I väntans DJÄVLA tider

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om vakteltuppen Johnny och hans fertilitet, men i äggkläckaren händer det inte mycket. Nu har det gått 18 dagar och inte en enda kyckling har gett sig tillkänna. Vi springer dit och står och stirrar på dom där äggen i TIMMAR varje dag (känns det som), man tycker ju ändå att man borde kunna förnimma NÅGOT tecken? Ett litet hålslag, ett litet pip, NÅT LIVSTECKEN? Men icke. Antingen är Johnny steril, eller så har vi gjort något fundamentalt fel. Aja, jag googlade och läste mig till att det kunde ta längre tid än 17-18 dagar (fast det var om temperaturen hade varit för låg och vår har konstant legat på 37,7-37,8 grader, och har dessutom larmfunktion om temperaturen skulle stiga eller sjunka för mycket och det har inte varit några såna indikationer), men man lever ju på hoppet. To be continued med andra ord.  

Robinsonfinal - obs, spoiler alert

Ja, nu hämnas jag på randigkatt, som spoilade vinnaren på Instagram igår. Men jag får väl skylla mig själv som inte sitter uppe och ser finalen i realtid,  men det orkar jag inte p g a reklamen. Sånt slös med tid när man kan se på play och snabbspola förbi.
Vill mest bara säga att jag tycker att rätt person vann. Klas, va? Han är ju i princip helt overklig? Något djävla fel måste han väl ändå ha? Va? Va? Va? Men nä, inte vad man har fått se i tv i alla fall. Det finns hopp om mänskligheten, och nu menar jag inte TV4:s förmåga att vinkla personer fördelaktigt, för det är de ju inte direkt kända för om det ska bli bra tv.

Till stallet istället, v22, pt1

Vet inte om det blir någon "pt 2" denna vecka, är ledig på fredag och då kan jag tycka att det kan vara lite jobbigt att ha en tid att passa sådär mitt på blanka eftermiddagen. Plus att jag inte tyckte det var så kul i fredags. Men det kan jag ju hålla lite öppet, det är ju grejen med drop in.
Igår var det kul i alla fall. Och jobbigt. Vi red i paddocken, jobbade med 10-metersvolter i skritt och trav. Och det är ett snärj när 10 personer ska volta samtidigt och inte krocka. Men det gick bra. Pojken kändes först seg och lite stel, sedan lossnade han i galoppen och jobbade på i superfin form och jag hade kunnat galoppera i TIMMAR, men då var det ju dags för övningen. Han spjärnade emot en del i högervarvet, konstigt för jag upplever att det är vänster som är hans stela sida, men så var det i alla fall, och en gång blev han förbannad när vi skulle galoppera på kvartslinjen och han ville glida ut på spåret samtidigt som det kom en häst bakom. Men det var bara en liten tendens till att vilja bocka, inget mer och det gick bra. Sen skulle han och en ponny till ner till den hagen som är absolut längst bort från stallet, men då tiggde vi oss till att få skritta ner barbacka. Har nog inte ridit barbacka sedan någon gång på det tidiga 90-talet, så det var ju en upplevelse. Mysigt, speciellt som Pojken nu äntligen har börjat få lite ryggmuskler. När han kom till stallet var han ju som en planka, men nu är han faktiskt superfin. SÅ NÖJD. M.v.h ponnytjej_68:a

Till stallet istället, v21, pt 2

När jag kom till stallet i fredags - i rätt god tid dessutom - så var alla hästar utom en redan tagna. Förra veckan var vi ju bara två som red drop in, men nu var det alltså fullt. Den som fanns kvar var Hästen och jag tänkte att jaja, okej då. Sen hörde jag att det skulle vara "uteritt" och då kände jag njaaaa, men det var ju så dags. Tycker faktiskt inte riktigt att det är värt pengarna att rida ut i vår pyttelilla skog där man i princip alltid rider samma vägar, travar på exakt samma ställen, saktar av på exakt samma ställen, bara kan galoppera på en specifik stig och allt det där har jag gjort sådär tusen gånger redan på 90-talet. Sen kan det visst vara supermysigt ibland, och det är ju bra för hästarna att få lite omväxling.

Men i fredags var det inte speciellt supermysigt för Gänget skulle med. Gänget består av 5-6 tonårstjejer som brukar hänga i stallet och som rider på drop in ibland, och en och en är det säkert inget fel på dom men som  grupp är de rätt jobbiga. Gapiga och flamsiga och så tycker jag de ibland är rätt slarviga och lyser med sin frånvaro när vi ska packa höpåsar eller mocka ridbanan efteråt.

Nu var det inte ens den vanliga ridläraren som skulle ha drop in:en utan nån ung tjej som är lite timanställd. Hon red först, sen kom tre eller fyra ur Gänget, sen jag, sen nån till ur Gänget och så två eller tre vuxna. Hon som red framför mig hade en häst som är rätt stökig i skogen och hon hade väl aldrig fyra hovar i marken samtidigt utan skuttade och galopperade på stället och bockade och höll på. Det var rätt jobbigt att vara precis bakom henne, ville ju inte ha ett par bakhovar i bringan på Hästen och jag väntade hela tiden på att hon skulle explodera och försvinna i fjärran. Det gjorde hon aldrig, men tjejen som red betedde sig så dumt och så var det som om hon tyckte det var lite status att rida en bråkig häst för ibland såg det ut som att hon satt och höll in henne med flit bara för att sedan få beklaga sig över hur jobbig hon var.  Satt därför mest och irriterade mig på henne och på att timanställningstjejen inte kunde säga ifrån och styra upp det, vilket gjorde det svårt att njuta. Kändes mest rätt så bortkastat faktiskt, men jaja. Man ångrar ju aldrig ett ridpass, osv.

Tusen skärvor tillit

Har läst Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk (alltså, vad ÄR det för stavning?), en pocket som jag nappade åt mig på loppis för ett tag sen. Handlingen:

Tom och Jessica träffas på en fest och blir förälskade. De inleder ett passionerat förhållande och flyttar ihop - och inser snart att de är väldigt olika varandra. Men finns bara kärleken där löser sig väl allt annat? Eller? 
Riktigt så enkelt blir det förstås inte. Och när dottern Greta föds blir det ännu mer komplicerat. För trots att Jessica och Tom älskar varandra, gör de varandra illa. Trots den innerliga kärleken dem emellan, går deras relation vilse i ett virrvarr av svek och otrohet. Samtidigt vet de bägge två att kärleken fortfarande finns där och att den är värd att kämpa för. Men ingen kärlek går att ta för given.

Jag tycker det här var en rätt deppig historia. Orkar liksom inte med att engagera mig i folk som beter sig som idioter, gång på gång, som både Tom och Jessica gör. Det är ju också väldigt oklart på vilket sätt "kärleken fortfarande finns där", för jag tycker mest de tjafsar med och missförstår varandra och Jessica kan knappt föra en diskussion utan att börja böla och Tom drar ju samtidigt på sig en offerkofta som heter duga och sådär bara pågår det, sida upp och sida ner och man undrar ju lite varför dom inte för alla inblandades bästa helt enkelt bara tar och GÖR SLUT? Den här boken får två korta separationer av fem möjliga.  

Mother feels so chocked, father's world's being rocked

Igår blev jag uppringd av någon säljare. Hans egentliga ärende var (såklart) att försöka sälja in sitt företags tjänster, men först ville han prata med mig om "något privat". Och då handlade det om att han ville söka sommarjobb åt sin dotter. Hon tog studenten nu i vår, var suuuuuuperduktig och suuuuuupertrevlig, "men känner att hon inte vill jobba inom ett serviceyrke" och därför tyckte han, hennes helt opartiske pappa, att "hon skulle vara som klippt och skuren för att jobba på ditt labb".

Svarade att vi redan hade folk och inte behövde fler och pappsen uttryckte stor förvåning över detta. Som om vi var någon slags välgörenhetsinrättning där det fanns lite lediga jobb liggande i någon låda att dela ut om någon frågade. Påpekade lite svalt att vår verksamhet utgår från våra kunders behov och inte efter skolterminerna, men hade egentligen lust att svara följande:

1. Skulle aldrig anställa någon vars förälder söker jobb åt dom.
2. Skulle aldrig anställa någon som är 19 år och som "känner att hen inte vill" jobba med ditt och datt. Om man har såna pretentioner redan innan man haft ett riktigt jobb känns det ju inte direkt som någon man kan se kavla upp ärmarna och ta i när det behövs.
3. Skulle aldrig anställa någon som säger att hen inte vill jobba inom ett serviceyrke, vad tror de egentligen att man sysslar med på en arbetsplats?
4. Skulle aldrig anställa någon som, utan att ha labbvana, har åsikter om hur bra hen skulle passa att jobba på ett labb. Det kräver liksom lite mer än att bara glida runt i vit rock.
5. Skulle aldrig anställa någon som väntar med att söka sommarjobb till ett par veckor innan skolavslutningen, får ju mer känslan av att det här är någon som inte vill jobba överhuvudtaget.


Tänk på det, pappsen.
Sa jag inte, men hade alltså god lust.

Till stallet istället, v21, pt1

I måndags var det HOPPNING. Vi hoppar förmodligen inte jätteofta, men jämfört med förr så tycker jag ändå att vi gör det eftersom vi har hoppblock med "förberedande markarbete" och "markarbete mot hoppning" och sånt där, och där ingår det allt som oftast något litet språng. Så jag, som inte gillar att hoppa, tycker ju att vi hoppar JÄMT. Veckans övning var en femochenhalva. Alltså, trav in, landa i galopp, ett galoppsprång och så ett hinder till. Såna övningar gillar Pojken, så det gick väldigt bra (på låg höjd, obs), fastän Karin till och med tvingade oss att slå knut på tygeln och hoppa med utsträckta armar. MOHAHAHA vilket läsk, sånt trodde jag verkligen att man kunde få slippa när man kommit upp i mogen ålder. Men jag gjorde det och det gick som sagt bra, ända tills vi skulle utveckla övningen och lägga på att fortsätta i galopp och vända upp mot en serie galoppbommar på nästa långsida. Med tyglar dock! Men Pojken tycker ju att han är klar efter varje hinder och bryter självmant av till trav så fort han anser att han är det är färdighoppat. Eftersom jag i regel mest är glad att vi båda överlevt och fortfarande befinner oss på samma ställe så har jag inte direkt korrigerat detta heller, även om jag känner att han kanske faktiskt inte ska vara den som bestämmer i detta. Första gången vi vände upp mot galoppbommarna så blev det någon slags slängig gunghäststrav av det och jag kunde inte hålla mig för skratt för det kändes så löjligt. Andra gången lade jag till spöet lite lätt i landningen och JEFLAR vad förbannad han blev! Det blev bock och surgalopp i vredesmod, och jag vet inte riktigt hur vi tog oss igenom bomserien, men Karin sa "han löste det bra", så på något sätt tog vi väl oss igenom det hela. Aja, vi överlevde ju det med. Nu blir det väl ändå inte mer hoppning förrän till hösten? Hoppas (hahaha) jag.