Rapport från ett soffhörn

Semester. Det skulle man ju kunna ha året runt, tänker jag alltid när jag har semester. Fattar såklart att det inte är samma sak då, men ändå. Så gött jag har det. Detta beror också mycket på att min knäledsartros - no jinx men - har blivit så mycket bättre att jag numera kan göra det mesta utan att det plågar mig särskilt mycket. Kan gå långpromenader med hundarna, inte varje dag men i alla fall ett par tre gånger i veckan. Cyklar eller tränar pilates övriga dagar, någonting litet varje dag. Har också laddat ner någon app med pulshöjande träning, tio minuter om dagen med typ tabata-övningar. Sjukt jobbigt men herregud, min kondition har väl inte varit på topp sedan jag slutade löpträna, men det senaste halvåret med artros och jobba-hemma-stillasittande har ju orsakat något slags bottennapp i dålig kondis, däraf detta tilltag. Nu låter det ju som att jag har blivit värsta hälsofreaket, det kan jag omedelbart dementera. Det här är vad jag gör på förmiddagarna. Efter lunch och framåt ägnar jag mig enbart åt dekadens. Baka och grädda pannkakor (måste ju göra något med alla ägg som hotar att svämma över förvaringsutrymmena), ligga på soffan, läsa deckare, dricka vin, poppa popcorn, titta på serier. Har det alltså UNDERBART.

Igår var vi iväg och red islandshäst. Var på ett nytt ställe för det vanliga stället var fullbokat till slutet av augusti när jag äntligen kom mig för att höra av mig för att styra upp något hästrelaterat. Nya stället var helt okej, kanske i snålaste laget med töltsträckor men min man, som numera har fyra ridlektioner i bagaget, var nästan den som var mest erfaren av de övriga deltagarna så det blev ju mycket skritt för att de som aldrig förut suttit på en häst skulle få bli lite varma i kläderna. Det får man ju såklart räkna med när man anmäler sig till en tur med "blandad ridvana". Mysigt var det i alla fall, vädret var perfekt och hästen jag red var kul och energisk. Sedan åkte vi till Simrishamn och åt lunch. Det var vi inte ensamma om kan jag ju säga. Österlen är så nedlusat med turister att man knappt kommer ut på stora vägen hemma om man skulle få för sig att svänga vänster. Vi gick en sväng på stan och åt glass och glodde på folk, sedan åkte vi hem. Var helt trött efter denna upplevelse och fick ta en powernap på soffan för att orka med resten av dagen.

Halva semestern har gått, halva kvar. I helgen blir det viltspårträning och om fjorton dagar är det BOOT CAMP i stallet. Annars händer det inte så mycket. Idag plockade jag cirka fem kilo krusbär som jag ska göra vin på om jag hittar vinjästen som ligger på ett mycket bra ställe. Har även plockat några liter vinbär, funderar på att åka på hallonsjälvplockning någon dag också. Övriga odlingar går det inget vidare med. Mördarsniglarna är svåra i år, jag plockar som en galning men tomten är ju stor och de skövlar det mesta i sin väg så fort man vänder ryggen till. Och mössen åt ju upp alla mina vintersådder i växthuset. Vitlök, bönor och potatis är väl det enda som jag har lyckats med, resten är det mer spridda skurar av. Satte någon kinesisk kål som gick i blom direkt. Mangolden åt mördarsniglarna upp. Nu hoppas jag på grönkål i en pallkrage som snudd på är hermetiskt försluten med kålnät och snigelkant.
Min man har byggt en gigantisk odlingslåda som jag ska ha till mina kålodlingar, det ska införskaffas och böjas VP-rör så att man kan lägga kålnät över. Måste dock börja med att fylla upp denna låda med jord, vilket kommer att ta sin tid för den är...jättestor. Men det kommer att bli bra.

Nu ska jag betala räkningar, för det slipper man tydligen inte fastän det är semester och allt. Får kanske ta ett glas vin för att höja stämningen. TJO.

Beatrice

Har läst Beatrice av Lina Bengtsdotter, en tredje fristående fortsättning av Annabelle och Francesca. Detta är handlingen: 

Kriminalinspektör Charlie Lager brottas med sina personliga demoner när hon kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och medierna rapporterar högljutt om det resultatlösa sökandet. Lovande spår förvandlas till återvändsgränder och Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice. För varje timma som går blir chanserna att hitta det lilla barnet vid liv allt mindre och Charlie tvingas pressa sig själv och omgivningen till det yttersta.

Jag tycker väl om den här som jag tycker om de båda föregående böckerna: välskriven, bra intrig, bra språk och så vidare, helt klart läsvärd men då känns det trist att förstöra detta med en så grovt tillyxad karaktär som Charlie Lager. Det blir liksom inte ballare för att man ger en kvinna alla de egenskaper som verkar vara en smittsam sjukdom hos kriminalinspektörer i deckare: tungt bagage, problem med spriten, trassliga realationer, missköter sin hälsa, osv osv. Trots detta - deras hjärnceller kanske äe immuna mot alkohol - är de så oerhört smarta, skarpsynta och begåvade och skickas land och rike runt för att hjälpa (och i nio fall av tio också p g a besserwisserattityd göra sig till ovän med) den lokala polisen med olika fall. Som de slutligen löser med sin osvikliga förmåga att tänka utanför boxen och se det som ingen annan ser.  Såatteh. Den biten känns väldigt gjord. Men det kan jag ha överseende med eftersom resten är så bra. Den här boken får fyra polisbilar av fem möjliga 

Det enda rätta

Har läst Det enda rätta av Susanne Boll, en bok som jag köpte för 5 kronor på Erikshjälpen och som handlar om det här:

Psykologen Maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne.

Helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestfulla minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och hennes gamla bedövningsmedel, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.

Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.

Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

Kände lite att det kanske inte var så konstigt att den här boken hamnade i Erikshjälpens reakorg, för det var ingenting i den som direkt tilltalade mig. Trälig intrig, trista karaktärer, seg handling och noll igenkänningsfaktor. Tror den får åka tillbaks till Erikshjälpen vid tillfälle. Den här boken får en stor gäspning av fem möjliga. 

Törnrosor

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Törnrosor av Stephen & Owen King. Man skulle ju aldrig kunna tro att jag, som är ett sånt Stephen King-fan, skulle ge upp en bok av (delvis) honom, men ingen regel utan undantag tydligen. Boken handlar om detta: 

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.

I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Ändå spännande upplägg, tyckte jag. Blev dock direkt modstulen när boken inleddes med en förteckning över personerna som ingår i berättelsen och denna förteckning är TRE SIDOR LÅNG. Sinnessjukt många att hålla reda på om ni frågar mig. Och det var faktiskt inte jättespännande heller. Kvinnor somnade...och somnade...och somnade. Och sen var de någon annanstans i någon parallell verklighet och alltså nä, sorry. Efter att ha kämpat mig igenom cirka hälften av de cirka 700 sidorna bestämde jag mig för att ge fan i hur det skulle gå för alla dom där människorna som jag ändå inte kunde hålla ordning på (det borde verkligen finnas ett tak för hur många karaktärer som är rimligt att ha med). Den här boken får en otagen sömntablett av fem möjliga. 

Institutet

Har läst Institutet av Stephen King. Det var rätt längesen jag påbörjade detta mastodontverk som handlar om detta: 

Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel. ”Institutet” har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Jag påbörjade den här boken för vad som känns som evigheter sen, typ i vintras? Den började bra, men blev sedan lite seg och lite för lätt att lägga ifrån sig till förmån för korttidslån på bibblan. Väldigt många karaktärer att hålla ordning på, väldigt många begrepp som man inte hade en aning om, stasiljus och prickar och flyttankar och olika avdelningar hit och dit. Men sen blev det spännande igen. Nu är jag ju ett rätt så oreserverat fan av Stephen King sedan första gången jag läste något av honom (Carrie, som jag sträckläste kedjerökandes, liggandes på en madrass på golvet i ett rum jag hyrde när jag precis flyttat hemifrån, året var 1985) så jag har överseende med både det ena och det andra. Den här boken får tre starka parapsykologiska fenomen av fem möjliga.

Tjoho från semestern!

Jo, men det blev semester ändå trots allt. Herregud vad gött. Inga måsten att tala om. Eller ja, det finns ju lite. Håller hundkurs på tisdagar och sen är det artrosträning på onsdagar och i helgen var det viltspår. Har dessutom anmält mig till en onlinekurs i biodling för min bror har ett litet biodlarföretag och vi ska inleda någon form av samarbete, tänkte vi. Kan ju då vara bra för mig att känna till lite mer om kärnverksamheten så att säga. Men annars är tempot behagligt lågt. Idag har jag gått långpromenad (det funkade! knät höll! YAY!), plockat mördarsniglar och stekt pannkakor. Nu har jag betalt lite räkningar (det får man tydligen inte ta semester från?) och ska googla efter recept på saker som innehåller mycket ägg. Har nämligen en herrans massa ägg, både höns och vaktlar värper som tossingar just nu. Det är ju angenäma bekymmer att ha, måste jag säga.

Min man var duktig häromdagen och snickrade ihop en ny duosoffa (som jag har lärt mig att det heter) åt oss. Den gamla, som vi köpte på loppis när vi flyttade hit och som vi sedan låtit stå ute under i alla fall fem av de senaste tio årens vintrar, satte man sig i helt på egen risk. Det har ju inte direkt varit något trädgårdsväder, men ändå. Nu är det i alla fall teoretiskt möjligt att sitta ute och fika utan att behöva sitta i något som påminner om en hybrid mellan Nimis och regalskeppet Vasa. Gött.

Vi såg en helkass film häromdagen. Midsommar, en amerikansk/svensk skräckfilm (dock tydligen inspelad i Ungern). Den fick ändå 7,1 av 10 på IMDb, men det behöver uppenbarligen inte korrelera med min smak för jag tyckte bara den var tråkig och rätt så orealistisk. Alltså, nu fattar jag ju att skräckfilmer inte är gjorda som dokumentärer, men ändå. Den var ju inte ens bra som skräckfilm för det var ju knappt man ens hoppade till. Den får en nubbe av fem möjliga.

Sista rycket, KOM IGEN NURÅ

Jobbar sista dagen innan semestern idag, och HELL YEAH vad gött det ska bli. Så smart av mig att börja semestern på en fredag. Planen är också att börja jobba på en tisdag så att semestern både börjar och slutar med kortvecka. Ett lifehack som heter duga om jag får säga det själv.

Har vi några semesterplaner? Nä, det vore väl att överdriva. Jag tänker alltid att vi, jag och min man, ska unna oss mer under semestern, äta ute och sådär, men det blir sällan av. Bor man på landet så är det ju liksom inte bara att strosa iväg till någon härlig uteservering på lämpligt gångavstånd och sätta sig där och smutta på ett glas rosé medan man granskar menyn. Nu kan man absolut gå ut och äta utan att dricka alkohol, men det är ju både gott och festligt (och även dyrt, hälsar min inre snåljåp) med ett glas vin till maten, och när man nu för en gångs skull unnar sig så ska det väl inte vara påvert. Så då ska det divideras om vem som ska köra och skam till sägandes så brukar det sällan vara jag. Men sen är det ju inte heller riktigt samma sak att skåla med någon som sitter med ett glas Fanta. Ja, ni hör ju vilka enorma i-landsproblem jag har att brottas med.

I morgon blir det i alla fall lunch på Noy's Thaikök & Hembageri i Önneköp, för dit brukar vi alltid åka antingen sista jobbdagen innan semestern eller första semesterdagen. Lite av en tradition kan man säga. Det brukar alltid vara fint väder då så det hoppas jag att det blir även imorgon, för det hör även lite till att sitta på den rätt så lilla uteserveringen och titta på det rätt så sparsamma folklivet och prata om hur det kunde ha varit att bo här på 50-talet.

Annars är det väl inte så mycket. Föreställer mig att mina huvuduppgifter ska vara att promenera med hundarna, påta i trädgården, plocka bär, baka, läsa, lösa korsord och kanske plöja någon tv-serie. Träna lite också förstås, för man kan ju inte ta ledigt från sin artros (som jag sa med fejkad domedagsstämma igår). Jag har också en svag förhoppning om att semestern ska omfatta någon form av hästaktivitet förutom den boot camp som också har blivit någon slags tradition. Tänker turridning eller nåt sånt. Vi får väl se var det landar någonstans.