Har läst Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant. Har läst flera av hennes tidigare böcker och tyckt att de varit rätt okej, fast mot slutet kände jag mig riktigt trött på polisen Emma. Blev därför lite upplivad av att den här boken INTE skulle handla om henne. Fast efter att ha läst den så känner jag mest...nja? Berättelsen utspelar sig på en fashionabel frisersalong på Östermalm i Stockholm och det är ett slags triangeldrama mellan ägaren Stefano, den rika Jenny och den snygga men hemlighetsfulla Angelina. Och så blir ett par av salongens kunder mördade och vips verkar alla tre både ha motiv och sakna alibi. Tycker dock det var rätt så lätt att lista ut vem mördaren var och att storyn var rätt blaskig och saknade driv. Karaktärerna kändes inte heller speciellt trovärdiga och polisarbetet kändes ibland som hämtat ur Pippi Långstrump. Den här boken får två papiljotter av fem möjliga.
tisdag 31 oktober 2017
Till stallet istället, vecka 44, pt 1
Igår svepte jag iväg på drop in-ridning efter jobbet. Svängde in på stallparkeringen och förvånades över hur mycket bilar det stod där, det brukar bara vara högst tre-fyra stycken och nu var det nästan fullt? Sen kom jag på att det var höstlov. Hästlov för somliga, tydligen, för det var aktiviteter och grejer på gång. Detta innebar att alla ponnyer gick extralektioner, och på grund av det fick jag inte ha Bulldozern som jag hade siktat in mig på. SNYFT. Aja, fick istället nöjet att klättra upp på Älgen igen, long time no see. Det började fint med att han snodde runt i boxen och vände baken till på sitt vanliga charmiga sätt när jag skulle sätta på grimman. Sedan surade han under hela ryktningen. Lyfte dock på bakhovarna när jag skulle kratsa dom utan att hålla på och måtta i luften som han brukar, så det får man väl ändå se som ett slags...framsteg?
Själva ridningen gick väl sådär. Sist jag red Älgen så gick det svinbra, sådär så att man tror att nu djävlar ringer väl snart Jan Brink och vill ha hjälp, och jag tänkte väl övermodigt att nu har jag lärt mig hur han ska tas. Älgen alltså, inte Jan Brink. Men Älgen är en gammal ridskoleräv som har lärt sig att hushålla med resurserna och gör ingenting av sig själv. Inte så att han är lat och trög, men han går inte i rätt form om man inte övertygar honom om att det är absolut nödvändigt. Uppenbarligen tyckte han att jag inte hade några gamla meriter från i våras att åberopa utan att jag gott kunde få börja om på ruta noll igen igår. Så då gjorde jag det, vad annat finns att göra liksom? Tyckte nog att det lossnade rätt så bra ändå, framför allt travarbetet kändes fint. Fick till riktigt trevliga galoppfattningar dessutom, så något har jag väl ändå lärt mig av allt kämpande med Bulldozern? Mot slutet av lektionen blev han dock lite väl pigg och stark, travade när vi skulle skritta, galopperade när vi skulle trava, och när vi skulle rida skänkelvikning (vilket inte är min starka sida) kändes det som att han la hela sig i handen och liksom bara vräkte iväg framåt. Sidvärtsrörelser var uppenbarligen inte hans starka sida heller och där har han verkligen ingen hjälp av mig som har fullt upp med att hålla reda på vad som är inner och ytter och sidförande och mothållande och vad är höger och vad är vänster och vilket håll är rörelseriktningen och hur ska hästen vara ställd? Kan det någorlunda hyfsat i teorin, men i praktiken finns det vä-hä-ldigt mycket att jobba på om vi säger så.
Vi skrittade ut en runda innan lektionen, det var sol och blå himmel och sån där hög krispig höstluft. Älgen skrittade på med jättelånga vägvinnande steg och gick hela tiden och tittade sig nyfiket omkring med höjt huvud och spetsade öron. Älgen är 17 år och har varit på ridskolan sedan han var fyra eller fem, men det är uppenbart att även han kan vara glad och pigg och känna livet i sig. Även om han oftast är en surmule av rang att handskas med, men jag gillar honom ändå. I ridningen känns han alltid ärlig och även om det inte går så himla bra jämt så känns det ändå alltid som att vi har någon slags kommunikation. Till skillnad från Hästen som, även om han gör det han ska, bara känns likgiltig och opersonlig och liksom avstängd. Suck. Hästen, ja. Ska ju ha honom två gånger till tror jag planen är, och det är inget jag direkt ser fram emot. Men vem vet? Plötsligt händer det? Mirakel har väl hänt förr? Osv.
Själva ridningen gick väl sådär. Sist jag red Älgen så gick det svinbra, sådär så att man tror att nu djävlar ringer väl snart Jan Brink och vill ha hjälp, och jag tänkte väl övermodigt att nu har jag lärt mig hur han ska tas. Älgen alltså, inte Jan Brink. Men Älgen är en gammal ridskoleräv som har lärt sig att hushålla med resurserna och gör ingenting av sig själv. Inte så att han är lat och trög, men han går inte i rätt form om man inte övertygar honom om att det är absolut nödvändigt. Uppenbarligen tyckte han att jag inte hade några gamla meriter från i våras att åberopa utan att jag gott kunde få börja om på ruta noll igen igår. Så då gjorde jag det, vad annat finns att göra liksom? Tyckte nog att det lossnade rätt så bra ändå, framför allt travarbetet kändes fint. Fick till riktigt trevliga galoppfattningar dessutom, så något har jag väl ändå lärt mig av allt kämpande med Bulldozern? Mot slutet av lektionen blev han dock lite väl pigg och stark, travade när vi skulle skritta, galopperade när vi skulle trava, och när vi skulle rida skänkelvikning (vilket inte är min starka sida) kändes det som att han la hela sig i handen och liksom bara vräkte iväg framåt. Sidvärtsrörelser var uppenbarligen inte hans starka sida heller och där har han verkligen ingen hjälp av mig som har fullt upp med att hålla reda på vad som är inner och ytter och sidförande och mothållande och vad är höger och vad är vänster och vilket håll är rörelseriktningen och hur ska hästen vara ställd? Kan det någorlunda hyfsat i teorin, men i praktiken finns det vä-hä-ldigt mycket att jobba på om vi säger så.
Vi skrittade ut en runda innan lektionen, det var sol och blå himmel och sån där hög krispig höstluft. Älgen skrittade på med jättelånga vägvinnande steg och gick hela tiden och tittade sig nyfiket omkring med höjt huvud och spetsade öron. Älgen är 17 år och har varit på ridskolan sedan han var fyra eller fem, men det är uppenbart att även han kan vara glad och pigg och känna livet i sig. Även om han oftast är en surmule av rang att handskas med, men jag gillar honom ändå. I ridningen känns han alltid ärlig och även om det inte går så himla bra jämt så känns det ändå alltid som att vi har någon slags kommunikation. Till skillnad från Hästen som, även om han gör det han ska, bara känns likgiltig och opersonlig och liksom avstängd. Suck. Hästen, ja. Ska ju ha honom två gånger till tror jag planen är, och det är inget jag direkt ser fram emot. Men vem vet? Plötsligt händer det? Mirakel har väl hänt förr? Osv.
 |
| Kul att ses...NOT, hälsar Älgen. |
måndag 30 oktober 2017
Åsåvarevintertidigen
Jaha, igår var det visst dags att ställa tillbaks klockorna till vintertid. Ja, jag vet att det heter "normaltid" men det är inte ett ord som ligger bra i min mun. Tycker inte det finns något som är normalt med att det är kolsvart ute när klockan bara är eftermiddag och allvarligt talat så skiter jag lite i att det blir ljusare på morgnarna eftersom min dygnsrytm är inställd på att gå upp innan fan själv gör det och då är det mörkt oavsett.
Men FAN vad jag gillar den där söndagen när klockorna ställs om och man får en extra timme. Man vaknar av att det är ljust ute, och då är klockan kanske bara halv sju, men man känner sig ändå utvilad. Så igår hann jag äta frukost, läsa tidningen, åka till stan och köpa hundmat, tvätta bilen och åka till Biltema och handla gångjärn och fönsterfärg och tillbaka hem igen innan klockan ens var tio på förmiddagen. ÄLSKAR SÅNT. Sen älskar jag verkligen inte när man framåt kvällningen tittar ut genom fönstret och ser att det är svart som i ett sotararsle (ursäkta språket) utomhus och klockan bara är...fem, halv sex någonting? Och nu ska det bara bli mörkare och mörkare och sen tar det ändå flera månader efter vintersolståndet innan man märker att det "gått på rätt håll". Suck suck, depp depp.
Men men. I fredags var det i alla fall premiär på säsong två av Stranger Things. Mmmmm....Stranger Things. Så himla bra serie. Vi försöker hålla oss till ett avsnitt om dagen för att det inte ska ta slut på en gång. Det kräver KARAKTÄR, speciellt som funktionen att automatiskt starta nästa avsnitt kickar igång så fort eftertexterna börjar rulla och sen har man en millisekund på sig att hitta rätt fjärrkontroll och trycka på stoppknappen och hinner man inte det så är det HIMLA LÄTT att säga till varandra att "äh, vi tar ett avsnitt till, va?".
I övrigt var vi på stand up comedy i lördags. I Lund. "Ärligt talat" med Carl Stanley och Marcus Berggren. Jätterolig och rekommenderas. Vad som var mindre roligt och som inte rekommenderas alls är att köra bil i Lunds centrala delar i kombination med att ha en tid att passa. Alla (nästan) gator i Lund är enkelriktade, alla (nästan) gator i Lund är avspärrade för trafikarbeten, alla (nästan) parkeringsplatser i Lund är antingen upptagna eller så får man bara stå där max en kvart. Om någon var där och undrar vad det var för idioter som kom spurtandes med ytterkläder på in den fullsatta salongen på Lunds stadsteater trettio sekunder innan showen började (och som hade platserna i mitten så att alla var tvungna att resa sig) så var det vi. OCH VI VAR ÄNDÅ UTE I GOD TID, vill jag bara påpeka. Hatar Lunds infrastruktur. Plus att man kan aldrig fråga någon om vägen för alla är nyinflyttade studenter och har ingen aning om någonting och kan i bästa fall beskriva närmaste vägen till Smålands nation, men det har man ju ingen som helst djävla nytta av. Aja, vi hann i alla fall, om än med ett nödrop. Och hade roligt. Det var väl ändå huvudsaken.
Men FAN vad jag gillar den där söndagen när klockorna ställs om och man får en extra timme. Man vaknar av att det är ljust ute, och då är klockan kanske bara halv sju, men man känner sig ändå utvilad. Så igår hann jag äta frukost, läsa tidningen, åka till stan och köpa hundmat, tvätta bilen och åka till Biltema och handla gångjärn och fönsterfärg och tillbaka hem igen innan klockan ens var tio på förmiddagen. ÄLSKAR SÅNT. Sen älskar jag verkligen inte när man framåt kvällningen tittar ut genom fönstret och ser att det är svart som i ett sotararsle (ursäkta språket) utomhus och klockan bara är...fem, halv sex någonting? Och nu ska det bara bli mörkare och mörkare och sen tar det ändå flera månader efter vintersolståndet innan man märker att det "gått på rätt håll". Suck suck, depp depp.
Men men. I fredags var det i alla fall premiär på säsong två av Stranger Things. Mmmmm....Stranger Things. Så himla bra serie. Vi försöker hålla oss till ett avsnitt om dagen för att det inte ska ta slut på en gång. Det kräver KARAKTÄR, speciellt som funktionen att automatiskt starta nästa avsnitt kickar igång så fort eftertexterna börjar rulla och sen har man en millisekund på sig att hitta rätt fjärrkontroll och trycka på stoppknappen och hinner man inte det så är det HIMLA LÄTT att säga till varandra att "äh, vi tar ett avsnitt till, va?".
I övrigt var vi på stand up comedy i lördags. I Lund. "Ärligt talat" med Carl Stanley och Marcus Berggren. Jätterolig och rekommenderas. Vad som var mindre roligt och som inte rekommenderas alls är att köra bil i Lunds centrala delar i kombination med att ha en tid att passa. Alla (nästan) gator i Lund är enkelriktade, alla (nästan) gator i Lund är avspärrade för trafikarbeten, alla (nästan) parkeringsplatser i Lund är antingen upptagna eller så får man bara stå där max en kvart. Om någon var där och undrar vad det var för idioter som kom spurtandes med ytterkläder på in den fullsatta salongen på Lunds stadsteater trettio sekunder innan showen började (och som hade platserna i mitten så att alla var tvungna att resa sig) så var det vi. OCH VI VAR ÄNDÅ UTE I GOD TID, vill jag bara påpeka. Hatar Lunds infrastruktur. Plus att man kan aldrig fråga någon om vägen för alla är nyinflyttade studenter och har ingen aning om någonting och kan i bästa fall beskriva närmaste vägen till Smålands nation, men det har man ju ingen som helst djävla nytta av. Aja, vi hann i alla fall, om än med ett nödrop. Och hade roligt. Det var väl ändå huvudsaken.
Bygga hönshus - an epic movie, part 11
Ja, här trälas det på. FAN vilken tid allting tar? Börjar nu fatta varför folk skriver till Arga Snickaren och tigger och ber om att få fläka ut sin oförmåga inför hela svenska folket. Men det blir ju åtminstone klart! (eller åtminstone verkar det så, bakom alla kuddar och fruktskålar och ljuslyktor som det färdiga hemmet dränks i så döljer det sig säkert ett och annat ofärdigt som inte passar sig i rutan?) Men det stämmer verkligen som någon sa, att så fort det kommer till byggande och renovering ska man multiplicera allting man tror med Pi (3,14) för att få fram någorlunda realistiska värden av tid, kostnader och antal svordomar som uttalas i takt med hammarslagen.
Aja. Om man ska se det från den ljusa sidan så behöver vi i alla fall inte LEVA i byggkaoset utan kan gå in och tända i kaminen och glo på tv när "arbetsdagen" är över, och det är ju inte heller som att det står fem hemlösa hönor på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo så att man behöver panik-snickra. Men jag måste erkänna att jag är rätt så trött på att bygga. Eller, själva byggandet är väl kul, när man ser att det händer något. Men det är så himla mycket runt omkring som bara tar tid och inte ger något konkret resultat. Som i lördags, då kändes det som att 90 % av tiden gick åt till att skära bort utskjutande takpapp och såga till vindskivor som var lite för breda, och måtta och mäta och hålla på. Kändes som att vi stod och stampade på samma punkt hela dagen.
Igår kändes det dock som att det lite mer fysiskt närmade sig ett hus:
Aja. Om man ska se det från den ljusa sidan så behöver vi i alla fall inte LEVA i byggkaoset utan kan gå in och tända i kaminen och glo på tv när "arbetsdagen" är över, och det är ju inte heller som att det står fem hemlösa hönor på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo så att man behöver panik-snickra. Men jag måste erkänna att jag är rätt så trött på att bygga. Eller, själva byggandet är väl kul, när man ser att det händer något. Men det är så himla mycket runt omkring som bara tar tid och inte ger något konkret resultat. Som i lördags, då kändes det som att 90 % av tiden gick åt till att skära bort utskjutande takpapp och såga till vindskivor som var lite för breda, och måtta och mäta och hålla på. Kändes som att vi stod och stampade på samma punkt hela dagen.
Igår kändes det dock som att det lite mer fysiskt närmade sig ett hus:
 |
| Jag mätte och sågade fasadbräder. 45 graders vinkel på de som skulle vara upp mot nock. |
 |
| Kolla, kolla! Här har vi äntligen spikat fast de tillsågade bräderna så att det nästan liknar ett hus nu. Där det inte sitter fasad ska det sitta ett stort fönster. Det ska även vara ett lika stort fönster på motstående långsida och ett litet på andra kortsidan. Där ska även dörren ska sitta. Så nästa steg blir att få dit dom och sedan skarva till bortsågade delar av fasadbräderna så att de passar runt om. EN UTMANING (gissar jag). |
 |
| Annars ägnade vi orimligt mycket tid åt att montera hängrännor. Hängrännor är kluriga. Allting ser exakt likadant ut, men krokarna som de ska hänga i är lite, lite olika (för att det ska bli ett fall så att inte vattnet bara blir stående). Sen finns det en fram- och en baksida på rännan, och utöver det så måste man beakta på vilket håll fallet går så att änd-delen monteras på rätt sida så att vattnet rinner ut på rätt ställe. Att få änden att sitta fast den krävde dessutom VÅLD. |
 |
| Jamen ursäkta bildkvalitén, det råkade ju bli vintertid = mörkt redan klockan 17.00 och värre ska det bli. Men här är i alla fall slutresultatet: Hängrännorna är på plats. Plåtar (som heter något) har monterats ovanpå vindskivorna. De ska på något sätt göra så att vattnet rinner ner i hängrännorna. Ska jag vara ärlig så fattar jag inte riktigt hur. I det här fallet förlitar jag mig helt och hållet på att min man har koll på hur det ska vara. Det som sticker upp ovanför taket är alltså nocken på vårt hus och ingen märklig tak-konstruktion på hönshuset om någon nu mot förmodan trodde det. |
lördag 28 oktober 2017
Bygga hönshus - an epic movie, part 10
Idag har vi bara gjort saker som varit tråkiga, tagit lång tid plus att det ändå knappt har märkts någon skillnad. Men ja. Små steg för mänskligheten, stora steg för hönshuset. Eller nåt.
 |
| Som det här till exempel. Fästa krokar till hängrännor. Låt inte lura er av att himlen ser blå ut. Det regnade nästan hela tiden. |
 |
| Sånt här gjorde vi också: Mätte ut avstånd för vindskivor. 3 centimeter från underkant. |
 |
| Och så spikade vi fast vindskivorna. Det som tog längst tid var dock att skära bort all utstickande takpapp. Takpapp är HÅRT OCH SEGT att skära i om någon undrade. Det var dessutom så tråkigt att det inte ens fastnade på bild. |
fredag 27 oktober 2017
Till stallet istället vecka 43
Var och red igår och det var väl sådär. Hade Hästen, vi har ingen kemi, vi red en övning som inte passade oss, det kändes som att vi var för många i gruppen. Eller rättare sagt, det är några i gruppen som fan i mig har NOLL känsla för det här med att rida i grupp på ett begränsat utrymme där man måste anpassa sig efter andra. Så det blev liksom en massa stopp och väntetider som inte skulle ha blivit om folk bara hade tänkt lite längre än näsan räckte.
Men tja - Hästen alltså. Om man ändå ska försöka säga något positivt om igår så var det att han igår åtminstone gick fram utan att stanna upp och kicka efter skänkeln som en tjurig B-ponny. Alltid något. Men i övrigt är det inte mycket att skriva hem om. Det känns som att huvud och bakdel är i två olika kommuner och han släpper stödet och kör upp huvudet som en djävla giraff i övergångarna och någon känsla av samspel har hittills inte infunnit sig. Måste säga att han verkligen är en svårflirtad lagspelare. Men jag antar att det säkert är utvecklande och bra för mig på något sätt.
Men tja - Hästen alltså. Om man ändå ska försöka säga något positivt om igår så var det att han igår åtminstone gick fram utan att stanna upp och kicka efter skänkeln som en tjurig B-ponny. Alltid något. Men i övrigt är det inte mycket att skriva hem om. Det känns som att huvud och bakdel är i två olika kommuner och han släpper stödet och kör upp huvudet som en djävla giraff i övergångarna och någon känsla av samspel har hittills inte infunnit sig. Måste säga att han verkligen är en svårflirtad lagspelare. Men jag antar att det säkert är utvecklande och bra för mig på något sätt.
torsdag 26 oktober 2017
Lite i-landsgnäll dårå
Har haft en helvetesvecka so far. Veckan inleddes med tre dagar på danska, och det var inte precis så att man kunde ta det stille og roligt utan det har varit full fart från morgon till kväll, och jag har dessutom varit tvungen att jobba kontorstider, vilket jag snudd på ser som en bestraffning. Jag vet att det inte är många som håller med mig, men helvete vad gött det var att få gå upp klockan fyra och känna sig som en människa igen. Tänkte jag när jag ställde om klockan till min normaltid igår, men jag vet inte om de här dagarna har fuckat up min dygnsrytm eller om det bara är allmän stress, för det var lögn att somna. Var ändå dödstrött och låg och klippte med ögonen mitt i ett mord (i en bok alltså), men så fort jag släckte lampan så - BING - var jag klarvaken. Så drygt. Har därför känt mig otroligt grinig idag. Eller kanske inte bara därför, utan även på grund av att folk rent generellt är både dumma och lata och just idag verkade det inte finnas några gränser för vare sig det ena eller det andra.
Åkte och handlade eftersom jag hade en rabattkupong på 15 % som bara gällde idag. Den kupongen hade väl gått ut till hela kommunen, för det var tjockt med folk inne på Ica. Tydligen var det någon slags "inspirationsdag" för det stod folk och bjöd på smakprover exakt överallt, vilket inte direkt gjorde det smidigt att kryssa fram med sin kundkorg på hjul. Åkte sedan hem och städade, vilket inte direkt heller livade upp tillvaron, och som kronan på verket fanns det även en ovanligt saftig bunt räkningar att betala. Blev så deprimerad att jag var tvungen att äta en glass (av märket ICA BASIC, inga extravaganser här inte) och logga in och titta på mitt sparkonto en stund. Nuförtiden har jag en med mina mått mätt helt okej lön och en med mina mått mätt helt okej buffert på sparkontot, men blir alltid stressad när det är mycket räkningar och får för mig att det bara är en obetald faktura mellan mig och RÄNNSTENEN (så är det verkligen inte, därav rubriken på inlägget). Annars när jag är stressad brukar jag åka till Lantmännen och gå omkring och glo på fodersäckar och saltstenar och råttfällor och såna grejer. MYCKET OKLART VARFÖR, men det har en alldeles otroligt lugnande effekt på mig. Men idag hade jag inte tid med det.
Aja, nu är det snart dags att bege sig till stallet och ta en dust med Hästen. Är inte jättetaggad på ytterligare en kväll med TOUGH LOVE, men det bör väl åtminstone lugna nerverna.
Åkte och handlade eftersom jag hade en rabattkupong på 15 % som bara gällde idag. Den kupongen hade väl gått ut till hela kommunen, för det var tjockt med folk inne på Ica. Tydligen var det någon slags "inspirationsdag" för det stod folk och bjöd på smakprover exakt överallt, vilket inte direkt gjorde det smidigt att kryssa fram med sin kundkorg på hjul. Åkte sedan hem och städade, vilket inte direkt heller livade upp tillvaron, och som kronan på verket fanns det även en ovanligt saftig bunt räkningar att betala. Blev så deprimerad att jag var tvungen att äta en glass (av märket ICA BASIC, inga extravaganser här inte) och logga in och titta på mitt sparkonto en stund. Nuförtiden har jag en med mina mått mätt helt okej lön och en med mina mått mätt helt okej buffert på sparkontot, men blir alltid stressad när det är mycket räkningar och får för mig att det bara är en obetald faktura mellan mig och RÄNNSTENEN (så är det verkligen inte, därav rubriken på inlägget). Annars när jag är stressad brukar jag åka till Lantmännen och gå omkring och glo på fodersäckar och saltstenar och råttfällor och såna grejer. MYCKET OKLART VARFÖR, men det har en alldeles otroligt lugnande effekt på mig. Men idag hade jag inte tid med det.
Aja, nu är det snart dags att bege sig till stallet och ta en dust med Hästen. Är inte jättetaggad på ytterligare en kväll med TOUGH LOVE, men det bör väl åtminstone lugna nerverna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)