Tänk, imorgon är det februari. FEBRUARI. Årets kortaste månad, även om den i år är hela 29 dagar, men jag inbillar mig att den ändå kommer att gå fort och sedan är det officiellt vår. Åtminstone i almanackan. Vädret har ju hittills skött sig förnämligt, men man vet ju aldrig vad februari kan bjuda på. 2018 till exempel, där smackade det ju till med en rejäl SNOW BLIZZARD i slutet av februari och den varade ju för fan till PÅSK. Som visserligen var tidig det året, men ändå. Det är inte okej (det är inte heller okej att universum sedan kompenserar med den varmaste och torraste sommaren i mannaminne). Hoppas 2020 levererar bättre än så.
Igår var jag på utbildning på hotell Sankt Jörgen i Malmö. Vem är Sankt Jörgen, kan man ju fråga sig? Ja, det visade sig bara vara ett annat namn på Sankt Göran. Sankt Göran räknas som en av de fjorton nödhjälparhelgonen som man kan åkalla i händelse av sjukdom och olyckor i allmänhet, och lite mer specifikt för Sankt Göran/Jörgen är det vid fara, feber, ogynnsam väderlek och om mod och tapperhet. Bara så att ni vet.
Jag har varit på hotell Sankt Jörgen i Malmö en gång tidigare och djeflar vilken god mat de hade. Så förväntningarna var högt ställda och jag blev INTE besviken. Hotellfrukost (AAAH!), svingod lunch bestående av broccolisoppa, boeuf bourgignon med potatis och gratinerad blomkål (MMMM!), lyxig kakbuffé (OH MY GOD!) till eftermiddagsfika. Ingen gick hungrig därifrån, kan man väl säga. Det var väl lite förödande för det socker(- och alkohol)förbud som infördes för min del strax efter nyår, men man får väl se det här som någon form av dispens som jag tyckte jag kunde unna mig eftersom ridbyxorna ändå börjar sitta mer som de gjorde innan julledighetens alla utsvävningar.
Vaknade upp på natten med en dundrande huvudvärk som fortfarande inte har släppt, så det var väl straffet? Nu hör ju inte jag till dom människor som tycker att socker i det närmaste är att jämställa med heroin, men det är ju så att man börjar undra. Faktiskt var det längesen jag vaknade med en sån där riktig dunkadunka-huvudvärk, kanske finns det ändå ett samband? Får väl fortsätta på den inslagna smala vägen och utvärdera vid tillfälle. Det är ju inte som att jag MÅSTE ha socker i mitt liv, kan inte påstå att jag tycker att januari har präglats av lidande och försakande utan det är väl mest dumheter och okynne som får mig att äta onyttigheter. Men det är ju förbannat gott. Det får man ju ändå erkänna. Aja, nu får jag väl festa loss på en Ipren och försöka ta mig igenom den här dagen också. Och sedan är det FEBRUARI. Snart vår.
fredag 31 januari 2020
torsdag 30 januari 2020
När alla klockor stannat
Har läst När alla klockor stannat av Ninni Schulman som är den sjätte boken om journalisten Magdalena Hansson och polisgänget i Hagfors. Den handlar om detta:
När årets bygdespel ska ha premiär på Ekshärads hembygdsgård försvinner en av skådespelarna. Ett par dagar senare återfinns hon dränkt i Klarälven. Strax efteråt hittas en ung man skjuten. Även han har en roll i föreställningen om den legendariska urmakaren Johan Tinglöf.
De ovanligt bestialiska morden förbryllar såväl Christer Berglund och Petra Wilander vid Hagforspolisen som journalisten Magdalena Hansson. Morden verkar på många sätt höra ihop men tillvägagångssätten är helt olika. Ju längre utredningen framskrider, desto tydligare blir det att de har att göra med en sadistisk mördare som sannolikt kommer att slå till igen. Frågan är bara hur, när och var.
Jag gillar Ninni Schulmans böcker, tycker ofta att hon får till en bra balans mellan spännande intrig och vardagsliv och det är kul att följa karaktärerna och deras utveckling. Var dock rätt trött på Magdalena och alla hennes issues redan i förra boken och nu är det ju etter värre. Tycker dessutom att Petter är i det närmaste onaturligt snäll, lugn, tålmodig, positiv och kärleksfull för att det ska kännas trovärdigt. Det är dessutom inte jättekul när man redan rätt så tidigt tänker "tänk om det är NN som är mördaren?" och så visar det sig 200 sidor senare att man har rätt. NJA. Kul att känna sig smart, men jag vill ju bli överraskad. Den här boken får tre gamla moraklockor av fem möjliga.
De ovanligt bestialiska morden förbryllar såväl Christer Berglund och Petra Wilander vid Hagforspolisen som journalisten Magdalena Hansson. Morden verkar på många sätt höra ihop men tillvägagångssätten är helt olika. Ju längre utredningen framskrider, desto tydligare blir det att de har att göra med en sadistisk mördare som sannolikt kommer att slå till igen. Frågan är bara hur, när och var.
Jag gillar Ninni Schulmans böcker, tycker ofta att hon får till en bra balans mellan spännande intrig och vardagsliv och det är kul att följa karaktärerna och deras utveckling. Var dock rätt trött på Magdalena och alla hennes issues redan i förra boken och nu är det ju etter värre. Tycker dessutom att Petter är i det närmaste onaturligt snäll, lugn, tålmodig, positiv och kärleksfull för att det ska kännas trovärdigt. Det är dessutom inte jättekul när man redan rätt så tidigt tänker "tänk om det är NN som är mördaren?" och så visar det sig 200 sidor senare att man har rätt. NJA. Kul att känna sig smart, men jag vill ju bli överraskad. Den här boken får tre gamla moraklockor av fem möjliga.
tisdag 28 januari 2020
Jag minns alla mina pilatesträningar och hur de brukade göra mig gott
Igår upptäckte jag att det tack vare ommöbleringen plötsligt var möjligt att ligga på golvet i vardagsrummet och träna pilates utan att behöva flytta runt för att slippa slå i armar och ben i diverse möbler. Då kanske jag ändå kan komma igång med min pilatesträning igen? Det hade ju inte varit en dag för tidigt om man säger så. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle så tränade jag pilates tre gånger i veckan och hade väldigt lite problem med rygg, nacke, axlar och nästan ingen spänningshuvudvärk. Sedan hände flera saker: de jättebra pilatestränarna på det gym jag gick på slutade, den nya var inte alls lika bra, rent av dålig, upptäckte att jag låg och irriterade mig istället för att känna frid och harmoni med universum och världsalltet och hela skiten, sedan flyttade jag från stan (inte p g a det dock) och på landet är det starkt begränsat utbud av gym i allmänhet och gym som erbjuder pilates i synnerhet. Kämpade ändå på ett tag på ett snobbgym i grannbyn, men tröttnade sedan på att alltid behöva åka iväg och alltid ha tider att passa hela tiden. Det var ju såklart tider att passa även i stan, men det blir lite enklare att ha tio minuter på cykel kontra en halvtimme i bil, då var det ju lite enklare att bara sticka iväg. Känns lite ovärt att behöva sitta i bil nästan en timme för att träna 45 minuter, varav effektiv träning kanske är...30 minuter? Det kändes i alla fall inte värt att lägga 350 spänn i månaden på, plus att de bara hade pilates två gånger i veckan varav en var på förmiddagen så den kunde jag ändå inte gå på. Droppen som fick bägaren att rinna över var när de annonserade att de hade fått tag på en "otroligt duktig och erfaren instruktör till nästa termin" och så var det hon den kassa från gymmet i stan.
Där fick jag nog och köpte en pilates-dvd på Clas Ohlsson och körde med den hemma i vardagsrummet. På dvd:n är det en alldeles förfärlig amerikansk kvinna som är superslimmad och som står i supertajta trikåer på en klippa vid havet och bara ler hela tiden och jag hatar henne ganska mycket. Men hatar ändå mer att behöva flytta runt för att få plats att göra övningarna och känna hur man sträcker uuuuut och nejvisstnej, där var ett ben till ett soffbord i vägen, det stör liksom harmonin och flytet. Jadå, jag är medveten om att allt det här är bara dåliga ursäkter och vill man så går det.
Men i alla fall. Jag har saknat min pilatesträning, och framför allt behöver detta måndagsexemplar till kropp pilatesträningen. Och igår kom jag alltså på att man kunde ligga framför de nya fåtöljerna och få plats med sig själv och sina utsträckta armar och ben utan att slå i soffbord och grejer. Enda grejen är att jag inte ser tv:n, men faktiskt kom jag ihåg ganska mycket av den plastiga amerikanskans övningar i huvudet så det spelar ingen roll. Drog igång lite musik på Spotify och körde ett litet pass och det kändes fantastiskt efteråt. Känner mig helnöjd med detta. Jag brukar aldrig ge nyårslöften att jag ska träna mer (nu lovade jag i och för sig att jag skulle rida mer, men jag räknar inte ridning som träning på det sättet, det är liksom mer som ett helgjutet må-bra-koncept), men ska kanske slänga in ett försenat om att komma igång med pilates igen dårå? Hehe. Vi får väl se hur det går.
Där fick jag nog och köpte en pilates-dvd på Clas Ohlsson och körde med den hemma i vardagsrummet. På dvd:n är det en alldeles förfärlig amerikansk kvinna som är superslimmad och som står i supertajta trikåer på en klippa vid havet och bara ler hela tiden och jag hatar henne ganska mycket. Men hatar ändå mer att behöva flytta runt för att få plats att göra övningarna och känna hur man sträcker uuuuut och nejvisstnej, där var ett ben till ett soffbord i vägen, det stör liksom harmonin och flytet. Jadå, jag är medveten om att allt det här är bara dåliga ursäkter och vill man så går det.
Men i alla fall. Jag har saknat min pilatesträning, och framför allt behöver detta måndagsexemplar till kropp pilatesträningen. Och igår kom jag alltså på att man kunde ligga framför de nya fåtöljerna och få plats med sig själv och sina utsträckta armar och ben utan att slå i soffbord och grejer. Enda grejen är att jag inte ser tv:n, men faktiskt kom jag ihåg ganska mycket av den plastiga amerikanskans övningar i huvudet så det spelar ingen roll. Drog igång lite musik på Spotify och körde ett litet pass och det kändes fantastiskt efteråt. Känner mig helnöjd med detta. Jag brukar aldrig ge nyårslöften att jag ska träna mer (nu lovade jag i och för sig att jag skulle rida mer, men jag räknar inte ridning som träning på det sättet, det är liksom mer som ett helgjutet må-bra-koncept), men ska kanske slänga in ett försenat om att komma igång med pilates igen dårå? Hehe. Vi får väl se hur det går.
Till stallet istället, v 5 2020, pt1
Åkte till stallet, träffade dottern till hon som ramlade av förra måndagen, fick lugnande rapporter. Hon var visserligen mörbultad och med brutna revben och hjärnskakning, men helt inställd på att hon skulle komma tillbaka om några veckor. Gött, blev så glad för hennes skull och även för vår. Kan liksom inte tänka mig vår grupp med en annan sammansättning. Annars vet man ju hur det är i ridgrupper, folk kommer och går beroende på tid och råd och intresse och sånt, men vår grupp har varit intakt sedan jag och min dotter började i den för två år sedan (tur att det var några som slutade då, vad det nu var för nötter som lämnade en sån supergrupp men tur för oss som sagt) och det hoppas jag att den så förblir, för alla är så himla trevliga. Är helt kär i min grupp.
Igår red vi en övning som gick ut på att vi skulle jobba med vändande hjälper och rakställd häst, först runt fyra koner så att det blev som ett ruteress, och sedan på volt men så att volten skulle vara formad som ett stopptecken, detvillsäga med åtta vändpunkter. DET VAR KÄMPIGT, Pojken var helt genomsvettig efteråt och då hade vi ändå nästan bara skrittat och travat. Kämpigt för en själv också för det gällde att vara med exakt hela tiden. Bra övning.
I fredags skojade (eller det var kanske inte ett skämt?) Karin och sa att jag skulle få träningsvärk i armarna efter min dust med Köttbullen. Det fick jag inte, vilket var tur för så djävla mycket vill jag verkligen inte ha tagit i. Men kände faktiskt ändå att jag var lite typ...matt i skulderbladen igår. Nu är ju Pojken visserligen rätt så framtung och lägger sig gärna i handen, men ändå. Sjukt vad klen man är? Köttbullen verkade i alla fall inte ha fått några men av fredagens äventyr, hon hade varit som vanligt nästa lektion. Skönt, man vill ju liksom inte bygga upp någon slags frustration som sedan går ut över någon annan (typ ett litet barn). Helst ej över mig heller förstås. Vi får väl se på fredag hur det går.
Igår red vi en övning som gick ut på att vi skulle jobba med vändande hjälper och rakställd häst, först runt fyra koner så att det blev som ett ruteress, och sedan på volt men så att volten skulle vara formad som ett stopptecken, detvillsäga med åtta vändpunkter. DET VAR KÄMPIGT, Pojken var helt genomsvettig efteråt och då hade vi ändå nästan bara skrittat och travat. Kämpigt för en själv också för det gällde att vara med exakt hela tiden. Bra övning.
I fredags skojade (eller det var kanske inte ett skämt?) Karin och sa att jag skulle få träningsvärk i armarna efter min dust med Köttbullen. Det fick jag inte, vilket var tur för så djävla mycket vill jag verkligen inte ha tagit i. Men kände faktiskt ändå att jag var lite typ...matt i skulderbladen igår. Nu är ju Pojken visserligen rätt så framtung och lägger sig gärna i handen, men ändå. Sjukt vad klen man är? Köttbullen verkade i alla fall inte ha fått några men av fredagens äventyr, hon hade varit som vanligt nästa lektion. Skönt, man vill ju liksom inte bygga upp någon slags frustration som sedan går ut över någon annan (typ ett litet barn). Helst ej över mig heller förstås. Vi får väl se på fredag hur det går.
måndag 27 januari 2020
Den lilla planeringshitlern har ordet
Min bästa stund på jobbveckan är måndag morgon när jag har planeringstid med mig själv. Finns få saker som är så...tja, nästan lustfyllda, som att sitta med sin kalender och styra och ställa med veckans dagar och timmar. Få ihop en bra balans med möten och tid att göra annat. HA EN PLAN. Sen att planen brukar spricka efter cirka tre sekunder är en annan sak. Älskar min kalender, älskar ordning och reda.
Mitt bästa life hack är att avsluta jobbveckan med ett litet skrivbordsstäd. Är SÅ värt dom fem-tio minuterna som gör att man liksom får inleda veckan med den sinnesro som en hyfsad ordning på skrivbordet ger kontra den trötthetskänsla som uppstår när man möts av högar och KAOS. Njuter nästan perverst mycket av detta. Hehe. Ja, det var väl allt jag hade att säga om detta. Anteckna, anteckna och gå vidare.
Mitt bästa life hack är att avsluta jobbveckan med ett litet skrivbordsstäd. Är SÅ värt dom fem-tio minuterna som gör att man liksom får inleda veckan med den sinnesro som en hyfsad ordning på skrivbordet ger kontra den trötthetskänsla som uppstår när man möts av högar och KAOS. Njuter nästan perverst mycket av detta. Hehe. Ja, det var väl allt jag hade att säga om detta. Anteckna, anteckna och gå vidare.
The Great Make Over pt 3456
I fredags kväll blev Garderoben™ färdigmonterad. Min insats har i princip bestått av glada tillrop från handbollssoffan, så det är min man som ska ha en eloge för sin insats. Ställde med nästan obehagligt stort välbehag in hundträningsväskan, hundkurspärmarna, cykelhjälmen, elcykelbatteriet, väskan med cykelkläderna och lite annat smått och gott som fram tills nu stått på eller under eller omkring pianobänken tillsammans med en massa annat bös och njöt av de tomma ytor som uppstod. Eller ja, som kommer att uppstå när allt är klart och på plats.
Sedan, i den bästa av världar, så skulle vi ju snabbt och lätt plockat ihop allt annat BÖS (bland annat en hylla, en miljon tomma hyllplan, konsoler och tiotusen böcker och dvd-filmer med mera) som är staplat här och där i vardags- och matrummet och kommit i ordning. Men eftersom allting som görs i detta hem är en trestegsraket så gick inte det, för min man var tvungen att fixa med viktiga saker i källaren inför byggandet av Den Ultimata TV-bänken™, samt göra ritningar för denna.
Sedan var nog en av Billy-hyllorna vi köpte ingen Billy ändå när allt kom omkring, för efter vad jag har kunnat se finns ingen Billy som är bredare än 80 centimeter och den vi har är 90. Vilket innebär att man inte alls bara kan köpa ett par extra hyllplan lite snabbt och smidigt när det behövs. Min man, hamsterkonungen, gick ner i källaren och kom upp med två 90-centimetershyllplan (han är aldrig så nöjd som i dessa stunder). Dock var de för djupa, så de måste sågas till och så måste de ju kunna fästas på något sätt (ingen av de i runda slängar tio miljoner bra-att-ha-hyllbeslag ur Hamsterkonungens samlingar passade), men det måste ju vara en smal sak för en snickare tänker jag.
Sedan åkte vi till Lantmännen och köpte en ny hallmatta. För i och med att Garderoben™ kom på plats så fick vi plötsligt cirka en och en halv meter extra golvyta (där det tidigare stått bord och stol samt ovan nämnda BÖS och där ingen människa någonsin kunnat sätta sin fot) och då såg det lite konstigt ut med en matta som bara slutade i ingenting (plus att våra trägolv inte är världens snyggaste och skulle väl egentligen behöva slipas och lackas men ORKA). Så den befintliga hallmattan åker ut i yttre hallen och får ersätta en extremt ful och dyster nålfiltsmatta (HATAR nålfiltsmatta, men min man tycker det är så himla praktiskt) och så har vi köpt en likadan fast längre (så himla smidigt med matta på metervara). Nu ska de på plats, men det kräver ju att man också tar fram dammsugaren och röjer av de golv som inte städats på...eh, ett tag, och det orkade vi inte igår. Kanske ikväll? Den som lever får se.
Såatteh. Det går framåt. Dock inte särskilt snabbt, men samtidigt har vi också lagt en del tid på att sitta framför brasan i våra nya fåtöljer och läst. Samt kollat på handboll. Det blev Spanien som vann och Norge fick bronset. Det var de väl värda, även om jag nästan började heja lite på Slovenien mitt i alltihopa. Tyckte de var värda medalj för de kämpade så. Eh, ja, det gjorde ju alla (utom möjligen Kroatien när det var 20 sekunder kvar av finalen och de insåg att de inte skulle hinna hämta upp ett tvåmålsunderläge, men det kan man väl förstå). Den där semifinalen mellan Norge och Kroatien med två förlängningar glömmer man ju inte i första taget. Nu är EM i alla fall slut och allt kan återgå till det normala.
Sedan, i den bästa av världar, så skulle vi ju snabbt och lätt plockat ihop allt annat BÖS (bland annat en hylla, en miljon tomma hyllplan, konsoler och tiotusen böcker och dvd-filmer med mera) som är staplat här och där i vardags- och matrummet och kommit i ordning. Men eftersom allting som görs i detta hem är en trestegsraket så gick inte det, för min man var tvungen att fixa med viktiga saker i källaren inför byggandet av Den Ultimata TV-bänken™, samt göra ritningar för denna.
Sedan var nog en av Billy-hyllorna vi köpte ingen Billy ändå när allt kom omkring, för efter vad jag har kunnat se finns ingen Billy som är bredare än 80 centimeter och den vi har är 90. Vilket innebär att man inte alls bara kan köpa ett par extra hyllplan lite snabbt och smidigt när det behövs. Min man, hamsterkonungen, gick ner i källaren och kom upp med två 90-centimetershyllplan (han är aldrig så nöjd som i dessa stunder). Dock var de för djupa, så de måste sågas till och så måste de ju kunna fästas på något sätt (ingen av de i runda slängar tio miljoner bra-att-ha-hyllbeslag ur Hamsterkonungens samlingar passade), men det måste ju vara en smal sak för en snickare tänker jag.
Sedan åkte vi till Lantmännen och köpte en ny hallmatta. För i och med att Garderoben™ kom på plats så fick vi plötsligt cirka en och en halv meter extra golvyta (där det tidigare stått bord och stol samt ovan nämnda BÖS och där ingen människa någonsin kunnat sätta sin fot) och då såg det lite konstigt ut med en matta som bara slutade i ingenting (plus att våra trägolv inte är världens snyggaste och skulle väl egentligen behöva slipas och lackas men ORKA). Så den befintliga hallmattan åker ut i yttre hallen och får ersätta en extremt ful och dyster nålfiltsmatta (HATAR nålfiltsmatta, men min man tycker det är så himla praktiskt) och så har vi köpt en likadan fast längre (så himla smidigt med matta på metervara). Nu ska de på plats, men det kräver ju att man också tar fram dammsugaren och röjer av de golv som inte städats på...eh, ett tag, och det orkade vi inte igår. Kanske ikväll? Den som lever får se.
Såatteh. Det går framåt. Dock inte särskilt snabbt, men samtidigt har vi också lagt en del tid på att sitta framför brasan i våra nya fåtöljer och läst. Samt kollat på handboll. Det blev Spanien som vann och Norge fick bronset. Det var de väl värda, även om jag nästan började heja lite på Slovenien mitt i alltihopa. Tyckte de var värda medalj för de kämpade så. Eh, ja, det gjorde ju alla (utom möjligen Kroatien när det var 20 sekunder kvar av finalen och de insåg att de inte skulle hinna hämta upp ett tvåmålsunderläge, men det kan man väl förstå). Den där semifinalen mellan Norge och Kroatien med två förlängningar glömmer man ju inte i första taget. Nu är EM i alla fall slut och allt kan återgå till det normala.
Till stallet istället, v 4 2020, pt 2
Åkte till stallet och ville mest av allt få veta hur det hade gått för min ridkompis som ramlade av i måndags. Det visade sig att hon hade brutit revbenen. Illa, men jag antar att det kunde ha varit värre. Enligt uppgift minns hon ingenting själv. Det är ju på ett sätt tur, för jag antar att det lär bli mentalt jobbigt att sitta upp efter en sån smäll och det blir ju inte bättre av att man måste vänta x antal veckor.
Valde sedan Köttbullen för förutom henne fanns det bara stora hästar att välja på till drop in-ridningen. Karin pratade om henne för ett tag sedan och sa att hon är ju snäll och så, men att det Går. Inte. Att. Få. Henne. På. Tygeln. Hon stretar på med huvudet rakt upp som en giraff vad man än gör. Förra gången jag red henne så fick jag ju en känsla av att hon vid något tillfälle ändå var på väg, men precis då skulle vi börja trava och då tappade jag/vi det.
I fredags var vi bara två och då fick vi rida rätt så självständigt och det tycker jag är det bästa, när man liksom får fixa och trixa lite på egen hand och se vad som funkar. Kände att det funkade bäst att skritta på volt och försöka få igenom ställning och böjning. Och herregud som vi kämpade, Köttbullen och jag. Mest hon faktiskt. Hon flåsade som ett ånglok fastän vi nästan bara skrittade och hon var inte så lite frustrerad mellan varven. Ibland körde hon ner huvudet ända till marken (stark som en oxe är hon också) och ibland gnäggade hon rakt ut nästan som i vredesmod. Haha. Men lite resultat blev det! Med betoning på lite, för det var inte så att jag kände att nu djävlar har det lossnat, LÅNGT IFRÅN. Men vi gick från totalt giraff-mode till att hon åtminstone tog några steg i någorlunda rätt form då och då. Lättare i vänster varv än i höger, där är hon jättesvag och hon faller liksom inåt i högervolterna så att de bara blir mindre och mindre.
Så nu ska jag få jobba med Köttbullen på fredagarna, bestämde Karin och jag. Ska bli riktigt spännande, jag var ju taggad inför detta när det var på tal om att jag skulle rida henne på måndagar istället för Pojken. Är ändå glad för att det inte blev så, för det är ju ändå kul att lite kunna få skörda något av allt det arbete man lagt ner. Nu får jag rida Pojken på måndagar och Köttbullen på fredagar, hoppas det blir win-win på den.
Valde sedan Köttbullen för förutom henne fanns det bara stora hästar att välja på till drop in-ridningen. Karin pratade om henne för ett tag sedan och sa att hon är ju snäll och så, men att det Går. Inte. Att. Få. Henne. På. Tygeln. Hon stretar på med huvudet rakt upp som en giraff vad man än gör. Förra gången jag red henne så fick jag ju en känsla av att hon vid något tillfälle ändå var på väg, men precis då skulle vi börja trava och då tappade jag/vi det.
I fredags var vi bara två och då fick vi rida rätt så självständigt och det tycker jag är det bästa, när man liksom får fixa och trixa lite på egen hand och se vad som funkar. Kände att det funkade bäst att skritta på volt och försöka få igenom ställning och böjning. Och herregud som vi kämpade, Köttbullen och jag. Mest hon faktiskt. Hon flåsade som ett ånglok fastän vi nästan bara skrittade och hon var inte så lite frustrerad mellan varven. Ibland körde hon ner huvudet ända till marken (stark som en oxe är hon också) och ibland gnäggade hon rakt ut nästan som i vredesmod. Haha. Men lite resultat blev det! Med betoning på lite, för det var inte så att jag kände att nu djävlar har det lossnat, LÅNGT IFRÅN. Men vi gick från totalt giraff-mode till att hon åtminstone tog några steg i någorlunda rätt form då och då. Lättare i vänster varv än i höger, där är hon jättesvag och hon faller liksom inåt i högervolterna så att de bara blir mindre och mindre.
Så nu ska jag få jobba med Köttbullen på fredagarna, bestämde Karin och jag. Ska bli riktigt spännande, jag var ju taggad inför detta när det var på tal om att jag skulle rida henne på måndagar istället för Pojken. Är ändå glad för att det inte blev så, för det är ju ändå kul att lite kunna få skörda något av allt det arbete man lagt ner. Nu får jag rida Pojken på måndagar och Köttbullen på fredagar, hoppas det blir win-win på den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)