Till stallet istället, v49 2019, pt 2

I fredags var det teori för de vanliga grupperna och då är det fritt fram att ta vilken häst som helst och jag tog såklart Pojken. Otippat, hehe. Vi red en övning på ett litet fyrkantsspår med påbörjad framdelsvändning några steg i varje hörn och så 10-metersvolt ut från kortsidorna. Nyttig övning för Pojken, han var precis genomsvettig efteråt. Jobbig övning för mig för vi red utan stigbyglar och sen mot slutet så sa inte Karin specifikt att vi skulle ta dom igen, så när det blev order om trav och lättridning så red jag lätt utan stigbyglar, det är väl okej något halvt varv eller så, men det här var...många varv. Var helt död på insida av lår och i ljumskar efteråt. Idag är det teori, det är kanske tur för jag har fortfarande träningsvärk.

Bloggutmaning 9 december: Blev livet som jag trodde?

Det här var ju en rätt spännande grej att fundera över, och jag kan inte direkt säga att jag har något bra svar för jag kan liksom inte riktigt minnas att jag någon gång har trott att livet skulle bli på något speciellt sätt. När jag var liten ville jag bli veterinär eller jockey (det senare är väldigt oklart varför för jag kan inte minnas att jag någonsin varit intresserad av galoppsport, men jag misstänker att det var i samma veva som jag läste böckerna om Svarta Hingsten) eller åtminstone "något med djur", men det var ju inte samma sak som att jag på allvar trodde att jag skulle bli det. Är uppvuxen i en miljö synnerligen genomsyrad av Jante och livet har levt upp till mina förväntningar genom att bryta ner dom, typ. Förr vad man än sa att man ville bli eller göra eller ha när man blev stor så fick man alltid höra att det var omöjligt och att det inte var någon idé att önska sig något för det blev aldrig som man tänkt sig ändå och då var det ingen idé att hoppas på något för då slapp man bli besviken sen. Det där var tydligen väldigt viktigt, att slippa bli besviken. Som om man inte skulle bli det ändå? Fattar verkligen inte det resonemanget.

Det ser ju hemskt deppigt ut i skrift, men det är väl inget jag skulle ligga på en psykologsoffa och böla för idag. Det är bara det att jag aldrig har haft någon tydlig målbild att när jag blir stor ska jag jobba med ditt eller datt, ha si och så många barn och bo här eller där. Livet har liksom bara blivit av ändå oavsett vad jag har trott om det. Och det har ju för all del blivit BRA. Har två fina barn och två fina barnbarn, en snäll* man, fint** hus, bor med djur, jobbar visserligen inte med djur*** men har ett intressant och utvecklande och rätt spännande arbete, okej lön, inga lån, roliga fritidsintressen, ett rikt inre liv, det är faktiskt inte mycket att klaga på alls. Det ska väl vara alla djävla KRÄMPOR**** som har kommit med åldern. Det var ju inget jag vare sig trodde eller hoppades på, det vill jag verkligen poängtera.





* Gäller inte när jag är sur på honom. Hehe.
** Alla hade kanske inte hållit med om detta, men nu är det ju dock vi som bor där och vi trivs.
*** Om inte ideellt arbete ska räknas dårå.
**** Just idag: Diskbuktning i ländrygg, slemsäcksinflammation i hälsena, ont i tumme, axlar och nacke. Lite huvudvärk på det kanske? Jajamen!  

Bloggutmaning 8 december: Det här var 2012!

2012 kan inte ha varit ett speciellt händelserikt år ändå, för först kom jag inte ihåg någonting alls. Sen kom jag ihåg detta:
1. Oliver, barnbarn # 2, kom till världen. När vi skulle åka och hälsa på så var den nyblivne fadern genomförkyld och istället för blommor fick vi ta med oss Alvedon, typ. Vi skojade friskt om det där med mansförkylningar och förlossningar på hans bekostnad. Sedan blev vi ALLIHOP (utom Oliver) smittade och var Så. Djävla. Sjuka, hur länge som helst kändes det som. Sånt skämtar man inte om.
2. Min man blev arbetslös, vilket var både bra och dåligt. Bra för att han hatade sitt dåvarande jobb, dåligt för att arbetsmarknaden i vår del av landet inte precis ropade efter arbetskraft just då och av alla jobb han sökte blev han bara kallad till intervju på ett och det jobbet fick han inte. Så det var ju inte superbra för självförtroendet (hans) och ekonomin (vår).
3. Vi skaffade Hilding som kanske var världens gölligaste taxvalp med världens längsta öron och jättestora klumpedunstassar. Minns honom som världens snällaste valp, men det beror såklart på att min man var hemma och tog merparten av jobbet med rumsrenhetsträningen och passningen. Jag gick på valpkurser och skötte finliret. Mmm...valptider. Det är ändå något visst (fast helvete vad jobbigt också).

Sen minns jag inte jättemycket mer av 2012. På jobbet hade vi en person som fick någon typ av personlig kris och blev jättekonstig, det var rätt jobbigt på olika sätt. Mig drabbade den här personen genom att först bli som ett kletigt plåster och sedan jättesur när jag inte ville ha det här plåstret på mig 24/7. Sedan startade hen konflikter med Gud och halva världen som fick situationen i mellanöstern att framstå som en söndagsskola och det hela blev ohanterligt och hen fick gå. Men det var året därpå, 2012 var vi fortfarande bara i plåsterfasen.

Götte-lördag

Har haft en fenomenalt härlig lördag. Ja, kanske inte när klockan ringde klockan 06.30 i morse, men det var ju bara att pallra sig iväg till skogen och hålla spårkurs. Dock som alltid roligt när jag väl var där. Åkte sedan hem och donade lite i trädgården, städade hos hönsen och hittade en död mus i fällan i växthuset. Den var väldigt söt, men det får ju finnas gränser för vad man vill omge sig med. Nu ligger den i komposten och fällan är gillrad med en bit Snickers.

Min man skulle åka på julfest med sitt jobb, så hela eftermiddagen låg jag och hundarna och drönade i soffan med te och smörgås framför Jul med Ernst och liknande program. AAAAAH. Så gött. Kände hur jag landade. Hällde upp ett glas portvin, löste lite korsord och kände mig jämnårig med grevinnan i Grevinnan och betjänten, men så kan det väl få vara?  Lagade sedan en brakmiddag bestående av helstekt ryggbiff, potatis, ugnsrostad brysselkål och rödvinssås. Oh. My. God. Vad gott det var.  Sitter nu i soffan med ett glas vin och ska glo på något lättsamt, typ säsong två av Andra åket. Och sedan blir det tidigt i säng. En perfekt lördag om ni frågar mig. Imorgon planerar jag att läsa böcker.  

Bloggutmaning 7 december: Den här färgen är jag (tänker då på DISC-testet)!

Jag måste erkänna att jag inte är superinsatt i vad ett DISC-test är. Har hört folk prata i det närmaste lyriskt om att de är olika färger, speciellt de som har läst den här boken Omgiven av idioter eller vad den heter, men har inte orkat engagera mig mer än så för jag vet inte, jag tycker sånt är lite löjl och hittepå och nästan i stil med stjärntecken.
Men nu ska jag bekänna färg (HÖHÖHÖ). Googlade och hamnade på en sida där man kunde göra ett sånt där test, gjorde det och så här stod det om mig:

Du har en övervägande blå personlighet!

Typiska personlighetsdrag:
Plikttrogen, diplomatisk, noggrann, tydlig, kritisk, lite petig. Konservativ och försiktig, kan verka reserverad och introvert. Grundar beslut i fakta och vill att allt jag och andra gör håller hög kvalitet.

Så här tycker jag om det? Jamen herregud, JA. Det här är jag nästan till 100 %. Håller kanske inte helt med om "konservativ och försiktig" (kanske mest för att det lät så tråkigt? men tycker faktiskt att jag ändå är rätt så förändringsbenägen, kanske just för att jag skulle tycka att det var en ofattbar diss om någon beskrev mig som "konservativ och försiktig" att jag försöker haka på och vara open minded). Reserverad och introvert, jomenvisst. Får ofta höra av andra att jag är så himla öppen och social och det är väl kul att de får det intrycket för det är verkligen inget som kommer av sig själv utan något jag får jobba rätt mycket i det tysta för att verka vara. Och efter alla sociala icke självvalda måsten så är jag Helt. Slut. Som. Artist. Men det är det ju få som ser.

Vad är ditt livsmotto?
Hellre rätt än fort!

Så här tycker jag om det? Nja? Jag tycker nog inte att det finns någon direkt motsägelse i det där eftersom man (dvs jag) kan jobba BÅDE snabbt och bra. Är så outstanding att ni anar inte. Detta är ren fakta.

Vad går du igång på?
Korrekthet! Struktur och fakta. Tydliga regler och klara mål att förhålla mig till. Att minimera risker och lösa problem. Logik och saklighet.

Så här tycker jag om det? Ja, ja, JAAAA.

Vad frustrerar dig allra mest?
Osäkerhet och pressade situationer. Tidsbrist och stress. Irrationella personer som fattar beslut grundade på känslor istället för fakta, det gör mig hemskt irriterad och illa till mods.

Så här tycker jag om det? Tidsbrist och stress är vardagsmat för mig och är väl inte det jag skulle kategorisera som det som gör mig "allra mest frustrerad" även om det såklart är jobbigt ibland. Blir dock cirka tusen gånger mer irriterad på folk som gör ett dåligt jobb och/eller inte håller deadlines p g a ren och skär lathet. Och det som irriterar mig allra mest är när folk tror att argumentet "dom säger att..." är en hållbar källa till fakta. Det är det alltså inte.

Hur vill du bli bemött?
Med fakta och tydliga argument. Få utrymme till kritiskt tänkande och tid att få samla på mig fakta innan jag tar ståndpunkt eller formulerar mina åsikter om något. Med ärlighet och respekt. Inte smicker eller överdrivet beröm, men gärna sakligt erkännande för mina arbetsinsatser.

Så här tycker jag om det? Jajamen! Eller jag har faktiskt inget emot smicker och överdrivet beröm, men övrigt stämmer jättebra. Tycker det är hemskt när man ska få något nytt förklarat för sig och sen får man frågan vad man tycker, för det vet jag ALDRIG just då och jag kommer fan i mig aldrig på något bra att svara eller någon smart fråga att ställa. Måste sitta hemma på kammaren och begrunda det jag hört först innan jag tycker till. När jag och min man diskuterar så vill han gärna göra jättelika generaliseringar och min stående motreplik blir då "jaha, källa på det då?". Och eftersom hans jättelika generaliseringar kanske inte alltid är så himla faktaunderbyggda så blir han sur. Han är nog en annan färg, misstänker jag.

Jobbar ofta:
Som ekonom eller revisor, analytiker, psykolog, forskare, officerare, eller inom It.

Gör jag det? Nix. Skulle faktiskt inte kunna tänka mig något trökigare än att jobba med ekonomi. ZZZzzzZZZ. Jag kan till viss del förstå att man kan få en kick av att få ihop debet och kredit eller vad det heter, men herregud så trist det verkar. Kostnadsställe, motkonto, avskrivningar och...nä fy farao. Ge mig en annan färg, tack.

Sen läste jag på lite mer och gjorde lite fler test och slutligen var jag kanske lite mer "Blå/Röd - C/D"-typ, och då är man (tydligen) så här:

Noggrann, samverkande, prestationsinriktad, självmotiverande
Allmänt: Avvaktande, rättfram, självförtroende, objektiv
Mål: Resultat & Procedurer
Söker: Kontroll & Fakta
Undviker: Beroendeställning & Osäkerhet
Under press: Beordrande eller Undvikande
Framtoning: Effektiv & Korrekt
Strategi: Fakta & Makt

KUL TYP DET DÄR? Tror jag återgår till min ursprungliga inställning, dvs att det är hittepå.

Tårtgeneralen

Telia har någon form av frivisning av C-More i sitt kanalutbud just nu, så därför blir det mer film än vanligt. Gött, för jag gillar ju faktiskt att kolla på film även om Livet just nu tydligen bara ger mig en halvtimme här och där framför tv:n. Så det känns lite övermäktigt att ta tag i en film när man på förhand vet att man inte kommer att hinna eller orka kolla klart, då är det ju lättare att ta något avsnitt av någon serie istället. Förlåt filmen, men så är det.

Såg i alla fall Tårtgeneralen, en svensk film från 2018, regisserad av Filip & Fredrik. Nu har jag generellt lite svårt för Filip & Fredrik i allmänhet, och för deras sätt att generalisera allt som hände på 80-talet i synnerhet. Blev så otroligt provocerad när jag läste deras bok Två nötcreme och en moviebox och störde mig sjukt mycket på att de skulle ha sina 80-talserfarenheter till någon slags allmängiltig sanning, alla har liksom inte vuxit upp i medelklassvillaområde med gillestuga och bastu och kan relatera till det. Så jag blev lite provocerad i början av filmen när det pratades rätt friskt om hur "vi", underförstått alla människor i Köping, upplevde det när Köping utmålades som Sveriges tråkigaste stad. Nu har jag aldrig bott i Köping, men jag tänker mig att det är där ungefär som det är överallt, d v s rätt stor skillnad mellan folk och fä och att alla kanske inte har samma referensramar som Fredrik & Filip. Sen kände jag mig också rätt skeptisk till att låta Mikael Persbrandt och Helena Bergström spela alkisar, njaaa? kände jag lite där. Men jag blev positivt överraskad av filmen i allmänhet och skådespelarinsatserna i synnerhet. Framför allt blev jag imponerad över hur lika man fått skådespelarna jämfört med bilderna på originalpersonerna som visades i slutet. Tyckte filmen hade en varm och småmysig stämning som jag inte direkt förväntat mig, trodde nog mer det skulle vara slapstick. Kul när man har fel på det hållet så att säga.  

Bloggutmaning 6 december: Det här var 2011

Det första, och snudd på det enda jag spontant minns av 2011 var att det var en helvetesvinter även det året. Minns att det började snöa redan i november (2010) och jag och en kollega stod och skrockade och sa att det där är borta till första advent. Det var det inte, utan snön låg fan i mig kvar ända till påsk. Brr vad det skottades och svors. Men det blev väl vår även det året.

Minns att jag på sommaren för första gången tävlade lydnad med Remus, tax med rätt att döda, och kom på andra plats med (tror jag) 176 poäng. Har knappt aldrig haft så höga poäng efter det, så det var ju en skräll. Hade flest tior av alla i klassen, men hon som vann (med ett eller två poäng) hade bättre linförighet och det är högre koefficient på det momentet. Sen var jag fast i tävlingsträsket, kan man väl säga, vilket var lite oväntat för det var liksom inte mitt huvudsyfte när jag skaffade hund.

Annars vet jag inte om det hände så himla mycket. Vi blev officiellt ovänner med de onda grannarna Tengil och Katla, det var inte så kul men det har ju i alla fall löst sig nu. I övrigt tror jag det var någon form av mellan-år för jag kan helt ärligt inte minnas något annat av vikt och värde. Och det man inte minns har inte hänt, det är ju sen gammalt.