SVÄRJE

Igår läste jag en intervju med Sverigedemokraternas lokala pamp här i Ankeborg. En gång i tiden bodde han granne med mig, fast på den tiden höll han en låg profil med sina politiska åsikter. Fast han kan ju mycket väl ha haft bokhyllorna fyllda med nazistpropaganda och en fototapet med motiv från duscharna i Auschwitz utan att man visste om det. Ja, i alla fall så sa han i den här intervjun att han tyckte att människor som inte kunde anpassa sig till det svenska samhället inte skulle få vara i Sverige. Okej, jag kan väl hålla med om att det inte känns så djävla krispigt med folk som tycker att Sharialagar ska vara samhällets rättesnöre, men så sa han också att "folk som inte delar vår kvinnosyn och syn på jämställdhet hör inte hemma i det svenska samhället" (ej ordagrant citat men det var själva andemeningen).

Och då undrar man ju genast vad som är typisk svensk kvinnosyn och typisk svensk syn på jämställdhet? För jag kan ju inte precis tycka att det finns någon uniform linje som definierar hur alla svenska män förhåller sig till detta.
Är det alla vittnesmål från #metoo som rapporterar om trakasserier och sexuella övergrepp från (i jättemånga fall) etniska svenskar, bland dem flera högt uppsatta kulturpersonligheter*? Är det den kvinnosynen man ska dela för att räknas som svensk? Och det här med att kvinnor fortfarande tar ut 75 % av föräldrapenningen (och ofta närmare 100 % av huvudansvaret för familj och barn), att närmare två tredjedelar av alla chefer är män, att allting som börjar på kvinno- är att betrakta som lågstatus och därmed är mindre värt? Är det den synen på jämställdhet som liksom ska stå stämplad i det svenska passet?  
Eller är det att vilja återinföra sambeskattning, så att det inte är lönt för den som tjänar minst (oftast kvinnan) att arbeta och som därmed skapar beroendeställningar i äktenskap, att ta bort pappamånaderna (som verkar vara det enda sättet att få män** att ta större del av föräldrapenningen), att återinföra vårdnadsbidraget (HEJ HEMMAFRU) och att dessutom vilja in och tafsa på aborträtten (HEJ 50-TAL). Och det här är ju bara ett lätt skummande på ytan av deras djävla häxbrygd av kvinno- och människofientlig partipolitik. Är det DEN kvinno- och jämställdhetssynen man ska dela för att räknas som svensk? Obs, det funkar inte att komma undan med att säga att jamen vi har det väl ändå bättre än till exempel kvinnorna i Afghanistan. Vi har det så bra som vi har det av en och endast en anledning och det är för att folk har kämpat för jämställdhet. Ingen ger bort makt gratis, det har varit och är fortfarande en kamp. Och den vill Sverigedemokraterna lamslå och strypa genom att "försvara sina kvinnor", läs: göra dem beroende av män. IGEN.

FY. FAN.  Finns inget bättre sätt att beskriva detta på.




* Spelar ju ingen roll som så, ett as är ett as är ett as, men om man nu ska representera den svenska KULTUREN så borde man väl anstränga sig extra mycket för att inte vara ett as?

** INTE ALLA MÄN. Måste väl alltid sägas så att ingen blir kränkt.

Kritgubben

Har läst Kritgubben av C.J. Tudor, en bok som självaste Stephen King rekommenderar på baksidan ("Om du gillar mina grejer så kommer du att gilla denna"). Låter ju inte så dumt, eller hur? Och boken är ganska så Stephen Kingsk i upplägget, språket, miljö- och karaktärsbeskrivingarna. Berättelsen handlar om tolvåriga Eddie och hans lite udda kompisar (lite som i IT...) som av mr Halloran (som kocken i The Shining, till namnet åtminstone...), a k a Kritgubben, får idén att skicka hemliga meddelanden till varandra med olikfärgade kritor. Men en dag leder kritfigurerna dom till en död kropp. Ett mord som snart blir uppklarat...eller? Trettio år senare får Eddie ett kuvert med en krita och en kritfigur...Ska någon annan dö nu? Och vad var det egentligen som hände då?

Sedan växlar historien mellan dåtid och nutid (precis som i IT...) och det är spännande och välskrivet även om den där riktiga känslan av läsk aldrig riktigt infinner sig. Stör mig även lite på att vissa detaljer från dåtid inte stämmer, som att Eddie, en gång när han var barn och hans pappa satt hemma och skrev på en artikel, hörde ljud "från skrivaren", tror knappast att hem-PC med skrivare fanns i var frilansande journalists hem anno 1986.
Men berättelsen tar flera oväntade vändningar som gör den helt klart läsvärd och mer därtill. Den här boken får fyra tavelkritor av fem möjliga.

Till stallet istället, v 36, pt 1

Igår stod det "markarbete" på schemat, vilket innebar att vi skulle trava över bommar. Övningen VERKADE inte så svår: det låg två serier med bommar längs ena kvartslinjen och man skulle vända upp på kvartslinjen, trava över första serien, göra en volt till nästa kvartslinje, tillbaks till första kvartslinjen och så trava över nästa bomserie. Men det var rätt klurigt med Pojken eftersom han är så vinglig och svår att styra när man lämnar fyrkantsspåret. Allt som är svårt är såklart nyttigt, så det var säkert bra för oss. Pojken blev jätteivrig när han fick syn på bommarna, kände riktigt hur han blåste upp sig och ökade tempot. Dock ej okontrollerbart. Övningen gick ändå okej, men det kändes lite trångt. I vår grupp är det få som avbokar så vi är nästan alltid 10 stycken. För det mesta går det bra, men som igår när vi skulle galoppera runt fyrkantsspåret så kändes det trångt. Pojken har inte så stort register i galoppen och det är jättesvårt att få honom att minska galoppen utan att han bryter av. Så det blev mycket avbrott och slängtrav, men också några riktigt fina fattningar och på slutet tyckte jag att han slappnade av och började söka sig framåt-neråt. Men det är så lurigt med honom, för ibland drar han ner huvudet för att komma undan och ibland går han bakom lodplanet av samma anledning och eftersom han är så grön så har de här stunderna med bra form varit rätt sparsamma, så jag har lite svårt att få till känslan när det är rätt. Men han travade ändå på bra och taktfast och småfrustade lite och det KÄNDES i alla fall avslappnat. Vi red ute i paddocken så det fanns inga speglar så jag kunde kolla och när jag sedan fick feedback av ridläraren så pratade vi bara om galopparbetet och bommarna, och sedan gick hon vidare till nästa. Tänkte att jag skulle fråga henne om formen i stallet efteråt, men så var det så mycket ståhej om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar och vilka som skulle stå inne och vilka som skulle ha mat och vem som skulle göra vad, så jag glömde bort det.  Aja, det blir väl fler tillfällen. Fast nästa vecka har vi teori och då ska vi lyssna på en föreläsning om sitsen och dess inverkan. Och sen är det tydligen dags för hoppning? Läskigt! Vet ju inte alls hur Pojken hoppar, om han ens hoppar. Har ju känt mig så trygg med Bulldozern som det i princip bara är att styra så sköter hon allting. Nu kanske det hänger på mig huruvida det blir något språng eller ej? MOHAHAHA.

Till stallet istället, v 35, pt 2

Var på drop in-ridning i fredags och fick rida Pojken! Är så himla kär i honom just nu även om vi kanske inte direkt uträttar några stordåd tillsammans. I fredags skulle vi till exempel rida öppna, och det kan ju inte han och jag är inte heller någon hejare på det om sanningen ska fram. Eller, jag vet ju hur det går till i teorin, men så är det det där med att omsätta teorin i praktiken där det fallerar en aning. Eller rätt mycket. Så om det var så mycket öppna att tala om vet jag ju inte precis, men ridläraren tyckte det såg bra ut och att han gick i jättefin form mot slutet, så då får jag väl vara nöjd. Fast jag tyckte han spjärnade emot väldigt i vänster varv och att det knappt gick att ställa honom åt vänster när vi red på volt. Lite skumt, för annars har det ju varit höger varv som har varit det svåra, men det kan ju vara att han är stel i höger och därför blir svag i vänster, vad vet jag? Galoppfattningarna gick i alla fall riktigt fint i båda varven även om han inte orkar bära sig och det mest avancerade vi kan göra i galopp är möjligtvis en 20-metersvolt. Men det kommer väl efter hand som han får lite mer muskler och kondition. Som vanligt var både han och jag helt genomsvettiga efter passet. Pojken är ju tinker, eller Irish Cob, vet inte riktigt skillnaden för det är ju typ samma ras fast det är olika stamböcker om jag har fattat saken rätt. I alla fall har han ju vä-häldigt mycket av allt: päls, man, svans och hovskägg. Så det är väl inte så konstigt att han blir svettig. Vad jag ska skylla på är väl mer diffust, ÅLDERN kanske?

Vem vill leka hänga gubbe?

Skickade precis iväg en inbjudan till ett ENERGIEFFEKTIVISERINGSUTVÄRDERINGSMÖTE.

Känner att jag skulle kunna hänga vem som helst med detta ord. Funderar på hur många vuxenpoäng jag får om jag inleder mötet med att rita 38 streck på whiteboarden och be folk börja gissa på bokstäver?

WASP

Haha, man minns ju moralpaniken när bandet W.A.S.P. dök upp i tidningen med kött och blod och sågklingor och ilskna gitarrer i OKEJ på 80-talet. Ja, den uppstod ju inte hos oss som bläddrade sönder denna blaska eftersom det var det fränaste kulturutbud man hade att tillgå, utan av mossiga vuxna som förfasade sig över att namnet betydde We Are Satan's People (fast det var väl egentligen bara en myt...?) och det moraliska förfall som det skulle innebära att lyssna på låtar som Animal (Fuck Like A Beast) och andra dängor i deras repertoar. Konstigt nog blev det ändå folk av de flesta, inbillar jag mig i alla fall. När mina barn var i tonåren så var det menlösa mähän i stil med Spice Girls och New Kids On The Block som var på tapeten, så jag fick aldrig tillfälle att applicera denna självupplevda slutsats på kommande generation.

Vad vill jag ha sagt med det här? INGENTING, för vad jag egentligen skulle skriva om var att jag har fått ett getingstick i fingret och så tänkte jag att jag skulle skriva någon frän rubrik på engelska. Ja, nu slog väl inte fränhetsmätaren i taket direkt eftersom jag kom av mig i en ström av associationer till och från åttiotalet. Men det är väl tanken som räknas?

I alla fall. Igår skulle jag flytta soffbordet någon decimeter. Vårt soffbord har en kant, under vilken jag placerade mina fingrar i ett stadigt grepp och drog bordet mot mig. På baksidan av denna kant satt en geting och pustade ut efter en synnerligen strävsam sommar. Den uppskattade verkligen inte att bli klämd och körde därför in gadden med kraft i min pekfingertopp. AJ AJ AJ. Helvete vad ont det gjorde. Och gör fortfarande. Det är jättemånga år sedan jag blev getingstucken, men jag kan inte minnas att det var en sådan enorm smärta? Eller jo, såklart att det gjorde ont, men inte så djävla ont i så djävla många timmar efteråt? Det är inte svullet, för jag rusade raka vägen ut i köket, slet fram en Treo ur den där lådan där saker som kan vara bra att ha ligger i en salig röra, doppade den i vatten (Treon, inte lådan) och tryckte mot sticket. Sedan lindade jag om lite plast och så fick den ligga kvar där och brusa. Min man kom efter och sa att han hade hört att man skulle lägga en sockerbit på, men vad vet han om LIFE HACKS? Och vem har ens sockerbitar hemma?

Så någon svullnad eller ens rodnad går inte att uppvisa på detta stackers finger. Det är nästan lite synd, eftersom det känns som att jag har en djävla NÅL instucken i fingertoppen och att någon då och då vrider om den. Något slags synligt bevis på vad jag genomlider borde väl ändå vara rimligt? Det tråkiga är också att jag skakade av mig getingen och sedan kunde vi inte hitta den igen. Förrän efter ett par timmar när Remus, tax med rätt att döda, upptäckte att den kröp på soffan. I tumultet som följde när alla skulle resa sig, tända lampor och leta efter lämpliga mordvapen, så tröttnade getingen och flög lite vingligt och slött ut i hallen och försvann någonstans där den var omöjlig att hitta trots att vi lyfte på saker och lyste med ficklampor i mörka vrår. Nähä, nu ska den väl ligga där och bida sin tid och när man minst anar det sitta på baksidan av någonting man ska lyfta. "Jamen getingar dör väl när de har stuckit någon?" sa min man, men det är ju bin som gör det. Getingar har en gadd som är som en svärdsklinga och kan stickas om och om igen medan biets gadd är försedd med hullingar som fastnar när de sticks, och så lossnar gadden (och biet dör). Jag kan också i detta sammanhang nämna att humlor också har en gadd, fast den är ganska liten och humlorna är så ludna att den inte syns. Men de "bränns" alltså inte som många tror, utan de sticks precis som getingar om de känner sig hotade. Kan väl även passa på att avliva ytterligare en myt och det är den om jordgetingar. Jordgetingar är alltså ingen särskild sorts geting som är extra aggressiv, utan det är helt vanliga getingar som har valt att bygga sitt bo i jorden istället för till exempel under ett takutsprång. Att man upplever jordgetingar som ilskna(re) beror på att man oftast träffar på dom när man trampar i deras bon. Ingen normalt funtad människa skulle väl få för sig att smacka till en sådan där grå pappboll och bli förvånad om man sedan blev stucken, och det är väl därför inte så konstigt om jordgetingarna härsknar till när man kommer och trampar omkring i deras vardagsrum när de kanske precis har slagit sig till ro framför ett avsnitt av Sommar med Ernst.

Ja, det var väl en skön inledning av september? Tur man inte är beroende av pekfingervalsen, för i såna fall hade väl detta inlägg tagit en månad att skriva. EFTERSOM DET FORTFARANDE GÖR ONT. Mvh gnällig.

Footloose

En annan anledning till att jag är slut som artist idag är sömnbrist p g a SMÄRTA. Så här: Jag älskar ju att knata omkring i AquaSocks under den varma årstiden, och den varar ju fortfarande. Nackdelen med AquaSocks är att det ibland, när de är blöta och man går omkring länge, blir lite väl mycket friktion på väl valda delar av fötterna. Igår var en sån dag och då var det toppen av vänstra stortån som fick stryk. Kände att det skavde lite när jag gick ut med hundarna efter jobbet men tänkte att äh, det är inte så farligt. När jag kommit en bit ångrade jag mig och när jag var halvvägs började jag tycka att det var riktigt jobbigt. När jag kom hem igen slet jag av mig AquaSocksen redan på uppfarten eftersom jag kände att jag inte pallade att ta ETT ENDA STEG TILL när sträv neopren mötte bortskavd hud. Det första som hände när fötterna befriades från sina plågoandar var att Hilding placerade hela sin tyngd via en stor grusig tass rätt i köttsåret. Aj aj AJ. Tvättade fötterna under många svordomar och väsanden, satt sedan i soffan och inbillade mig att jag skulle lufta såren (det på stortån var värst men även de andra tårna på vänsterfoten hade fått sin släng av sleven, medan högerfoten konstigt nog var helt oskadd). Nä, men då skulle väl taxarna och Tage ha brottningsmatch i samma soffa. Gud vet hur många gånger jag utan att lyckas något vidare försökte göra undanmanövrar för att skydda mina stackars fossingar. Aj aj AJ x 1000. Att sedan vira in tårna i plåster och trycka ner sina Kalle Ankafötter i gympaskor och sedan vidare ner i ridstövlar var inte det roligaste jag gjort. Efter ridningen skulle Pojken ut i hagen. Av någon anledning ska hästar jag rider alltid gå i de hagar som är allra längst bort från stallet. Den här hagen ligger nog närmare en kilometer från stallet, men det var ju bara att traska iväg. Mörkt var det, i samma stund som vi började gå så började regnet formligen vräka ner (en kollega som bor i närheten av stallet berättade att hon hade fått höja ljudet på tv:n eftersom regnets smattrande överröstade partiledardebatten), paddor stora som dasslock hoppade fram ur ingenstans (Pojken är inte speciellt lättskrämd, men jag förstår faktiskt att han tvärstannade och inte ville gå fram) och som om det inte räckte med skoskaven från helvetet så fick jag en minst sagt rejäl stöt när jag stod och fumlade med elstängslet i beckmörkret. Ja, och sedan var det lika lång väg tillbaka igen. MED SKOSKAVEN FRÅN HELVETET. Och så hem och in i duschen MED SKOSKAVEN FRÅN HELVETET. Plåstrade inte om tårna, för jag tänker alltid att luft är välgörande, men HELVETE vad det sved när jag antingen hade någon tå mot lakanet, eller när täcket låg emot någon tå. Det vill säga hela tiden. Och hittade jag något sätt att organisera mig själv och sängkläderna så att det kändes någorlunda drägligt så kom väl antingen taxarna eller Tage och ville gosa ner sig i misären.

Så JA. Det var ju inte bara eufori under natten som gick. Ville mest bara beklaga mig nu när det är eftermiddag och jag är i en downperiod.