Flower power

Jamen ni vet såna där människor som köper snittblommor och har hemma bara för att det är fint? Och nu menar jag inte att nappa åt sig en knippe tulpaner vid kassan på Ica, utan såna som går till en blomsterhandel och be dom sno ihop en snygg och för årstiden passande bukett. Eller hur det nu går till, tror aldrig jag har köpt en blombukett till mig själv i hela mitt liv förutom just en sån där inplastad tulpanbukett. Det händer inte varje år, men det har hänt.
Men nu har jag alltså blivit varse att det finns folk som, citat, alltid har färska snittblommor hemma, slut citat. Eller åtminstone strävar efter att ha det så. När och hur blir man egentligen sån?  VA?

En dag ska jag berätta om mamma

Har läst En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg. Eller snarare börjat läsa och sedan ögnat igenom för att se om den möjligtvis skulle bli bättre längre fram. Det blev den enligt mig inte. Handlingen är denna:

Varje familj bär på en hemlighet. Något vi gömmer undan, inte får tala om. Just därför får det så stor makt över våra liv, långt efter att vi minns vad som egentligen hände.

En kvinna reser tillbaka till sin barndomsö. Skammen möter hennes redan vid ångbåtsbryggan. Följer henne hack i häl. Mumlande, viskande: Nog minns folk här hur det var. Allt det där med din mamma.

Längs barndomens stigar når hon tillbaka till sin mammas liv och vingklippta längtan men också till insikten om hur hon själv har präglats av det som hände, och av sitt behov att aldrig, aldrig någonsin, bli lik sin mamma. När hon lämnar ön vet hon inte bara mer om sig själv. Hon vet också mer om sin mammas hemlighet, vad som hände innan allt var för sent.

 

Ja, alltså...NEJ. Det här var inte en bok i min smak. Det hintades om mammans psykiska ohälsa redan från början, men det var så mycket hintar att det liksom aldrig blev någon helhet av det utan hela berättelsen var rörig och fragmentarisk. Jag kan visst det läsa mellan raderna och räkna ut saker själv, men kanske inte HELA TIDEN? Intressant fenomen (typ: hoarding), men dåligt förvaltat. Den här boken får en slarvigt genomförd storstädning av fem möjliga.

Man vill ju inte jinxa, men...

...för cirka en månad sen kom jag igång med min pilatesträning igen. Kör två pass i veckan och (NO JINX OCH SÅ VIDARE) det känns som att min rygg, som innehåller en disk som buktar och krånglar och gör ont och har så gjort i vad som känns som åratal (det är nog inte helt sant, men den period under vilken jag till och från haft problem med att det hugger/nyper till i ländryggens högra sida vid vissa rörelser börjar handla om åtskilliga år) har börjat skärpa till sig och leverera så som man förväntar sig av en rygg. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Inte så att det här direkt har hindrat mig i min vardag eller så, jag kan ju stå och gå och böja mig och så vidare, men det här med att det känns som att någon sticker in en kniv i höger del av ländryggen och vrider om lite då och då är ju ändå något som sänker livskvaliteten några snäpp. Om ni frågar mig dårå. Nu har man ju dessutom börjat komma i den åldern att man titt som tätt säger "ja, man blir ju inte yngre precis" och med det syftar på diverse åldersrelaterade krämpor som man helt plötsligt har att tampas med. Jag skulle aldrig vilja vara yngre, men jag är heller inte jättesugen på att stappla fram som en åttioåring. För ett par år sedan hörde jag på radion om någon som med stigande ålder hade upptäckt om sig själv att han hade börjat gubbstöna när han typ reste sig eller böjde sig ner för att knyta skorna eller liknande. Och någon gång i höstas så kom jag på mig själv med att göra samma sak. Väldigt, VÄLDIGT ovärdigt, men jag orkade inte göra något åt det eftersom jag jobbade som en galärslav hela hösten 2019. Men häromdagen kom jag på mig själv med att INTE längre gubbstöna när jag reste mig. Tror faktiskt också det är tack vare pilatesträningen, känner mig betydligt smidigare och även något starkare och rörligare och då behöver man kanske inte supporta sig själv med gubbstön för att utföra helt normala kroppsliga ansträngningar. Ja, men det känns bra helt enkelt. Kan det nu bara bli lite vår i luften så är jag nöjdare än nöjd.

Till stallet istället, v 9 2020, pt 1

Igår var det äntligen dags att hoppa upp i sadeln igen efter en hästlös vecka. Det var markarbete som stod på schemat och det gick väl SÅDÄR. När vi red fram kändes Pojken pigg och härlig, sedan skulle vi alla ställa upp på kvartslinjen och så rida en övning med bommar på medellinjen en och en. Övningen började så här: Man skulle vända upp vid C, trava över tre bommar och sedan sakta av till skritt mellan två koner. Inte så avancerat kan man ju tycka, men Karin var inte nöjd med oss. Det var slarviga vägar, vinglig uppridning, fel tempo och så vidare. Sen var det en häst som blev het och började studsa som en känguru över bommarna, och en annan som blev het och började studsa på stället och hon som red höll då in honom för mycket och då reste han sig på bakbenen och hon hoppade av. Så det var lite drama. Meningen var sen att man skulle fortsätta trava över bommarna och sedan fatta galopp direkt efter och sedan sakta av till skritt innan kortsidan, men då var det bara vissa som skulle göra det och andra skulle fortsätta trava och de studsiga skulle inte komma förrän senare och det var allmänt stökigt och rörigt på ett sätt som inte var jättekul. "Jag kommer runt och pratar med er sen", sa Karin när lektionen var slut, men sedan var hon tvungen att ta hand om en av hästarna, för det är en i gruppen som måste sticka direkt-DIREKT vissa gånger, om det är hon som ska iväg till jobbet eller om det är hennes man som ska iväg och hon måste hem till barn, något sånt är det och det här var en sådan gång, och så var det någon häst som benen skulle lindas på och någon annan som skulle ha medicin, så hon glömde väl det. Det kan man ju förstå, men ändå trist att inte få veta något om hur man har ridit. Tänkte på det i morse och insåg att man numera tar detta med individuell feedback efter lektionen för givet. Så var det ju verkligen inte förr, då kunde det ibland gå flera lektioner utan att ridläraren sa någonting till en överhuvudtaget. Och det berodde ju inte precis på att man var så himla bra att det inte behövdes, hehe.

Aja, det är bara att bita ihop och hoppas det blir bättre på fredag. 

Är det syndafloden eller?

Men alltså herregud vad det regnar, har det ens varit en dag på hela detta året som det har varit uppehåll och när såg man egentligen solen mer än fem minuter i taget senast? I morse när klockan ringde och jag tvingade mig upp efter alltför få timmars sömn och möttes av ett rutinerat smattrande mot fönsterrutan så tänkte jag nästan (men bara nästan) "sommaren 2018 kom tillbaka, allt är förlåtet". FAST DET DÄR MENADE JAG INTE. Men ändå. Är så sjukt less på kyla och regn just nu. Även om det såklart kunde vara mycket värre. Det kunde vara en halvmeter snö. Det kunde också vara översvämning, det är det ju både här och där och då ska man verkligen inte gnälla.

Är lite sur för han jag kontaktade för att köpa ägg till Smålandshöns av hörde av sig och frågade när jag kunde komma. Svarade att jag kunde komma antingen som i helgen som gick, eller egentligen när som helst när det passade honom, jag var flexibel. Detta var i torsdags, helgen både kom och gick utan att någon hörde av sig och jag har fortfarande inte hört ett pip. Alltså, antingen vill man väl sälja sina djävla avelsägg och då kan man väl bara tala om när det passar att man kommer, eller så vill man väl inte sälja sina djävla avelsägg och då kan man väl bara tala om det. Sen finns ju möjligheten att personen har tänkt "jag svarar sen" och så kommer det annat emellan, så jag har skickat en försynt påminnelse.

Idag är det fettisdagen. Har hittills i år inte ätit en enda semla, vilket är rätt duktigt eftersom jag älskar semlor. Men har man infört ett generellt socker- och alkoholförbud så får man väl hålla sig till riktlinjerna. Vår VD på jobbet är otroligt ortodox när det gäller när och hur det ska ätas semlor. Det ska vara traditionella semlor med mandelmassa och grädde, inga nymodigheter (här håller jag med) och de får absolut inte ätas före fettisdagen (här har jag en avsevärt mer flexibel inställning) och han blir nästan sur på riktigt när han blir varse att köpa semlor strax efter jul på vissa ställen. Som en konsekvens av detta bjuder han sedan några år tillbaka alla anställda på semlor på fettisdagen för att visa var skåpet ska stå. Ändå en schysst inställning, tycker jag. Hoppas att semlorna finns på plats redan till lunch, för i så fall kan jag tänka mig att ge mig själv dispens från socker- och alkoholförbudet idag. Är dock inte så desperat att jag kan tänka mig att jobba över för att få en gratis semla till eftermiddagsfikat (som inträffar efter att jag har gått för dagen). Den som lever får se.

Helgen som gick och aldrig mer kommer åter

Ända sedan Garderoben™ kom in i våra liv så har vi pratat om att vi ska klä den med en fräsig tapet eftersom den, sin praktiska funktion till trots, inte är jätterolig till utseendet. Älskar den dock så i det närmaste reservationslöst att det nästan känns som ett SVEK att skriva detta för det är SÅ GÖTT att komma hem eller in och mötas av Garderoben™:s strama tillslutna uppenbarelse kontra att mötas av en stol belamrad med kläder och ett bord belamrat med saker som är på väg utan att man vet när, vart de ska ta vägen eller hur länge de ska stå där och samla damm.

Men Garderoben™ är alldeles otroligt skinande vit och det är väl förutom kylskåpet det enda som är vitt i vårt hem och det ser lite udda ut, därav idén att klä den med tapet. Vi har varit och kollat på tapeter på flera ställen, nu skulle vi till ett beslut och enades om den här:

Det är alltså min man som står och drar ut en våd av en visningstapet
hos den lokala färghandlaren, orkade ej beskära bilden.

Så snygg! Tyckte vi båda, och jag fick i uppdrag att åka och köpa en rulle. Jag var beredd på att den skulle vara dyr, men tänkte att NU SKA VI DJÄVLAR I UNNA OSS DETTA. Kanske ej så ekonomiskt tänkt av en som precis köpt en dammsugare för 7000 spänn (men vad jag älskar den!), men sett över tid har vi ju verkligen inte lagt många kronor på heminredning så en rulle dyr tapet kunde vi väl ändå kosta på oss. Tänkte jag stöddigt ända tills tjejen i kassan (de här tapeterna fick man nämligen fråga efter, och nu förstår jag varför) meddelade att en rulle kostade 3800 kronor. Jag höll bokstavligt talat på att sätta mig. TRETUSENÅTTAHUNDRA KRONOR FÖR EN (1) RULLE TAPET? Det är ju nästan som att man skulle kunna tro att man hade bett att få köpa en del av Bayeux-tapeten (varför man nu skulle vilja ha en skildring av normandernas erövring av England år 1066 i sin hall, men det där med inredning kan ju vara så individuellt, och okej, misstänker att man a. inte får köpa "en del av Bayeux-tapeten" och b. om man mot förmodan skulle få det så skulle termen "astronomiska belopp" hamna i en helt ny dimension). Nä, där blev det tack och hej och här ska det fan i mig inte unnas någonting. I alla fall inte en tapet som kostade mer än vad hela garderoben gjorde.

"Gissa vad EN rulle kostade", sa jag till min man när jag berättade att jag inte köpt någon tapet, och han sa "ja, den lär ju vara svindyr, säkert 500 spänn per rulle?" och där kunde jag, nyblivet proffs på prisbilden av fräsiga tapeter, skratta rått åt hans naiva inställning (som fram tills för två minuter tidigare även varit min uppfattning om vad en "dyr tapet" kostade).

Fick ägna resten av helgen åt att återhämta mig från denna chock. Eller inte. Efter att ha varit i färghandeln åkte jag till stallet och hängde lite. Det var ju ingen drop in-ridning så istället kollade jag på Pay & Jump. Tycker det är något av det gölligaste man kan se, små ponnybarn med små ponnyer med flätor i manen som hoppar en bana på 20 centimeter och detta är deras livs viktigaste grej. Blev nästan lipig mellan varven.
Fyllde sedan mina gödselhinkar som jag alltid har med mig när jag åker till stallet, åkte hem, pysslade lite i växthuset, plockade grönkål från trädgårdslandet och kokade soppa på den som en god självhushållare. Åt den och kollade på Sveriges Mästerkock och tja, sedan var det väl läggdags?

På lördagen var det långpromenad med hundarna på förmiddagen, brasa och korsord på eftermiddagen och sedan var det küren från Gothenburg Horse Show för hela slanten och igår var det ungefär samma sak, fast världscupen i hoppning. Fick nästan lite vårkänslor på förmiddagen för solen sken och efter promenaden så var vi i växthuset där det var vindstilla. Vi satte upp armeringsjärn, som blev över när grannen byggde nytt garage, i taket på växthuset (låter enkelt men var rätt bökigt). Det ska vi använda till att binda upp högväxande tomatplantor på ett lite bättre sätt än vad som hittills varit möjligt. Ska även sätta en del armeringsjärn i pallkragar så att jag kan plantera störbönor och låta dom klättra där. Sedan röjde jag lite i carporten vedporten. Längst in står två stora pallkragelådor (pall plus fyra pallkragar vardera) fulla av spillvirke som vi har kapat upp till ved en gång i tiden och jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi tyckte att längst in och längst bak var en smart placering för det var det alltså inte, man kommer aldrig åt att plocka där eftersom det alltid står saker i vägen. Det är inte löst i en handvändning, men jag kämpar på. Vill dessutom ha loss nämnda pallkragar och flytta ner dom till odlingarna. Ska ta ner en spireahäck (good luck!) som växer i trädgårdslandet och därmed också frilägga mer odlingsyta.
Min man installerade ett eget vägguttag till DYSON eftersom den medföljande laddningssladden var en decimeter för kort för att nå det enda uttaget, vilket vi inte tänkte på när vi satte upp hållaren på väggen. Praktiskt med en elektriker i hemmet måste jag säga. Sedan gjorde han en ritning på Den Ultimata TV-bänken™, som alltså fortfarande bara finns i fantasin men Rom byggdes ju inte på en dag, osv.

Ja, det var väl helgen det. Inte hinner man med mycket, men man måste ju få ta det lite lugnt också. Och det har jag gjort (även om det blev rätt mycket puls under världcupen i hoppning). Nu väntar februaris sista vecka, sedan är det mars. och vår! På riktigt! YAY.

 

 

 

 

 

Äggstra-nytt

I somras beställde jag ju avelsägg av Faverolle som jag ju blev blåst på. Eller först trodde jag att det var PostNord, men sedan var det ju inte det. Orkade dock inte tjafsa vidare med en person som inte svarade utan fyllde kläckaren med vaktelägg istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det smartaste. Vaktlarna kläcktes i slutet av september och hann liksom inte riktigt bli könsmogna innan det stora vemodet (a k a vintermörkret) rullade in. Så i skrivande stund är de cirka fem månader och har inte bidragit med ett endaste ägg, och med tanke på att vaktlar normalt blir könsmogna vid sådär 6 veckors ålder så hade det ju varit bättre att vänta till våren och ljuset. Men det är ju på gång nu! Har dock tänkt om ifråga om Faverollerna av två anledningar. Jag tänkte ju mest på att de ska ha så gott kött. Men sen såg jag att de hade fjädrar på benen och fötterna, och jag är ärligt talat inte så förtjust i det utan tycker att höns ska se ut som höns.

Faverolle-höna, bild snodd från internet

Den andra anledningen är att jag vill värna om de gamla lant- och kulturraserna och då kan man ju faktiskt hålla sig till dom, det finns ju ändå rätt många olika sorter.

Har nu fått korn på avelsägg av Smålandshöna. Det passar väl bra för en smålänning i exil, tänker jag. De är dessutom könsvisande vid kläck, vilket gör att man kan slakta tupparna lite när man känner för det och inte i halv panik för att man är tvungen till det eftersom de har börjat gala. Ska bara få besked om och när jag kan komma och hämta ägg, sedan drar jag igång kläckaren. Stay tuned for the spännande fortsättning.

Smålandshöna, bild snodd från Kulturhönsföreningens sida.