Det händer grejer här i mina hoods ska ni veta, eller i alla fall några mil härifrån. Någon stal en get ur en hage och körde med den hela vägen upp till Stockholm, parkerade bilen och gick därifrån och sen var det någon som slog larm och polisen kom och räddade geten ur den varma bilen. Detta blev lite viralt, som det så vackert heter nuförtiden, och getens ägare kände då igen lilla GETRUD och hörde av sig och så blev hon lyckligt återbördad till flocken igen. I Aftonbladets artikel låter det som att ägarna inte kunde få tillbaks Getrud förrän gettjuvarna själva ringde polisen och sa att de inte ville ha henne, men jag har minsann andra källor, jag lyssnade nämligen som alltid på lokalradion när jag körde hem från jobbet idag, och där råkade jag få höra (det är det jag älskar med lokalradion, man råkar alltid få höra saker man ALDRIG NÅGONSIN skulle få höra talas om annars) en EXKLUXIV INTERVJU med ägaren, och hon förklarade att hon hade hört av sig till polisen så fort hon känt igen Getrud, skickat några bilder och polisen hade sagt att ja, det rådde ju inget som helst tvivel om att det var samma get och det var ju inte heller så att det ringde en massa andra människor och påstod sig ha blivit bestulna på sina getter, så det var inga problem alls utan Getrud levererades från sitt tillfäliga boende på Skansen till sin gethage utanför Hässleholm ganska så per omgående om jag förstod saken rätt. Typiskt kvällstidningsljug alltså.
Det fanns väl en tid när kvällstidningar ändå gick att uppfatta som någorlunda seriösa, men det var för längesen, så längesen (svara mig du, var är den nu-u-u?). Nu känns det som att det som går att läsa håller ungefär samma litterära kvalitet som vår skoltidning (BLADLUSEN) på mellanstadiet. Jag vet inte riktigt vad det är för typ av människor som drömmer om en karriär på Aftonbladet eller Expressen, men eftersom var och varannan människa som är för lata för att lära sig elementär grammatik och stavning har självdiagnosticerats med dyslexi (jag säger inte att problemet inte finns, men jag köper fan inte att en hel djävla generation har fått galopperande läs- och skrivsvårigheter bara sådär) så blir ju kvalitén på det skrivna därefter. Enligt min uppfattning ligger problemet i skolan. När jag var liten fick man lära sig att stava. Vi hade lektioner som behandlade stavningsregler och vi hade diktamen (för er som inte vet hur det går till: fröken rabblade upp en massa mer eller mindre svårstavade ord, till exempel "epidemi" eller "fiskgjuse" och så skrev man ner dem på ett papper som man sedan fick tillbaks, rättade med rödpenna). Detta hade vi redan på lågstadiet. INGEN DOG AV DET, men de flesta lärde sig stava. Nuförtiden ska man tydligen inte rätta stavfel för det är något ljushuvud som tror att då blir barnen lessna och då vill de inte skriva mer. Sånt djävla bullshit om ni frågar mig, hur ska man lära sig om ingen talar om för en när man gör fel (och för all del bekräftar när man gör rätt)? Det går ju inte, och det går att tala om för folk att de gör fel utan att få det att framstå som att personen ifråga är lite dum i huvudet. Men det är det uppenbarligen ingen som gör? Nu står vi här med en förlorad generation som stavar som krattor, inte vet hur man tar ut satsdelar, särskriver allt som innehåller mer än en stavelse och som inte kan skilja på "de" och "dem" om så deras liv hängde på det. HUJEDAMEJ, säger jag bara. Kom sen inte och säg att jag inte varnade er.
Ja, det var väl allt om Getrud. Meningen var att jag skulle raljera lite kring huruvida en person som stulit en get först måste avsäga sin intresset för stöldgodset innan den rättmätiga ägaren kan få tillbaks sin get, men eftersom det bara var hittepå från Aftonbladets sida (enligt den mer trovärdiga källan RADIO KRISTIANSTAD dårå) så är det ju inte mycket att orda om.
I samma andetag vill jag passa på att tipsa om sidan #stopclickbait på Facebook, en sida där man helt enkelt avslöjar vad "hemligheterna" bakom alla såna där löjliga rubriker i stil med "Hon trodde att det var ett helt vanligt [nånting], men när hon såg vad det verkligen var kunde hon inte tro sina ögon". Jätterolig sida om ni frågar mig. Seså, in och följ bara.
måndag 5 juni 2017
söndag 4 juni 2017
Att ta från dom som har och ge till dom som inte har
En av mina fåtaliga läsare har önskat ett blogginlägg på temat typ barmhärtighet, eller huruvida man ska hjälpa och i så fall hur man ska hjälpa människor i nöd. Något jag själv råkade ut för häromdagen när jag var på väg in till Ica med raska steg (hade en rabattkupong med 10 %, vilket gör det aningen mer lockande att gå och plocka ihop mjölk, smör, ost, äpplen och toapapper än det är i vanliga fall). Utanför stod två ynglingar som undrade om jag visste hur många flickor som blev könsstympade varje dag. Nä, det hade jag förstås ingen aning om, men man får ju anta att det är skitmånga eftersom han frågade. Vågade jag mig på en gissning, undrade ynglingen. "Nä, men säg det istället, du som vet", föreslog jag och då var det kanske 44 000 ("kanske" är alltså mitt tillägg, med reservation för att jag inte minns den exakta siffran). "Vad tror du det kostar att hjälpa EN sån här flicka om dagen?" undrade ynglingen vidare, och så följde samma visa, att jag inte visste men förmodligen skitlite eftersom han frågade, ville jag gissa, nej jag vill inte gissa, säg det istället, och så kostade det åtta kronor. "Vad får du för ÅTTA kronor härinne idag?" undrade ynglingen och slog ut med en dramatisk gest mot Icas entrédörr, och jag fick bita mig i tungan för att inte säga något vitsigt om min tioprocentiga rabattkupong, för det hade ju strängt taget ingenting med saken att göra. Ja, sen övergick den här frågesporten till att man skulle snärja in sig i någon månadsgivargrej och jag fick förklara att jag redan är månadsgivare i en organisation som hjälper nödställda barn i allmänhet och att jag därför tycker att jag drar mitt strå till stacken och så ålade jag mig därifrån. För att springa in i famnen på någon som stod och sålde de hemlösas tidning Faktum, och två meter därifrån satt en rom och vaggade lite uppgivet med en pappmugg i näven. Det blev lite jobbigt här. För ja, jag tycker rent principiellt att dom som har ska hjälpa dom som inte har, och jag stoppar ofta pengar i den romska pappmuggen, det händer att jag köper Faktum (fast jag tycker den är skitdålig), jag skänker ett fast belopp varje månad till världens barn som har det svårt, samt till orangutangerna på Borneo som också har det svårt och jag har även varit fadder till någon utrotningshotad höna. Jag väljer ofta presenter i stil med att man finansierar att plantera träd i skövlad regnskog eller att en familj i tredje världen får en get och sånt där istället för att köpa någon meningslös pryl till den som ändå har allt. Så jag tycker ju att jag drar ett litet strå till stacken i alla fall. ÄNDÅ känner jag mig svintaskig de gånger som jag seglar förbi utan att ge, eller när jag säger att jag inte "kan" bli månadsgivare för ytterligare en organisation på grund av att jag redan är det för någon annan, för jämfört med en stor del av jordens befolkning så lever jag och många med mig ju i både sus och dus och överflöd.
Så när det nu är så DJÄVLA ojämlikt i världen, och det finns folk som är rika som as men som "av princip" inte släpper ifrån sig en spänn i välgörenhet, så vore det kanske rimligt att alla som tjänade över en viss summa fick avsätta en viss liten andel av sin disponibla inkomst till någon form av välgörenhet? För att ingen ska gapa om överförmynderi så skulle man ju själv kunna få välja om man vill att pengarna ska gå till flyktingläger i Aleppo eller till hemlösa i Sverige, men till någon som har det taskigare än en själv i alla fall. Sen skulle det vara lag på att det skulle vara FULL INSYN i alla räkenskaper som såna här hjälporganisationer förhoppningsvis håller sig med, jag är nämligen väldigt intresserad av hur stor del av min månadsgåva som går till att ge gatubarn i Moldavien ett drägligt liv och hur stor del som finansierar VD:ns lön, och även hur stor VD:ns lön faktiskt är. Tycker absolut att de som arbetar med att administrera välgörenhet ska ha skäliga löner, det ska ju inte vara en frivillig-grej som man gör som ett KALL, men samtidigt måste ju pengarna hamna på rätt ställe. Minns några jag kände i min ungdom som gick någon slags u-landslinje på en folkhögskola och så skulle de åka till Indien (tror jag det var) och gräva en brunn i någon fattig by. Då undrade jag om det inte var rimligare att de tog alla pengarna som allas resor och mat och uppehällen skulle kosta och ge dom till någon lokal professionell brunnsgrävare istället för att en skolklass finniga 20-åringar som aldrig hållit i en spade skulle resa över halva jordklotet för att försöka krafsa fram vatten ur jorden. Det skulle jag aldrig ha sagt, fick onda ögat DE LUXE och en föreläsning om hur viktigt det var för dom som skulle hjälpa att verkligen sätta sig in i hur folk hade det, et cetera. Vet inte hur det gick med det projektet, men jag tror inte att någon av dom arbetar med välgörenhet idag.
Något som gör mig skogstokig är när det är såna här galor för insamling till världens barn eller svältkatastrofer eller offer för naturkatastrofer, och artister kommer och säger att det är en självklarhet att ställa upp och spela för en sån här sak (och gör det förhoppningsvis gratis dårå), och så sänds denna jättegala på tv under pompa och ståt och man kan ringa in och skänka pengar, OCH SÅ KOSTAR SAMTALET PENGAR. Som INTE går till de som behöver det utan rakt ner i något börsnoterat företags påse med vinst. Skulle inte de här djävla telefonbolagen kunna, vid de här fåtalet tillfällen per år, säga att "idag kommer vi att skänka VARTENDA ÖRE av samtalskostnaderna till världens barn". Men det händer ju aldrig. Att telefonbolagen tjänar pengar på att folk ringer och röstar i Melodifestivalen och Lets Dance och sånt där skit bryr jag mig inte om, men att de ska sko sig på folks vilja att hjälpa andra tycker jag är för djävla rövigt om ni ursäktar uttrycket.
Så sammanfattningsvis: Min uppfattning är att om man har kan man gott dela med sig till den som inte har. MAN MÅR BRA I SJÄLEN AV DET. Och mår man bra i själen så blir livet mycket bättre än om man har en husbil eller trädäck i tre väderstreck eller köper nya kläder varje vecka. Sådetså.
Så när det nu är så DJÄVLA ojämlikt i världen, och det finns folk som är rika som as men som "av princip" inte släpper ifrån sig en spänn i välgörenhet, så vore det kanske rimligt att alla som tjänade över en viss summa fick avsätta en viss liten andel av sin disponibla inkomst till någon form av välgörenhet? För att ingen ska gapa om överförmynderi så skulle man ju själv kunna få välja om man vill att pengarna ska gå till flyktingläger i Aleppo eller till hemlösa i Sverige, men till någon som har det taskigare än en själv i alla fall. Sen skulle det vara lag på att det skulle vara FULL INSYN i alla räkenskaper som såna här hjälporganisationer förhoppningsvis håller sig med, jag är nämligen väldigt intresserad av hur stor del av min månadsgåva som går till att ge gatubarn i Moldavien ett drägligt liv och hur stor del som finansierar VD:ns lön, och även hur stor VD:ns lön faktiskt är. Tycker absolut att de som arbetar med att administrera välgörenhet ska ha skäliga löner, det ska ju inte vara en frivillig-grej som man gör som ett KALL, men samtidigt måste ju pengarna hamna på rätt ställe. Minns några jag kände i min ungdom som gick någon slags u-landslinje på en folkhögskola och så skulle de åka till Indien (tror jag det var) och gräva en brunn i någon fattig by. Då undrade jag om det inte var rimligare att de tog alla pengarna som allas resor och mat och uppehällen skulle kosta och ge dom till någon lokal professionell brunnsgrävare istället för att en skolklass finniga 20-åringar som aldrig hållit i en spade skulle resa över halva jordklotet för att försöka krafsa fram vatten ur jorden. Det skulle jag aldrig ha sagt, fick onda ögat DE LUXE och en föreläsning om hur viktigt det var för dom som skulle hjälpa att verkligen sätta sig in i hur folk hade det, et cetera. Vet inte hur det gick med det projektet, men jag tror inte att någon av dom arbetar med välgörenhet idag.
Något som gör mig skogstokig är när det är såna här galor för insamling till världens barn eller svältkatastrofer eller offer för naturkatastrofer, och artister kommer och säger att det är en självklarhet att ställa upp och spela för en sån här sak (och gör det förhoppningsvis gratis dårå), och så sänds denna jättegala på tv under pompa och ståt och man kan ringa in och skänka pengar, OCH SÅ KOSTAR SAMTALET PENGAR. Som INTE går till de som behöver det utan rakt ner i något börsnoterat företags påse med vinst. Skulle inte de här djävla telefonbolagen kunna, vid de här fåtalet tillfällen per år, säga att "idag kommer vi att skänka VARTENDA ÖRE av samtalskostnaderna till världens barn". Men det händer ju aldrig. Att telefonbolagen tjänar pengar på att folk ringer och röstar i Melodifestivalen och Lets Dance och sånt där skit bryr jag mig inte om, men att de ska sko sig på folks vilja att hjälpa andra tycker jag är för djävla rövigt om ni ursäktar uttrycket.
Så sammanfattningsvis: Min uppfattning är att om man har kan man gott dela med sig till den som inte har. MAN MÅR BRA I SJÄLEN AV DET. Och mår man bra i själen så blir livet mycket bättre än om man har en husbil eller trädäck i tre väderstreck eller köper nya kläder varje vecka. Sådetså.
lördag 3 juni 2017
On horseback, eller sagan om kejsarens nya ridkläder
Många ligger säkert sömnlösa om nätterna och undrar, hur går det egentligen med ryttarkarriären? Ja, eller "ryttarkarriären" då, för någon himla karriär i bemärkelsen att man skulle avancera mot någon slags topp är det ju verkligen, jag betonar, verkligen inte tal om.
Men i övrigt går det rätt bra. Vi kämpar på, Älgen och jag. Han är inte den mest tillgivna av hästar, tvärtom är han "rätt" sur och grinig att hålla på med. Tyvärr, för jag gillar ju att hålla på att borsta och pyssla och greja. Men Älgen är svårflirtad. Vi hade ett litet moment förra veckan när vi stod och väntade på att få gå in i ridhuset och jag började klia honom i manen. Då slöt han ögonen till hälften och pustade lite belåtet en stund. Sedan var det som att han kom på sig själv att det inte riktigt passade hans image, så då var det öronen bakåt och onda ögat igen. Och bakhovarna är det en ständig kamp för att få kratsa. Det är inte det att han inte lyfter dom, utan att när de väl är lyfta så försöker han liksom dra den åt sig och måtta i luften med den, och det är så lagom kul att stå framåtböjd och ha en bakhov viftande en decimeter från huvudet. Sen tror jag inte att han skulle göra något egentligen. Han vill nog mest bara testa och se om han kan skrämmas. Säger man åt honom så skärper han sig, men det hade ju varit trevligt om man slapp säga åt honom varje gång.
Ridningen går också bättre, tycker jag. När jag red på ridskola som barn så valde man häst varje gång, och när jag började som vuxen så fick man ha samma häst två gånger, sedan var det dags att byta. Nu har jag haft Älgen i snart en hel termin, och det är en himla skillnad måste jag säga. Ridning handlar ju ändå mycket om samspel, och det är svårt att samspela med någon man inte känner. Tycker att jag börjar få lite grepp om Älgen nu och jag gillar honom mer och mer. Han är kanske ingen stjärna, men är i stora drag en schysst och bussig häst som inte hittar på några dumheter (med undantag för surheten då möjligtvis). Han gör ju ingenting av sig själv, han är rätt stel och rätt hård i munnen, och emellanåt blir han stark som en björn och bara älgar iväg i obalanserad slängtrav fastän jag tänker mig något helt annat. Men emellanåt får vi också till riktigt fina stunder, där han går stadigt på tygeln och med framåtbjudning och lite spänst i steget. Det brukar inträffa ungefär samtidigt som man hinner trava en halv långsida och sedan är lektionen är slut, så det är ju inga långa stunder som jag får lapa i mig av segerns sötma. Men det kommer kanske.
Har till och med hoppat några gånger, små kryss på 30 cm och det går utmärkt. Jag hoppade rätt mycket när jag var yngre, har till och med tävlat litegrann, och märker att en del av KÄNSLAN sitter ändå kvar, det där med att se linjen och planera vägen och sånt. Sen att jag har blivit helt mesig och tycker att trettiocentimetershinder är ungefär likvärdigt med Grand Prix kan vi ju tala tyst om. Men nuförtiden är det i alla fall ingen som hetsar en till att hoppa högre än vad man tycker att man klarar av, och det är ju skönt. Väldigt skönt. En av anledningarna till att jag blivit så mesig tror jag beror på det, att ridlärarna förr alltid skulle försöka pressa en att rida lite fortare och hoppa lite högre än vad man egentligen var bekväm med eller ens klarade av, och så slutade det nästan alltid (kändes det som i alla fall) med att någon ramlade av och det blev DRAMA. Vet inte om det är så fortfarande på sina håll, men de jag har ridit för nu är i alla fall jättebra på att få en att göra saker som känns LAGOM svåra, och sen kan man få vara helnöjd med det. Känns jättebra om ni frågar mig. Överhuvudtaget känns grejen med att ta upp ridningen igen som årets absolut bästa idé. YAY på den.
Har haft en del klädbekymmer dock. Vet inte om jag har bloggat om det? Aja, det tål banne mig att upprepas i så fall. Min nuvarande ridutstyrsel införskaffade jag som ung vuxen i början av 90-talet, och med undantag för hjälmen så har jag fortfarande kvar samma paltor. Hjälmens foder började vittra sönder för några år sen och när jag tröttnade på att borsta mikroskopiska skumgummibitar ur hårbotten i timmar efter de årliga islandshästturerna så åkte jag till Hööks och investerade i en ny för ett par år sen. Lätt som en plätt, och därför hade jag nog en uppfattning om att det skulle vara lika lätt att skaffa till exempel ett par nya ridbyxor. MEN ACK VAD JAG BEDROG MIG, såklart.
Mina ridbyxor är kanske världens skönaste att rida i. Tyvärr inte världens skönaste att gå omkring i, för de är tillverkade i en modell som tydligen var populär endast under en kort tid i början av 90-talet och sedan aldrig mer, med hög midja (YAY!) och ostretchigt tyg med pösiga lår (kanske mer NEY på den), så pösiga att man verkligen fattar vad uttrycket "ridbyxlår" kommer ifrån. Googlade "gamla ridbyxor" och fick upp den här bilden:
Ungefär sådär ser mina alltså ut, fast kanske ännu pösigare och eftersom mina är läderskodda och läder väger mer än tyg så blir det ett djävla HÄNG av det där pöset när man inte sitter till häst. Hur det ser ut bryr jag mig inte så mycket om, men det är inte så himla skönt att ha det där HÄNGET slafsande kring benen när man fodrar och mockar och håller på i stallet, vilket man ju gör mer än vad man sitter på hästryggen. Så jag tänkte att nä, men om man kanske skulle unna sig något nytt, ett par ridbyxor vart 25:e år är ju kanske inte direkt någon överkonsumtion att tala om och det kan jag väl vara värd. Dessutom är jag ju en relativt rik knös nu jämfört med vad jag var för 25 år sen, så då skulle jag ju kunna kosta på mig lite och få en modell som är både av god kvalitet OCH är sköna OCH sitter snyggt. Tänkte jag, NAIV SOM JAG ÄR.
Gick till Hööks alltså, eftersom de har konkurrerat ut alla andra ridsportbutiker så det inte finns mycket annat att välja på, i alla fall inte häromkring. Förklarade att jag hade tre krav: 1. Hög midja. 2. Helskodda i läder. 3. Neutrala, alltså enfärgade i någon mörk färg och absolut inte rutiga eller prickiga eller i någon skrikig färg eller med en massa paljetter och nitar och annan skit. Förklarade även att jag var beredd att gå upp i prisklasserna för att hitta detta, så de behövde inte plocka fram något ur lågprissortimentet (mina gamla ridbyxor kostade 1100 kronor 1992 så jag tänkte att man nog får lägga kanske det dubbla idag?).
Så här blev utfallet:
1. Hööks hade INGEN modell med hög midja i sitt sortiment. Det närmaste de kom var någon jeansmodell som var dels ful, dels inte var helskodd, dels pytteliten i storlekarna. Typ ALLT i Hööks sortiment var gjort av dvärgar för dvärgar. Jag har storlek 40 i mina gamla ridbyxor och de är rätt stora i midjan och INTE stretchiga som sagt, så egentligen hade nog en 38 av den modellen passat bättre idag. 38/40 är väl typ medium, tänker jag, och jag har small eller medium i de flesta kläder om de inte är pyttesmå i storlekarna. Man skulle ju kunna tro att storlek 40 var storlek 40 även 25 år senare, men nähä, storlek 40 i Hööks sortiment fick jag knappt upp över knäna, trots att de var stretchiga. Kändes som att Hööks sortiment mer riktade sig till barn eller anorektiska tonårstjejer. INTE OKEJ.
2. Helskoning med läder är tydligen SÅ UTE, vill man ha helskodda ridbyxor idag så är det antingen syntet eller så är röven och insidan av låren klädda med några himla silikonpluppar så att man ser ut som en djävla SJÖJUNGFRU. Inte heller okej.
3. Ja, eftersom både kriterium 1 och 2 fallerade så brydde jag mig inte så mycket om att det faktiskt fanns i neutrala färger.
Nu har jag googlat runt som en galning och hittat en modell (som såklart inte finns i Hööks sketna sortiment), Pikeur Candela, som enligt utsago uppfyller kravet "hög midja" och "neutrala färger". Helskoning i läder kan jag väl motvilligt tänka mig att kompromissa bort. Måste bara försöka hitta någon fysisk butik som saluför dom i rimlig närhet så att de kan provas, vill inte köpa ett par byxor för 2000 spänn på chans på nätet när man inte vet om de är stora eller små i storlekarna. Det ger sig väl. Sitter ju inte direkt i sjön i den frågan, så det får bli när jag får tid/lust/ork. Är ju inte precis den som ger begreppet shopoholic ett ansikte.
Däremot sjöng mina ridstövlar på sista versen, ett par Aigle konstläderstövlar som inköptes för 25 år sedan för en högst överkomlig summa. Har aldrig varit intresserad av att ha läderridstövlar för jag tycker det verkar så jobbigt att putsa och stå i, och är heller inte typen som ens tänker tanken på att gå en omväg för att det råkar vara lite geggigt på marken. Gegg och läder är en dålig kombination, medan man bara tar sina konstläderstövlar och sköljer av under vattenkranen så är de som nya igen. FITS ME NICELY, skulle jag vilja påstå. Ja, i alla fall. Stövlarna var okej att rida i, mindre sköna att gå i och ett HELVETE att få av. För under årens lopp hade hälarna skavt hål på fodret, och fodret är som en stor strumpa som sitter fast i stövelns ovankant samt i sulan. Så varje gång stövlarna skulle av så fick jag försöka dra ut hela denna fastsittande strumpa, vilket var svårare än man kunde ana för även om fodret var i något slags tyg så var sulan i något hårt material och lade sig alltid på tvären i skaftet, sedan fick man försöka lirka loss hälen ur hålet och försöka få allting på plats igen, ståendes dubbelvikt på ett ben. Det var för ovärdigt, så jag började spana efter ett nytt par. Travade in på Hööks IGEN då, eftersom de i sin egen reklam utlovade att de hade stövlar för alla typer och prisklasser. MY ASS, säger jag bara. Nu har jag ju, som alla vet, Kalle Ankafötter från helvetet. Till det har jag rätt kraftiga vader, men i övrigt rätt korta ben. Och det var ju inte en kombination som motsvarade något som fanns i Hööks sortiment, det hade man ju kunnat räkna ut med röven. Förklarade ändå att jag var ute efter någonting med extra skaftvidd som inte var så höga i modellen och som passade plattfötter från Ankeborg. Då hämtade Hööks-tjejen motvilligt någon läderstövel som skulle föreställa ha extra skaftvidd från lagret, och då ville jag ju inte ens HA en läderstövel, men de enda konstläderstövlarna som fanns var i "juniormodeller", vilket tydligen innebär att man har spiror i storleksordningen piprensare. Den här modellen hade blixtlås bak, det kommer man tydligen inte undan numera, och när Höökstjejen med viss möda lyckades dra ihop detta blixtlås så var det så att det stasade, inget blod skulle någonsin kunna passera, och utöver det kunde jag inte böja benen ens det minsta lilla, för då skar stöveln in i knävecken på ett typiskt oskönt sätt som skulle generera skavsår från helvetet innan någon hunnit säga "ta tyglarna". Och detta var den modellen som hade kortast och vidast skaft i hela deras sortiment, så det var inte ens lönt att prova något annat. JAG HATAR HÖÖKS. Och nej, jag är inte intresserad av shortchaps, jag vill ha STÖVLAR. Ska det vara så djävla svårt?
Men här hade jag faktiskt tur. Googlade runt, hittade en modell som hette General (från HKM) som fanns i konstläder, med extra vida och extra korta skaft. Det enda jag inte gillade var att de hade blixtlås, men det verkar ju vara standard nuförtiden så det får jag väl bara tugga i mig. Beställde utifrån en mått-tabell, fick hem dom nu i veckan och DE ÄR HELSKÖNA. Älskar dom! Sitter som gjutna på mina Kalle Ankafötter och är till och med sköna att gå i. Förra veckan skulle vi leda ner hästarna i en hage som kanske ligger 1 kilometer från stallet. Efter att ha gjort denna vandring tur och retur i mina gamla stövlar så hade jag inget skinn kvar på lilltårna. SMÄRTA. Idag gjorde jag samma vandring med de nya stövlarna och det var UNDERBART. Eller i alla fall befriat från skavsår, men det är ju sånt som i min värld ger livskvalitet. Dessutom kostade de "bara" 750 spänn, vilket kanske är dyrt för konstläder (vill minnas att mina gamla kostade 300 eller nåt sånt där, för 25 år sen då alltså, så det känns väl ändå någorlunda rimligt?) men fan så mycket billigare än läder. Som jag då alltså inte ens ville ha.
Ja, det var väl allt från stallbacken med omnejd för denna gången. STAY TUNED för mer spännande rapporter.
Men i övrigt går det rätt bra. Vi kämpar på, Älgen och jag. Han är inte den mest tillgivna av hästar, tvärtom är han "rätt" sur och grinig att hålla på med. Tyvärr, för jag gillar ju att hålla på att borsta och pyssla och greja. Men Älgen är svårflirtad. Vi hade ett litet moment förra veckan när vi stod och väntade på att få gå in i ridhuset och jag började klia honom i manen. Då slöt han ögonen till hälften och pustade lite belåtet en stund. Sedan var det som att han kom på sig själv att det inte riktigt passade hans image, så då var det öronen bakåt och onda ögat igen. Och bakhovarna är det en ständig kamp för att få kratsa. Det är inte det att han inte lyfter dom, utan att när de väl är lyfta så försöker han liksom dra den åt sig och måtta i luften med den, och det är så lagom kul att stå framåtböjd och ha en bakhov viftande en decimeter från huvudet. Sen tror jag inte att han skulle göra något egentligen. Han vill nog mest bara testa och se om han kan skrämmas. Säger man åt honom så skärper han sig, men det hade ju varit trevligt om man slapp säga åt honom varje gång.
Ridningen går också bättre, tycker jag. När jag red på ridskola som barn så valde man häst varje gång, och när jag började som vuxen så fick man ha samma häst två gånger, sedan var det dags att byta. Nu har jag haft Älgen i snart en hel termin, och det är en himla skillnad måste jag säga. Ridning handlar ju ändå mycket om samspel, och det är svårt att samspela med någon man inte känner. Tycker att jag börjar få lite grepp om Älgen nu och jag gillar honom mer och mer. Han är kanske ingen stjärna, men är i stora drag en schysst och bussig häst som inte hittar på några dumheter (med undantag för surheten då möjligtvis). Han gör ju ingenting av sig själv, han är rätt stel och rätt hård i munnen, och emellanåt blir han stark som en björn och bara älgar iväg i obalanserad slängtrav fastän jag tänker mig något helt annat. Men emellanåt får vi också till riktigt fina stunder, där han går stadigt på tygeln och med framåtbjudning och lite spänst i steget. Det brukar inträffa ungefär samtidigt som man hinner trava en halv långsida och sedan är lektionen är slut, så det är ju inga långa stunder som jag får lapa i mig av segerns sötma. Men det kommer kanske.
Har till och med hoppat några gånger, små kryss på 30 cm och det går utmärkt. Jag hoppade rätt mycket när jag var yngre, har till och med tävlat litegrann, och märker att en del av KÄNSLAN sitter ändå kvar, det där med att se linjen och planera vägen och sånt. Sen att jag har blivit helt mesig och tycker att trettiocentimetershinder är ungefär likvärdigt med Grand Prix kan vi ju tala tyst om. Men nuförtiden är det i alla fall ingen som hetsar en till att hoppa högre än vad man tycker att man klarar av, och det är ju skönt. Väldigt skönt. En av anledningarna till att jag blivit så mesig tror jag beror på det, att ridlärarna förr alltid skulle försöka pressa en att rida lite fortare och hoppa lite högre än vad man egentligen var bekväm med eller ens klarade av, och så slutade det nästan alltid (kändes det som i alla fall) med att någon ramlade av och det blev DRAMA. Vet inte om det är så fortfarande på sina håll, men de jag har ridit för nu är i alla fall jättebra på att få en att göra saker som känns LAGOM svåra, och sen kan man få vara helnöjd med det. Känns jättebra om ni frågar mig. Överhuvudtaget känns grejen med att ta upp ridningen igen som årets absolut bästa idé. YAY på den.
Har haft en del klädbekymmer dock. Vet inte om jag har bloggat om det? Aja, det tål banne mig att upprepas i så fall. Min nuvarande ridutstyrsel införskaffade jag som ung vuxen i början av 90-talet, och med undantag för hjälmen så har jag fortfarande kvar samma paltor. Hjälmens foder började vittra sönder för några år sen och när jag tröttnade på att borsta mikroskopiska skumgummibitar ur hårbotten i timmar efter de årliga islandshästturerna så åkte jag till Hööks och investerade i en ny för ett par år sen. Lätt som en plätt, och därför hade jag nog en uppfattning om att det skulle vara lika lätt att skaffa till exempel ett par nya ridbyxor. MEN ACK VAD JAG BEDROG MIG, såklart.
Mina ridbyxor är kanske världens skönaste att rida i. Tyvärr inte världens skönaste att gå omkring i, för de är tillverkade i en modell som tydligen var populär endast under en kort tid i början av 90-talet och sedan aldrig mer, med hög midja (YAY!) och ostretchigt tyg med pösiga lår (kanske mer NEY på den), så pösiga att man verkligen fattar vad uttrycket "ridbyxlår" kommer ifrån. Googlade "gamla ridbyxor" och fick upp den här bilden:
Ungefär sådär ser mina alltså ut, fast kanske ännu pösigare och eftersom mina är läderskodda och läder väger mer än tyg så blir det ett djävla HÄNG av det där pöset när man inte sitter till häst. Hur det ser ut bryr jag mig inte så mycket om, men det är inte så himla skönt att ha det där HÄNGET slafsande kring benen när man fodrar och mockar och håller på i stallet, vilket man ju gör mer än vad man sitter på hästryggen. Så jag tänkte att nä, men om man kanske skulle unna sig något nytt, ett par ridbyxor vart 25:e år är ju kanske inte direkt någon överkonsumtion att tala om och det kan jag väl vara värd. Dessutom är jag ju en relativt rik knös nu jämfört med vad jag var för 25 år sen, så då skulle jag ju kunna kosta på mig lite och få en modell som är både av god kvalitet OCH är sköna OCH sitter snyggt. Tänkte jag, NAIV SOM JAG ÄR.
Gick till Hööks alltså, eftersom de har konkurrerat ut alla andra ridsportbutiker så det inte finns mycket annat att välja på, i alla fall inte häromkring. Förklarade att jag hade tre krav: 1. Hög midja. 2. Helskodda i läder. 3. Neutrala, alltså enfärgade i någon mörk färg och absolut inte rutiga eller prickiga eller i någon skrikig färg eller med en massa paljetter och nitar och annan skit. Förklarade även att jag var beredd att gå upp i prisklasserna för att hitta detta, så de behövde inte plocka fram något ur lågprissortimentet (mina gamla ridbyxor kostade 1100 kronor 1992 så jag tänkte att man nog får lägga kanske det dubbla idag?).
Så här blev utfallet:
1. Hööks hade INGEN modell med hög midja i sitt sortiment. Det närmaste de kom var någon jeansmodell som var dels ful, dels inte var helskodd, dels pytteliten i storlekarna. Typ ALLT i Hööks sortiment var gjort av dvärgar för dvärgar. Jag har storlek 40 i mina gamla ridbyxor och de är rätt stora i midjan och INTE stretchiga som sagt, så egentligen hade nog en 38 av den modellen passat bättre idag. 38/40 är väl typ medium, tänker jag, och jag har small eller medium i de flesta kläder om de inte är pyttesmå i storlekarna. Man skulle ju kunna tro att storlek 40 var storlek 40 även 25 år senare, men nähä, storlek 40 i Hööks sortiment fick jag knappt upp över knäna, trots att de var stretchiga. Kändes som att Hööks sortiment mer riktade sig till barn eller anorektiska tonårstjejer. INTE OKEJ.
2. Helskoning med läder är tydligen SÅ UTE, vill man ha helskodda ridbyxor idag så är det antingen syntet eller så är röven och insidan av låren klädda med några himla silikonpluppar så att man ser ut som en djävla SJÖJUNGFRU. Inte heller okej.
3. Ja, eftersom både kriterium 1 och 2 fallerade så brydde jag mig inte så mycket om att det faktiskt fanns i neutrala färger.
Nu har jag googlat runt som en galning och hittat en modell (som såklart inte finns i Hööks sketna sortiment), Pikeur Candela, som enligt utsago uppfyller kravet "hög midja" och "neutrala färger". Helskoning i läder kan jag väl motvilligt tänka mig att kompromissa bort. Måste bara försöka hitta någon fysisk butik som saluför dom i rimlig närhet så att de kan provas, vill inte köpa ett par byxor för 2000 spänn på chans på nätet när man inte vet om de är stora eller små i storlekarna. Det ger sig väl. Sitter ju inte direkt i sjön i den frågan, så det får bli när jag får tid/lust/ork. Är ju inte precis den som ger begreppet shopoholic ett ansikte.
Däremot sjöng mina ridstövlar på sista versen, ett par Aigle konstläderstövlar som inköptes för 25 år sedan för en högst överkomlig summa. Har aldrig varit intresserad av att ha läderridstövlar för jag tycker det verkar så jobbigt att putsa och stå i, och är heller inte typen som ens tänker tanken på att gå en omväg för att det råkar vara lite geggigt på marken. Gegg och läder är en dålig kombination, medan man bara tar sina konstläderstövlar och sköljer av under vattenkranen så är de som nya igen. FITS ME NICELY, skulle jag vilja påstå. Ja, i alla fall. Stövlarna var okej att rida i, mindre sköna att gå i och ett HELVETE att få av. För under årens lopp hade hälarna skavt hål på fodret, och fodret är som en stor strumpa som sitter fast i stövelns ovankant samt i sulan. Så varje gång stövlarna skulle av så fick jag försöka dra ut hela denna fastsittande strumpa, vilket var svårare än man kunde ana för även om fodret var i något slags tyg så var sulan i något hårt material och lade sig alltid på tvären i skaftet, sedan fick man försöka lirka loss hälen ur hålet och försöka få allting på plats igen, ståendes dubbelvikt på ett ben. Det var för ovärdigt, så jag började spana efter ett nytt par. Travade in på Hööks IGEN då, eftersom de i sin egen reklam utlovade att de hade stövlar för alla typer och prisklasser. MY ASS, säger jag bara. Nu har jag ju, som alla vet, Kalle Ankafötter från helvetet. Till det har jag rätt kraftiga vader, men i övrigt rätt korta ben. Och det var ju inte en kombination som motsvarade något som fanns i Hööks sortiment, det hade man ju kunnat räkna ut med röven. Förklarade ändå att jag var ute efter någonting med extra skaftvidd som inte var så höga i modellen och som passade plattfötter från Ankeborg. Då hämtade Hööks-tjejen motvilligt någon läderstövel som skulle föreställa ha extra skaftvidd från lagret, och då ville jag ju inte ens HA en läderstövel, men de enda konstläderstövlarna som fanns var i "juniormodeller", vilket tydligen innebär att man har spiror i storleksordningen piprensare. Den här modellen hade blixtlås bak, det kommer man tydligen inte undan numera, och när Höökstjejen med viss möda lyckades dra ihop detta blixtlås så var det så att det stasade, inget blod skulle någonsin kunna passera, och utöver det kunde jag inte böja benen ens det minsta lilla, för då skar stöveln in i knävecken på ett typiskt oskönt sätt som skulle generera skavsår från helvetet innan någon hunnit säga "ta tyglarna". Och detta var den modellen som hade kortast och vidast skaft i hela deras sortiment, så det var inte ens lönt att prova något annat. JAG HATAR HÖÖKS. Och nej, jag är inte intresserad av shortchaps, jag vill ha STÖVLAR. Ska det vara så djävla svårt?
Men här hade jag faktiskt tur. Googlade runt, hittade en modell som hette General (från HKM) som fanns i konstläder, med extra vida och extra korta skaft. Det enda jag inte gillade var att de hade blixtlås, men det verkar ju vara standard nuförtiden så det får jag väl bara tugga i mig. Beställde utifrån en mått-tabell, fick hem dom nu i veckan och DE ÄR HELSKÖNA. Älskar dom! Sitter som gjutna på mina Kalle Ankafötter och är till och med sköna att gå i. Förra veckan skulle vi leda ner hästarna i en hage som kanske ligger 1 kilometer från stallet. Efter att ha gjort denna vandring tur och retur i mina gamla stövlar så hade jag inget skinn kvar på lilltårna. SMÄRTA. Idag gjorde jag samma vandring med de nya stövlarna och det var UNDERBART. Eller i alla fall befriat från skavsår, men det är ju sånt som i min värld ger livskvalitet. Dessutom kostade de "bara" 750 spänn, vilket kanske är dyrt för konstläder (vill minnas att mina gamla kostade 300 eller nåt sånt där, för 25 år sen då alltså, så det känns väl ändå någorlunda rimligt?) men fan så mycket billigare än läder. Som jag då alltså inte ens ville ha.
Ja, det var väl allt från stallbacken med omnejd för denna gången. STAY TUNED för mer spännande rapporter.
onsdag 31 maj 2017
Fågelburen
Har läst Fågelburen av Lisa Jewell, en författare som jag annars inte har haft så himla mycket till övers för eftersom jag generellt inte har så himla mycket till övers för chick lit. Men så läste jag någon recension där det antyddes att den här var minsann inte som hennes vanliga böcker utan innehöll "en rejäl dos svärta" så jag beslöt mig för att ge den en chans. Och jodå, den var väl inte så pjåkig. Handlar om en familj med en excentrisk mamma och en slätstruken pappa och fyra barn, en tragedi inträffar, familjen splittras och så får man följa de olika familjemedlemmarna i då- och nutid. Ingen dålig berättelse, fast den tappar en del i tempo och intensitet efter kanske halva boken och sen var väl slutet lite väl mycket feel good:igt för min smak. Men i övrigt okej och en intressant inblick i fenomenet "hoarding" om någon nu skulle vilja fördjupa sig lite mer i det ämnet (det ville uppenbarligen jag). Den här boken får tre chokladägg av fem möjliga.
Det börjar verka kärlek banne mig. Eller kanske inte.
Har fått i uppdrag att blogga om KÄRLEK. Det var ju ett ämne som inte talade direkt till mig, kan man ju säga. Snarare något i stil med att någon står längst fram på en Motörheadkonsert och viskar lite diskret. Jaha, men det är ju bara att ta tag i, även om det tar emot, för om man bara gjorde det som var enkelt och smidigt så skulle ju inte mycket bli uträttat här i världen.
Är inte direkt den såkallat romantiska typen. Har heller aldrig varit ihop med någon som varit den romantiska typen, så jag vet inget om att bli uppvaktad med blommor och grejer som man hör talas om via skryt i sociala medier, som om kärlek var någon slags måttstock där mätenheten var rosor och smycken. Fast man kan ju vara romantisk på många sätt. En kollega till mig gjorde typ en adventskalender till sin fru, där hon varje dag i december månad fick en lapp på temat "varför jag älskar dig". En annan vän trakasserade på den tiden det begav sig den närmaste omgivningen med dikter som han skrev hellre än bra till sitt hjärtas dam. Om såna grejer kan jag verkligen KÄNNA att det är gölligt, jätterart och till och med bli lite rörd, men om jag själv hade blivit utsatt eller vad man ska säga, så är risken nog störst att jag hade reagerat med att ana ugglor i mossen, varför detta djävla FJÄSK utan anledning liksom? Sån är jag. Tror jag, har alltså aldrig blivit uppvaktad på något särskilt romantiskt sätt så jag VET ju egentligen inte.
Mat och kärlek lär hänga ihop, sägs det. Mat ska lagas med kärlek, sägs det. Håller ej med, eller det är ju klart att man inte vill att ens värsta fiende ska laga den mat man tänkt äta eftersom munskänkar som yrkesgrupp så att säga har dött ut (HÖ HÖ HÖ). Men konceptet mat och kärlek känns krystat om ni frågar mig. Enligt mig ska mat lagas med bra råvaror och gott om tid. Gärna innehålla mycket kalorier också, eller okej: om någon hittar något sätt att ERSÄTTA kalorier med typ luft och ändå få det att smaka himmelskt så var inte blyga, stig fram och sjung ut kring era magiska hemligheter. För det vet ju alla att om det ska bli riktigt gott så måste det till fett. Och ska man göra någon god efterrätt så kan man faktiskt helt och hållet skippa epitetet "nyttig", för det funkar ändå inte. Var på ett spa en gång där de gick all in på nyttighet i den trerätters som ingick i det ohemula priset, så desserten bestod av "palsternackskaka med yoghurtsås" och den kunde de faktiskt lika gärna ha skippat om ni frågar mig, för ledsnare sätt att avsluta en måltid på har jag sällan varit med om. De hade lika gärna kunnat servera en tallrik ugnsbakad bark. Nä, smör och socker och grädde och framför allt kolhydrater är väl den enda och sanna nyckeln till ett lyckligt liv (men kanske inte lika långt? därom tvista de lärde). Jamen tänk om någon sa: "här får du en kärleksfull måltid", och så fick man ett fat med morotsstavar? VILKEN DJÄVLA MISS om ni frågar mig. Inte så att morotsstavar inte är gott, det kan det väl visst vara, men det är väl sällan det som först bubblar upp när man tänker att man ska "unna sig något smaskigt".
Romantiska middagar är ju något av ett koncept som jag heller aldrig riktigt har förstått mig på. Alltså, man ser ju på film hur det ska vara: levande ljus, soft musik i bakgrunden, vita dukar, ett förälskat par som stirrar varandra in i ögonen. MEN ÄTER DOM? Nä, aldrig. Möjligen smuttar de lite återhållsamt på ett glas champagne eller ett årgångsvin, men aldrig att man ser någon sitta och tugga och smaska och bälga i sig och mmm:a i extas som vi vanliga dödliga. Det är väl därför ens liv inte är så romantiskt dårå? Så måste det förstås vara.
Är inte direkt den såkallat romantiska typen. Har heller aldrig varit ihop med någon som varit den romantiska typen, så jag vet inget om att bli uppvaktad med blommor och grejer som man hör talas om via skryt i sociala medier, som om kärlek var någon slags måttstock där mätenheten var rosor och smycken. Fast man kan ju vara romantisk på många sätt. En kollega till mig gjorde typ en adventskalender till sin fru, där hon varje dag i december månad fick en lapp på temat "varför jag älskar dig". En annan vän trakasserade på den tiden det begav sig den närmaste omgivningen med dikter som han skrev hellre än bra till sitt hjärtas dam. Om såna grejer kan jag verkligen KÄNNA att det är gölligt, jätterart och till och med bli lite rörd, men om jag själv hade blivit utsatt eller vad man ska säga, så är risken nog störst att jag hade reagerat med att ana ugglor i mossen, varför detta djävla FJÄSK utan anledning liksom? Sån är jag. Tror jag, har alltså aldrig blivit uppvaktad på något särskilt romantiskt sätt så jag VET ju egentligen inte.
Mat och kärlek lär hänga ihop, sägs det. Mat ska lagas med kärlek, sägs det. Håller ej med, eller det är ju klart att man inte vill att ens värsta fiende ska laga den mat man tänkt äta eftersom munskänkar som yrkesgrupp så att säga har dött ut (HÖ HÖ HÖ). Men konceptet mat och kärlek känns krystat om ni frågar mig. Enligt mig ska mat lagas med bra råvaror och gott om tid. Gärna innehålla mycket kalorier också, eller okej: om någon hittar något sätt att ERSÄTTA kalorier med typ luft och ändå få det att smaka himmelskt så var inte blyga, stig fram och sjung ut kring era magiska hemligheter. För det vet ju alla att om det ska bli riktigt gott så måste det till fett. Och ska man göra någon god efterrätt så kan man faktiskt helt och hållet skippa epitetet "nyttig", för det funkar ändå inte. Var på ett spa en gång där de gick all in på nyttighet i den trerätters som ingick i det ohemula priset, så desserten bestod av "palsternackskaka med yoghurtsås" och den kunde de faktiskt lika gärna ha skippat om ni frågar mig, för ledsnare sätt att avsluta en måltid på har jag sällan varit med om. De hade lika gärna kunnat servera en tallrik ugnsbakad bark. Nä, smör och socker och grädde och framför allt kolhydrater är väl den enda och sanna nyckeln till ett lyckligt liv (men kanske inte lika långt? därom tvista de lärde). Jamen tänk om någon sa: "här får du en kärleksfull måltid", och så fick man ett fat med morotsstavar? VILKEN DJÄVLA MISS om ni frågar mig. Inte så att morotsstavar inte är gott, det kan det väl visst vara, men det är väl sällan det som först bubblar upp när man tänker att man ska "unna sig något smaskigt".
Romantiska middagar är ju något av ett koncept som jag heller aldrig riktigt har förstått mig på. Alltså, man ser ju på film hur det ska vara: levande ljus, soft musik i bakgrunden, vita dukar, ett förälskat par som stirrar varandra in i ögonen. MEN ÄTER DOM? Nä, aldrig. Möjligen smuttar de lite återhållsamt på ett glas champagne eller ett årgångsvin, men aldrig att man ser någon sitta och tugga och smaska och bälga i sig och mmm:a i extas som vi vanliga dödliga. Det är väl därför ens liv inte är så romantiskt dårå? Så måste det förstås vara.
onsdag 24 maj 2017
I'll see you again in 25 years
Har börjat kolla på de nya avsnitten av Twin Peaks. Jag är ett stort fan, och det underlättar kan jag väl säga. För när till och med jag satt och bara NÄE DAVID LYNCH, NU FÅR DU VÄL ÄNDÅ SKÄRPA DIG i soffan, då har det gått långt. Ska inte spoila något, men de två första avsnitten är...väldigt Lynchiga om man säger så. Detvillsäga en näve surrealistiska händelser som staplas på varandra till synes helt utan rim och reson. Gamla Twin Peaks var liksom mer linjär. Ett mord, polisen börjar utreda, Dale Cooper träder in och SEN börjar de där surrealistiska grejerna smyga sig in i en till synes helt vanlig mordhistoria. De nya avsnitten är tvärtom, börjar med det surrealistiska och sen anar man att det kommer en mordhistoria som kommer att snävas in mot Twin Peaks. Än så länge anar man bara vartåt det ska barka hän. Men jag är inte besviken. I alla fall inte än. I de gamla avsnitten var jag trollbunden i 29 och ett halvt avsnitt och blev apbesviken på slutet. Men man kan ju inte få allt.
Och jättemånga av de gamla karaktärerna är med, och det är så roligt! Men vad gamla de har blivit! Antagligen har man själv också blivit gammal, men det uppfattar man ju inte riktigt på samma sätt av någon outgrundlig anledning.
Nästa bloggavsnitt kommer på begäran att handla om KÄRLEK. Det ni.
Och jättemånga av de gamla karaktärerna är med, och det är så roligt! Men vad gamla de har blivit! Antagligen har man själv också blivit gammal, men det uppfattar man ju inte riktigt på samma sätt av någon outgrundlig anledning.
Nästa bloggavsnitt kommer på begäran att handla om KÄRLEK. Det ni.
tisdag 23 maj 2017
Sandmannen
Har läst Sandmannen av Lars Kepler. En gång lånade jag och min man en ljudbok att lyssna när vi skulle åka långt någonstans, vi valde Paganinikontraktet och tröttnade efter sådär tre mil. Så mitt intresse för Lars Kepler (jajaja, jag vet att det är en pseudonym och att det är två stycken som skriver) har varit rätt svalt, men nu var det någon på radion som helt andlöst sa att den här boken var DET MEST SPÄNNANDE HON NÅGONSIN LÄST, och det lät ju onekligen spännande: en man som varit dödförklarad i ett antal år kommer helt plötsligt vacklande från ingenstans, och ett gammalt fall med en seriemördare måste då tas upp på nytt, för kanske finns det fler överlevare?
Så jag tog mig an den med friskt mod, men blev rätt så besviken. Hatar böcker där det verkligen inte finns en enda trevlig karaktär. Inte så att alla måste vara perfekta, men NÅGON kunde väl ändå ha NÅGOT fördragsamt? Som det var nu så kände jag att det liksom kvittade om så hela djävla poliskåren blev avrättade. Trökigare polis än Joona Linna får man leta efter med ljus och lykta, och de andra var ju i samma stil. Och varför är det så att om det är en kvinnlig polis så måste hon vara BÅDE übersmart OCH skitsnygg? Och varför måste det tjatats om hennes "änglalika skönhet" hela tiden? De andra polisernas utseende kommenteras inte ens. Och om man nu har en polis som är både übersmart och skitsnygg, ja då måste hon förstås ha någon djävla bokstavskombination eller vara känslomässigt störd på något sätt. Det går ju inte att vara en vanlig dödlig.
Stör mig även på att det är ny rad efter var och varannan mening.
Det behöver det liksom inte vara enligt mig.
Jag tycker inte det blir något flyt i texten då.
Eller hur?
Va?
Va?
Va?
Och berättelsen? NJA, känner jag om den. Visst, det är spännande. En mans båda barn blir bortrövade för tretton år sedan, dödförklaras efter några år och så ett tu tre dyker den ena upp från tomma intet, svårt sjuk och medtagen och så börjar jakten på hans syster som eventuellt fortfarande också lever. Men han som greps för detta har suttit inspärrad på någon anstalt jättelänge, helt isolerad från omvärlden. VEM KAN DET VARA?
Så långt var väl allt väl. Men sedan:
((((((((((((((((((((((((((((((((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))))))))))))))))))))))))))))))))))
så tycker jag nog att det var VÄ-HÄ-LDIGT långsökt alltihop. Om man suttit inspärrad på psyket och varit tungt medicinerad i åratal så känns det VÄ-HÄ-LDIGT osannolikt att man ska vara sådär djävla överintelligent och manipulerande och beräknande och dessutom kunna ha kontakt med sin svårt störda och dittills okända tvillingbror UTANFÖR via någon djävla postbox dit man vid ett enda tillfälle på alla dessa år lyckas skicka ett krypterat meddelande som bara han förstår, och då vips VET HAN exakt var alla människor befinner sig och kan åka dit och mörda PÅ INGEN TID ALLS. Har han bevakat den där djävla postboxen dygnet runt i tretton år? Och hur kan han veta EXAKT var alla befinner sig och vart alla ska så att han kan följa efter och döda fastän Joona Linna med flera är honom hack i häl hela tiden? Den kartläggningen och extrema tajmingen går ju inte av för hackor om man säger så, och den känns extremt overklig om ni frågar mig. Och sen det här att den återvändande sonen kallade honom för "Sandmannen" och Joona Linna bara: jaha, men hans pappa har ju vuxit upp i ett grustag i Rotebro, det måste vara där den andra tvillingen gömmer sig, OCH SÅ VAR DET SÅ. Och var fick de tag på allt bedövningsmedel? Och vad var meningen med att hålla alla inspärrade och neddrogade i alla år, jo jag fattar att de ville att de anhöriga skulle få lida, men helvete vilket jobb. Varifrån fick de pengar till allt detta om de levde utanför samhället, bedövningsmedel och tunnor med luftrör och spadar och kistor och Gud vet allt? Nä, det här var inget vidare om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå. Den här boken får en överkryssad Stesolid av fem möjliga.
Så jag tog mig an den med friskt mod, men blev rätt så besviken. Hatar böcker där det verkligen inte finns en enda trevlig karaktär. Inte så att alla måste vara perfekta, men NÅGON kunde väl ändå ha NÅGOT fördragsamt? Som det var nu så kände jag att det liksom kvittade om så hela djävla poliskåren blev avrättade. Trökigare polis än Joona Linna får man leta efter med ljus och lykta, och de andra var ju i samma stil. Och varför är det så att om det är en kvinnlig polis så måste hon vara BÅDE übersmart OCH skitsnygg? Och varför måste det tjatats om hennes "änglalika skönhet" hela tiden? De andra polisernas utseende kommenteras inte ens. Och om man nu har en polis som är både übersmart och skitsnygg, ja då måste hon förstås ha någon djävla bokstavskombination eller vara känslomässigt störd på något sätt. Det går ju inte att vara en vanlig dödlig.
Stör mig även på att det är ny rad efter var och varannan mening.
Det behöver det liksom inte vara enligt mig.
Jag tycker inte det blir något flyt i texten då.
Eller hur?
Va?
Va?
Va?
Och berättelsen? NJA, känner jag om den. Visst, det är spännande. En mans båda barn blir bortrövade för tretton år sedan, dödförklaras efter några år och så ett tu tre dyker den ena upp från tomma intet, svårt sjuk och medtagen och så börjar jakten på hans syster som eventuellt fortfarande också lever. Men han som greps för detta har suttit inspärrad på någon anstalt jättelänge, helt isolerad från omvärlden. VEM KAN DET VARA?
Så långt var väl allt väl. Men sedan:
((((((((((((((((((((((((((((((((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))))))))))))))))))))))))))))))))))
så tycker jag nog att det var VÄ-HÄ-LDIGT långsökt alltihop. Om man suttit inspärrad på psyket och varit tungt medicinerad i åratal så känns det VÄ-HÄ-LDIGT osannolikt att man ska vara sådär djävla överintelligent och manipulerande och beräknande och dessutom kunna ha kontakt med sin svårt störda och dittills okända tvillingbror UTANFÖR via någon djävla postbox dit man vid ett enda tillfälle på alla dessa år lyckas skicka ett krypterat meddelande som bara han förstår, och då vips VET HAN exakt var alla människor befinner sig och kan åka dit och mörda PÅ INGEN TID ALLS. Har han bevakat den där djävla postboxen dygnet runt i tretton år? Och hur kan han veta EXAKT var alla befinner sig och vart alla ska så att han kan följa efter och döda fastän Joona Linna med flera är honom hack i häl hela tiden? Den kartläggningen och extrema tajmingen går ju inte av för hackor om man säger så, och den känns extremt overklig om ni frågar mig. Och sen det här att den återvändande sonen kallade honom för "Sandmannen" och Joona Linna bara: jaha, men hans pappa har ju vuxit upp i ett grustag i Rotebro, det måste vara där den andra tvillingen gömmer sig, OCH SÅ VAR DET SÅ. Och var fick de tag på allt bedövningsmedel? Och vad var meningen med att hålla alla inspärrade och neddrogade i alla år, jo jag fattar att de ville att de anhöriga skulle få lida, men helvete vilket jobb. Varifrån fick de pengar till allt detta om de levde utanför samhället, bedövningsmedel och tunnor med luftrör och spadar och kistor och Gud vet allt? Nä, det här var inget vidare om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå. Den här boken får en överkryssad Stesolid av fem möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)