigheters evighet var hela Bästa Måndagsgruppen™ samlad. Annars hör det till ovanligheterna att någon är borta, vi är liksom alltid tio stycken, men det har inte hänt sedan gruppen fick återförenas efter den ofrivilliga pandemi-separationen som vi trodde skulle vara några veckor i december och kanske en bit in i januari, men som blev hela vårterminen. Men nu så: ordningen återställd. 

Köttbullen var S-E-G. Kändes som att rida i både sirap och tuggummi. Gick väl okej i skritt och trav men galoppen - NÄE. Hon ville bara bryta av till trav och det finns inget som är så obekvämt som när man sitter där och skumpar som en djävla nybörjare i slängtrav. OVÄRDIGT. Vet inte om det är att hon har börjat sätta päls eller om hon bara är allmänt slö just nu, men framåt ville hon i alla fall inte. Så det kändes väl sådär. Hoppningen gick väl okej, vi travade över en bomserie och vände sedan 90 grader och hoppade ett (litet) hinder, först i trav och sedan galopp.  Var helt DÖD efteråt och naturligtvis skulle ponnyn gå i den hage som ligger nästan längst bort från stallet, nästan en kilometer får man traska på sina trötta små ben dit och sen är det lika långt tillbaka, och så här års är det, om inte kolsvart så åtminstone väldigt mörkt. Kattugglorna hoade och stod i och det var nästan lite spöklikt. Fantiserade om hur det skulle vara om det lurade någon var ute efter att slumpmässigt ha ihjäl någon oskyldig människospillra i buskarna, och det visade sig att denna någon var iklädd både hjälm och säkerhetsväst samt medförde dressyrspö och ett träns med kindkedja att svinga till försvar. Det hade sett ut något det.

Aja, bara att ta nya friska tag. Med ridningen då menar jag. 

Välkommen, valp

Puuh, vad det är jobbigt med valp. Och mysigt. Och jobbigt. Och mysigt. Innan tänker man väl mest på myset, och det är väl tur att man glömmer jobbet, eller det ständiga passandet. Var är han, har han varit ute, när ska han ut nästa gång, när åt han, när sov han, nu har han lekt en stund, nu är det nog dags att gå ut, vad tyst det blev nu, VAR ÄR HAN, VAD GÖR HAN?, osv osv. Det är som med en unge som precis har börjat gå och upptäcka världen. Vi har liksom fått äta och göra saker i skift. Det hällregnade exakt hela lördagen så man kunde inte direkt vara ute heller. Men ut måste man ju med jämna mellanrum eftersom man inte sätter blöjor på valpar. Hehe. 

I lördags var vi på Lantmännen och köpte virke till Flickrummet™ som nu officiellt är påbörjat. Laban var med och visade sitt missnöje mot att åka bil. Ljudligt. Min man blev lite chockad, han har liksom inte trott på mig när jag sagt hur det har varit. Eller åtminstone trott att jag överdrev, men nu fick han höra detta oljud med egna öron. Jag med förstås. Sen har min man påbörjat arbetet med att sätta upp väggen till Flickrummet™ och jag har passat Laban, och ibland har han kommit ner och löst av mig när jag har behövt göra något annat. Detta är den jobbigaste biten med att ha valp tycker jag, men det är ju förhoppningsvis övergående, i alla fall betydligt fortare än med ett människobarn. 

Och så här ser han i alla fall ut. Flankerad av Tage och Hilding som övervakar matstunden ifall det skulle bli någonting över. Remus är fortfarande rätt avvaktande, men nedlät sig ändå till att göra någon liten lekinvit. Hilding har släppt sin överdrivet omhändertagande roll och är nu mer bara neutral och tålmodig. Tage försöker veva igång lek gång på gång, men Laban har inte riktigt fattat hur man gör än. Tages lek går till så här: man kommer med en kamptrasa och låter valpen få bita i den. Sen springer man i väg tills valpen släpper taget. Jeterooligt. Tycker Tage alltså. 

Till stallet istället, v 34 2021, pt 2

Var taggad på fredagens lektion eftersom det ju ändå gått rätt så bra på måndagen. Men det var då det, hahaha. Nä, så illa var det inte, i alla fall inte hela tiden. Men hon var seg och ovillig att gå framåt även om formen var bra och det t o m gick att jobba henne högerställd på volt. Vi jobbade vidare med övergångar och det gick bra ända tills vi kom till en övning där man skulle skritta tio steg, trava tio steg och sedan galoppera tio steg, eller språng då. Där blev det mycket slängtrav och avbrott. Blir så djävla provocerad av slängtrav! Någon gång borde väl jag också bara liksom kunna sitta till och göra en galoppfattning, klagade jag. Karin menade på att jag fick fulrida henne framåt. Ja, det är väl enda sättet. Nyckeln sitter ju i framåtbjudningen och saknas den så...tja, då blir det vad det blir. Men högerställd på volt! Det är ändå ett stort framsteg för lilla ms Köttbulle som man nästan får rida utåtställd när man rider i höger varv, annars kör hon upp huvudet, låser halsen och vägrar samarbeta. Så någon form av framsteg sker ju dock. 

All denna vrede

Har läst All denna vrede av Cara Hunter, fjärde delen i en serie om kriminalkommisarie Adam Fawley och hans gäng. Så här tyckte jag om tidigare böcker. 

Detta är handlingen:

En tonårsflicka hittas irrande omkring i utkanterna av Oxford, uppriven och omtumlad. Hon berättar att hon blivit indragen i en bil, att någon dragit en plastpåse över hennes huvud och sedan kört henne till en avskild plats där hon blivit utsatt för övergrepp. Ändå vägrar flickan att anmäla sin förövare. Kriminalkommissarie Adam Fawley påbörjar en utredning men kommer ingenstans eftersom flickan inte vill samarbeta. Döljer hon något och i så fall vad? Och varför får Adam en känsla av att han har varit med om det här fallet tidigare? När ytterligare en flicka försvinner har Adam inte längre något val. Om han inte börjar gräva i sitt förflutna, kanske den här flickan inte kommer tillbaka. 

Jag gillade den här boken, den var spännande odh med en åtminstone för mig oväntad upplösning. Dock en aning rörig med många sidospår och många karaktärer och såhär på fjärde boken tycker jag fortfarande att teamet kring Fawley är märkligt anonymt. Men det är ändå bra böcker, den här får fyra DNA-profiler av fem möjliga.

It's raining cats and dogs, har någon engelsktalande person någonsin sagt så eller var det bara i engelskaboken?

Var iväg och höll hundkurs igår kväll, en stunds respit från valppassandet. Det är supermysigt med valp, men också så himla stressigt. När var han ute senast, när åt han, när ska han äta, när ska han ut nästa gång, sover han nu, var är han, vad gör han, var är dom andra och vad gör dom? Ett pusslande och planerande och vaktande utan dess like. Det är dessutom inte helt oproblematiskt att sätta in en ny medlem i flocken bara sådär. Remus är skeptisk, på gränsen till sur och ser mest ut att tycka att det där var väl ändå djävligt onödigt. Hilding är så översvallande men efter ett tag går det över i något slags dominansbeteende, vilket man ju inte direkt vill uppmuntra. Och Tage vill leka och busa och hoppa och jaga runt, men är ju alldeles för snabb och stark för det här lilla knytet som inte fattar någonting när det kommer ett lågt flygande reaplan. OBS, det är jättemysigt också, men som sagt ett himla passande. Så efter först en sömnlös natt, en hektisk arbetsdag och så hem och styra upp det KAOZ som blir när den nya flocken ska återförenas och så försöka städa undan lite (gick sådär), se till att höns och vaktlar får sitt osv, så var det otroligt skönt att sätta sig i bilen ENSAM och köra iväg. Stod sedan ute i hällregn i två timmar och höll kurs. Vi har ju ett så käckt förhållningssätt att vi är ute hela tiden och det är kläder efter väder som gäller. Men själv hade jag inte haft tid att kolla upp väderprognosen och var helt oförberedd på detta ösregn och min jacka var inte alls så vattentät som man skulle kunna önska. Har i och för sig alltid både regnställ och stövlar liggande i bilen, men att kränga på det över redan våta kläder tilltalar ju inte. Frös som en hund (haha) efteråt. Ska det vara så här I AUGUSTI? sa jag bittert till min instruktörskollega. Vi brukar annars dröja oss kvar vid bilarna och ägna oss åt eftersnack där både högt och lågt avhandlas, men igår var det bara hejdå och in i bilen och på med värmen. 

När jag satte mig i bilen i morse så var sätet fortfarande fuktigt, så nu sitter jag här på jobbet och ska påbörja dagens vedermödor med blöt röv. Tur det i alla fall är fredag. 

Nu är han här!

Hade en pissdag på jobbet igår. Först kom en och gnällde över att en annan skämtat på ett sätt som han inte uppskattade och nu kände han sig obekväm och jaha, då får man väl sätta sig ner och reda ut vad som hänt och hur man ska gå vidare och sådär. Tycker dock att två vuxna karlar borde kunna reda ut en sån löjlig bagatell på egen hand,  och den som tagit illa upp ska dessutom snart sluta så då tycker man kanske att det kunde vara skitsamma, men Lättkränkta Män™ skojar man uppenbarligen inte bort i första taget. Skämtaren var dock ledig igår, men idag ska vi "rensa luften". Tröttsamt. 

Sen hade jag ett möte, vissa saker som skulle ha varit gjorda var inte gjorda, ställde en öppen fråga om vi tyckte att vi skötte det här bra. Fick till svar att det var underbemannat och hade varit semestrar. Svarade att det är lagkrav på vissa saker och att jag misstänker att vår tillsynsmyndighet inte bryr sig jättemycket om ifall vi har semestrar eller ej. Du kan ju ta över detta då sa Lättkränkt Man™ och sen fick jag höra att "ingenting blev bättre av att jag satt och mästrade". Nähä, men sköt era djävla jobb då så behöver jag inte mästra. Sa jag inte, men hade väldigt god lust. Den här personen (som tyckte att jag mästrade) är inte direkt blyg för att mästra andra, men ibland får man ju vara the bigger person och jobba mentalt med sin dödslista, på vilken ovan nämnda person nyss åkte upp ett par hack. 

Var på uruselt humör resten av arbetsdagen, men sen åkte jag och hämtade Laban, åtta veckor. Det var inte han så pepp på kan jag säga. Ylade och lipade hela vägen hem i bilen (1½ timme), blev sedan mottagen av två taxfarbröder och en gårdshund. Mottagandet var allt från alldeles för översvallande (Hilding), positivt men ändå hyfsat neutralt (Tage) till rätt så ointresserat (pappa Remus). Just nu är det cirka 90 % jobbigt och det är mest för att de andra hundarna, Hilding mest, verkligen inte låter honom vara ifred en enda sekund. Blev inte många minuters sammanhängande sömn i natt för Hilding var verkligen PÅ och vill bara hålla på och tvätta och fixa med honom, och Laban lägger sig på rygg och låter det ske och det är väl gulligt en stund, men sen slår det liksom över för Hilding och han hamnar i något slags dominansbeteende. Inte på något sätt elakt men inget som heller ska uppmuntras. Så i natt har jag mest legat och föst undan Hilding känns det som. Sen var det ett meck att gå upp och få på sig kläder och hinna ut med en valp när tre andra svansade omkring och ville ha mat, men det hittar man väl rutiner för så småningom. Vi har dessutom noll rutiner för ett liv på jobbet, men det kommer väl också efter hand. Var i valet och kvalet om jag skulle jobba hemma resten av veckan för att få lite mjukstart, men sen bestämde jag mig för att riva av plåstret direkt. Just nu sitter han och gråter under mitt skrivbord och  verkar tycka att sitt nya liv är ganska pissigt. Förstår honom och är tacksam för att det inte är någon annan här just nu. Min förhoppning är att han snart ska somna, men det ser mörkt ut på den avbytarbänken. Idag kommer dessutom min högsta chef hit och ska ha ett - med mycket kort varsel utannonserat - möte om FRAMTIDEN, vad det nu innebär. Hoppas han gillar taxvalpar men det gör väl alla? 

Bilder kommer...hoppas jag. Valpfotograf är sannerligen inget lätt jobb. 

Nyckeln till frihet

Googlade "ny bilnyckel till Kia i Ankeborg" och fick förslag på en verkstad som låg belägen i ett nybyggt industriområde lite utanför stan. De hade nån hemsida och man kunde skicka meddelande med Messenger! och eftersom jag hatar att ringa så gillar jag ju såna lösningar skarpt. Dessutom hade de fått väldigt fina kundrecensioner. Fick svar att jodå, de hade såna nycklar och det var bara att komma förbi så skulle de fixa det på 20 minuter. Så det lät ju jättebra. Kom dit, det var liksom bara ett hål i väggen men väldigt snyggt och prydligt och jag blev hälsad välkommen med namn och allt av en mycket trevlig person som hade förberett allt och stod redo att börja arbeta. Tröga jag fattade ju inte att bilen måste vara fysiskt närvarande, så jag hade parkerat den några hundra meter därifrån eftersom dom höll på att gräva upp gatan. Men den mycket trevliga personen kilade tjänstvilligt iväg och hämtade den medan jag fick sitta i en soffa och dricka kaffe. Gud vet hur han kom förbi alla grävmaskiner och fordon som jag tyckte var i vägen för mig, men han hade kanske mer mod i barm än vad jag hade. Finns få saker som stressar mig så mycket som att köra bil där vägarbete pågår, fattar aldrig vart jag ska och blir helt blockerad när folk i reflexväst gapar och pekar och gestikulerar. 

Jaha, men det var väl mysigt att sitta där på en soffa och dricka eftermiddagskaffe och spela Tile Master på telefonen. Fast tog inte de där 20 minuterna VÄLDIGT lång tid? Det visade sig att min bil tydligen har programmerats av en oskön förening av Kim Jong Un och Illuminati för det gick inte att programmera en ny nyckel. I alla fall inte enligt den här (fortfarande mycket trevliga) personen som hade nyckel- och bilfirman (Kim Jong Un/Illuminatiteorin kommer från yours truly), han hade försökt ALLT. Så efter närmare två timmars fix och tricks så fick han helt enkelt operera ut innehållet i den trasiga nyckeln och lyfta över det till ett nytt skal för det gick inte att lösa på något annat sätt. Däremot blev det billigare för mig, så jag klagar inte. Fick dessutom en extra startnyckel på köpet, en sån där som man bara kan låsa upp och starta med men som inte går att blippa upp låset med, men det är väl ändå sekundära funktioner. Plus en extra metalldel (heter det "svärd"?) som han hade slipat till den nya nyckeln som aldrig blev, och som han ju inte hade någon användning för, men den kan väl vara bra att ha i reserv tänker jag. Så även om jag hann bli mer än dödligt trött på både soffan, kaffet, Tile Master på telefonen, eurodiscomusiken som gick nonstop i högtalarna samt en utpräglad Wunderbaumdoft som genomsyrade den lilla lokalen och gav mig huvudvärk, så lämnade jag ändå lokalen som en rätt så nöjd kund. 

"Varför kontaktade du inte bara firman där du köpte bilen"? frågade en sån där smart person i min relativa närhet som jag underhöll med ovanstående skröna ur mitt livs novell, och ja, hade jag vetat att det var så man skulle göra så hade jag väl gjort det. Men för mig är det ju ingen solklar koppling mellan bilförsäljare och nycklar och när jag har ställt frågan rakt ut så har det minsann inte regnat några solklara direktiv över mig. Hade säkert blivit dubbelt så dyrt dessutom. Intalar jag mig. Over & out.