När jag kom till stallet i fredags - i rätt god tid dessutom - så var alla hästar utom en redan tagna. Förra veckan var vi ju bara två som red drop in, men nu var det alltså fullt. Den som fanns kvar var Hästen och jag tänkte att jaja, okej då. Sen hörde jag att det skulle vara "uteritt" och då kände jag njaaaa, men det var ju så dags. Tycker faktiskt inte riktigt att det är värt pengarna att rida ut i vår pyttelilla skog där man i princip alltid rider samma vägar, travar på exakt samma ställen, saktar av på exakt samma ställen, bara kan galoppera på en specifik stig och allt det där har jag gjort sådär tusen gånger redan på 90-talet. Sen kan det visst vara supermysigt ibland, och det är ju bra för hästarna att få lite omväxling.
Men i fredags var det inte speciellt supermysigt för Gänget skulle med. Gänget består av 5-6 tonårstjejer som brukar hänga i stallet och som rider på drop in ibland, och en och en är det säkert inget fel på dom men som grupp är de rätt jobbiga. Gapiga och flamsiga och så tycker jag de ibland är rätt slarviga och lyser med sin frånvaro när vi ska packa höpåsar eller mocka ridbanan efteråt.
Nu var det inte ens den vanliga ridläraren som skulle ha drop in:en utan nån ung tjej som är lite timanställd. Hon red först, sen kom tre eller fyra ur Gänget, sen jag, sen nån till ur Gänget och så två eller tre vuxna. Hon som red framför mig hade en häst som är rätt stökig i skogen och hon hade väl aldrig fyra hovar i marken samtidigt utan skuttade och galopperade på stället och bockade och höll på. Det var rätt jobbigt att vara precis bakom henne, ville ju inte ha ett par bakhovar i bringan på Hästen och jag väntade hela tiden på att hon skulle explodera och försvinna i fjärran. Det gjorde hon aldrig, men tjejen som red betedde sig så dumt och så var det som om hon tyckte det var lite status att rida en bråkig häst för ibland såg det ut som att hon satt och höll in henne med flit bara för att sedan få beklaga sig över hur jobbig hon var. Satt därför mest och irriterade mig på henne och på att timanställningstjejen inte kunde säga ifrån och styra upp det, vilket gjorde det svårt att njuta. Kändes mest rätt så bortkastat faktiskt, men jaja. Man ångrar ju aldrig ett ridpass, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar