En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör

Häromdagen hörde jag en intervju med en lokal skolbusschaufför som hade blivit nominerad till den pampiga utmärkelsen ÅRETS BUSSCHAUFFÖR. Anledningen till detta var bland annat att han alltid väntade om någon var lite sen, om någon inte dök upp så ringde han föräldrarna för att kolla så allt var som det skulle, och sen hade han underhållning i form av sång, musik och tecknad film i bussen. Så himla mysigt, hoppas han vinner.

Han som körde min skolbuss var ett AS som hette Curt. Var det någon som förtjänade en utmärkelse som Årets Sämsta Busschaufför så var det han. Han var nästan jämt sur och irriterad och röt åt alla att vara tysta och sitta stilla så fort det blev lite liv och rörelse i den gröna VW-bussen med vilken han fräste runt i dödsföraktande hastigheter på små slingriga grusvägar till och från skolan. Och då kan jag tillägga att de flesta oftast satt som små tända ljus, för om någon stökade för mycket i skolbussen så tvärnitade Curt, slet upp dörren och skrek UUUT! Och det var inga tomma hot oavsett hur många kilometer vederbörande än fick traska för att komma hem. Så något bråkande och knuffande och stojande i bussen var det nästan aldrig. Ändå var Curt nästan alltid på mer eller mindre dåligt humör. Fast det var nästan värre när han var lite uppåt. Då brukade han ta tag i låret på valfri tjej inom räckhåll och låtsas att han tog fel på växelspaken och oj vad bussen plötsligt blev svårväxlad, det var kanske dags att smörja växellådan lite, HÖ HÖ HÖ. Och så hade han musikkassetter med nakna Lektyrbrudar på omslaget liggandes helt öppet ovanpå instrumentpanelen. Man undrar ju lite om det verkligen inte var någon vuxen som såg det och reagerade, men det var ju andra tider då.

En annan tråkig grej var, att om någon kompis skulle följa med en hem efter skolan så var man tvungen att fråga Curt om det gick bra. Det där med att bo på landet är ju något av en logistisk och social mardröm. Om till exempel min kompis Gunilla och jag kom på att vi ville leka efter skolan så var vi först tvungna att ringa våra föräldrar och fråga om lov, för det här var på 70-talet när det inte på något vis var självklart att föräldrar i första hand såg sig själva som sina barns privatchaufförer. Det kunde mycket väl hända att någon förälder satte sig på tvären och inte kunde hämta för att de skulle på något himla sammanträde på kvällen, eller helt enkelt INTE HADE LUST (och det skämdes de inte för). Men ibland så kunde de väl offra sig och lova att komma och hämta eller skjutsa hem. Då väntade nästa prövning: att fråga Curt. Gunilla bodde nämligen i byn och var inte berättigad till skolskjuts, så mycket av ens sociala liv stod och föll med Curts välvilja. Som det ju var lite si och så med. Man var tvungen att vänta in rätt tillfälle för att nästla sig fram och liksom luta sig in över förarsätet och haspla ur sig sitt nervösa Fårgunillaåkamed?  Ibland fick man ett ja, men han kunde precis lika gärna säga nej. Baraföratt liksom, helt utan anledning. Hade väl förstått honom om bussen varit knökfull, men det var den ju aldrig, det var alltid exakt samma mängd barn som åkte med, minus någon sjuk då ibland. Men fullt var det aldrig, så det hade väl inte spelat någon större roll kan man ju tycka.
Ibland ville vi sova över hos varandra, Gunilla och jag, det var om inte annat ett alternativ när ingen kunde skjutsa en hem på kvällen, och när. det var hos mig så väntade DUBBEL PRÖVNING. För då kunde man först få ett ja på sitt Fårgunillaåkamed?, men precis lika  gärna ett nej på följdfrågan    Fårhonåkamedimorgonbittiockså? Not so fun om ni frågar mig, och sen satt man där i den halvtomma bussen med ett oförlöst lekbehov och en besviken klump i halsen. Djävla Curt. Kan fortfarande minnas hur extremt AVUNDSJUK jag var på alla som bodde "i byn", som bara kunde gå eller cykla hem till sina kompisar efter skolan, till synes hur som helst och när som helst, och som slapp blanda in Gud och halva världen för att kunna ha ett umgänge. Inte konstigt att man är som man är. Bitter och inåtvänd och asocial. Det är äckliga Curts fel. Han skulle aldrig bli nominerad till Årets Busschaufför, den saken är säker. Han är dessutom död sedan ett antal år tillbaka, och jag är övertygad om att han rattar sin VW-buss i helvetet och att inte en jävel får åka med.

Bloggutmaning 10: BARN

Nu är Annika igång och utmanar igen! Den här gången ska jag skriva om varför det är bra att ha barn, eller varför man inte ska ha det. Det var ju inte så lite klurigt. Har nämligen inte funderat så värst mycket kring detta fenomen, det har liksom bara blivit så ändå. Det låter lite konstigt, för i allting annars är jag ju en kontrollmänniska av stora mått och gillar ordning och reda och planering och framförhållning och såna grejer. Men barnen kom lite hur som haver utan någon speciell plan eller tanke bakom, ungefär lite som jag tror att det faktiskt har varit i alla tider fram till detta nådens andra årtusende efter Kristi födelse. Nuförtiden känns ju allting som rör föräldraskap så djävla uppstyrt att det känns löjligt. Man blir ju nästan mörkrädd när man läser att folk avråder andra från att skaffa barn för att de inte har fast jobb, till exempel, eller när folk tror att BVC-kontrollerna på riktigt är en slags  tävling där 6-månadersbebisar ska "prestera" och bli "godkända". Fy farao vilken djävla press. Helst ska man både ha utbildat sig, rest jorden runt, jobbat och gjort megakarriär samt ha köpt hus och ha en sparad årslön på banken innan det ens är tal om att ligga. Och sen verkar det vara superviktigt att välja rätt förskola och rätt skola och rätt fritidsintressen och bo i de rätta kvarteren så att barnen har alla sina vänner inom bekvämt avstånd. Och de ska ha tusen fritidsintressen och föräldrarna ska också ha tusen (andra) fritidsintressen och träna fem dagar i veckan och samtidigt hålla bloggen och Twitter och Facebook och Instagram ständigt uppdaterade OCH ta del av alla andras statusrader och stajlade bilder av deras Perfekta Liv. Undra på att folk nästan får slå knut på sig själva för att få ihop det såkallade LIVSPUSSLET, ett ord som inte fanns när mina barn var små, men det var ju på den tiden då "barnprogram" var synonymt med Björnes Magasin  18.15-18.45 och man förfasades över att det fanns folk som "använde videon som barnvakt". PUH. Skulle nog aldrig palla att skaffa barn idag. Är helt skeptisk till det där pusslet och skulle väl bli anmäld till soc för att jag inte försåg mina barn med en uppsjö av paddor och poddar och dvd-spelare så fort det blev en död punkt i tillvaron, eller krävde att de fick välja mellan gymnastik och ridning för att jag inte pallade att flänga som ett torrt skinn överallt.

Men i alla fall, för att summera själva UTMANINGEN då:

Varför man INTE ska ha barn:
Det är jobbigt. Det är faktiskt SKITJOBBIGT. Inget för den bekväme direkt. Man blir liksom en kombination av passupp, fångvaktare, taxichaufför och bank under ett snudd på oöverskådligt antal år framöver. Man blir bunden till händer och fötter. Allting man ska göra, om det så bara är att gå och köpa en liter mjölk, blir ett helt företag. Aldrig får man sova, varken när de är små (då de skriker på nätterna) eller när de blir äldre (då man ligger sömnlös och undrar var de är och när/om de tänker komma hem). Rätt så otacksamt är det ibland också, speciellt under trotsåldern. Trotsåldern börjar i tvåårsåldern och pågår sedan i princip ända tills de flyttar hemifrån. När ens barn är i trotsåldern blir "jävla cp-idiot" kanske är det snällaste man får höra på flera månader. Ändå kan man inte be dom dra dit pepparn växer hur mycket man än vill det just för stunden.

Varför man SKA ha barn:
För att de kan bli de mest fantastiska människorna i hela världen. Tycker faktiskt jättesynd om alla andra som bara har fått helt vanliga barn, till skillnad från mig som fick DE ABSOLUT BÄSTA EXEMPLAREN.

Bloggutmaning 9: Ungdomssynder

Annika tycker jag ska blogga om ungdomssynder, så då gör jag väl det. Fast jag vet egentligen inte riktigt vad som ingår i begreppet "ungdomssynd". Googlade för att få lite inspiration och då kom det upp någon artikel om att ungdomssynd kan vara som att centerledaren Annie Lööf var för månggifte när hon var med i Centerns Ungdomsförbund en gång i tiden. Det kan jag ju i alla fall säga, att jag har ju varken propagerat för månggifte eller varit centerpartist varken i min ungdom eller senare. 1-0 till mig. HA!

Men det är klart att jag har en hel del andra dumheter på mitt samvete (och där kanske Annie Lööf framstår som ett dygdemönster, vad vet jag?). Fast inte så himla många ändå tycker jag nog i skuggan av trettiotalet år av förlåtande glömska. 1987 eller när det var som Paolo Roberto var Kungen av Kungsan och det visades från kravallerna i Stockholm på tv, så minns jag att jag satt och skakade på huvudet och tyckte att de där bortskämda latmaskarna till värstingar som ändå hade tillgång till mer aktiviteter och fritidsgårdar och grejer än vad jag och mina jämnåriga någonsin haft kunde väl se till att hitta på någonting vettigt själva istället för att springa runt och slå sönder skyltfönster, slå ner folk och i största allmänhet bete sig som svin bara för att de "inte hade någonting att göra". Ta lite ansvar liksom. Jag är uppvuxen på landet, där fanns verkligen INGENTING att göra när man vuxit ifrån kyrkans barntimmar.  Inte fan höll vi på sådär, minns jag att jag tänkte. Då var jag 19 år. Kunde väl mycket väl ha kvalat in som 99-åring också för den delen där jag satt och muttrade och förfasade mig över Dagens Ungdom.

Mina tonår var rätt korta, men desto mer intensiva. Fick ju barn när jag var rätt ung och då fanns det inte längre utrymme för att vara ute och härja och hitta på dumheter. Jag kom nog igång rätt sent med sånt också, för jag var hästtjej och tyckte att det inte fanns något roligare än att vara i stallet och rykta och mocka. Fattade ingenting när mina jämnåriga började prata om killar, kläder och smink och tyckte de var jättelöjliga när de stod och suktade efter Johnny i 8B medan jag var fullt upptagen med att fantisera om att jag skulle vinna Lätt D:n med hästen Ali på årets klubbhoppning (han vägrade på fjärde hindret så det gjorde vi inte). Det omvända gällde förstås också. Johnny i 8B och resten av det tuffa gänget tyckte det var heltöntigt med "havremopeder" och att alla som höll på med hästar var idioter, eller inte ens det. Man var liksom så ointressant i deras tillvaro att man inte ens var värd att få ett epitet.

Ja, men sen kom jag väl ikapp på något vis. Minns inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var jag också där, i kretsen kring Johnny i 8B. Jag är mycket för att gå ALL IN när det gäller, så nu blev det till att ligga i som en räv för att hinna göra allt som alla andra redan gjort: röka, dricka sig full på billigt rödvin, åka trimmad moppe och hångla med Johnny i 8B:s fulaste kompis (alla andra var redan upptagna) så att man inte framstod som en TÖNT nu när man var bland de tuffa i rökrutan, utan man (jag) ville ju vara en världsvan typ som redan gjort och sett och varit med om ALLT. Allt det där tog jag tag i med kraft, för när jag gör någonting så gör jag det ordentligt så att säga. Då hann man ju inte heller med såna trivialiteter som att gå i skolan, så det gjorde jag inte heller i någon nämnvärd omfattning. Minns en gång att min klassföreståndare jagade mig och en till med sin pyttelilla vinröda Renault (han själv var jättelång och vi tyckte det såg extremt töntigt ut när han vecklade ihop sig och liksom förpuppades med bilen) och vi försökte genskjuta honom mellan de två enda busshållplatser som fanns inom rimligt avstånd. Det är väl det närmaste "biljakt" jag har varit i hela mitt liv. Antar att vi fantiserade om att kasta oss på en buss i sista sekunden och se honom stå där med lång näsa medan vi försvann med bussen i fjärran in till stan där äventyret väntade (trodde man i alla fall). TYVÄRR gick det väl bara cirka en buss varannan timme från vår lilla byhåla och det där med att genskjuta och gömma sig var uppenbarligen inte heller så framgångsrikt, för det slutade med en snöplig återfärd till rektorsexpeditionen för skäll och uppläxning. Tror inte det hade någon bestående effekt dock. Detta fick jag sedan bittert ångra eftersom jag senare i livet fick läsa in både delar av högstadiet samt gymnasiet på Komvux och därför FORTFARANDE betalar av på den saftiga CSN-skuld som detta tillsammans med mina senare högskolestudier genererade. Så kan det gå.

Liftat har man ju också gjort, om man med "ungdomssynder" menar "saker man inte vill att ens barn ska göra". Liftar är det väl ingen som gör längre, eller? Det är väl ingen som stannar heller för den delen. Eller jag såg faktiskt en liftare i somras, men trots att jag avgett alla liftares heliga löfte ("När JAG får körkort och bil så ska jag minsann ta upp ALLA som liftar") fler gånger än jag kan minnas så trampade jag bara gasen i botten och körde förbi utan att låtsas se. Eftersom "ingen" liftar nuförtiden så föreställde jag mig att det var en organiserad liga bestående av allehanda tjuvar, rånmördare och våldtäktsmän som nästan garanterat skulle sprida ond bråd död fortare än man hinner säga "och vart ska du då?" Och om inte annat så har man ju sett filmen "Liftaren" lite för många gånger för att man bara helt spontant ska bromsa in och slänga upp framdörren och bjuda in en vilt främmande person. Men på 80-talet resonerade folk inte så (i alla fall inte lika stor omfattning) och inte man själv heller (inte i någon omfattning). Man var odödlig (minns att jag tyckte mina föräldrar var heltröga när de skrek KOMMER ALDRIG PÅ FRÅGA när jag informerade dom om att jag och "en kompis" (typ: en kille jag hade träffat på en konsert och känt i kanske två veckor och som mina föräldrar inte hade en aning om vem det var och knappt jag heller för den delen) tänkte lifta till Roskildefestivalen cirka 1983) och tänkte aldrig på att någonting skulle kunna hända. Inte ens när jag och en till hade stått med tummen i vädret på E4:an större delen av natten och äntligen fick lift framåt morgonkvisten av två medelålders (eller här är jag osäker, för när man var tonåring tyckte man ju att killar över 30 i princip var "gubbar") män och vi somnade som två utblåsta ljus båda två och vaknade först bilen svängde in på en liten skogsväg som verkligen inte hade nämnts i utredningen om vem som skulle vart. Men när bilen stannade så öppnade vi bara dörrarna och stack. Man skulle ju kunna tro att detta skulle ha varit ett varnande och avskräckande exempel, men vi tyckte mest det var jobbigt att vara tvungna att GÅ genom skogen och tillbaks till E4:an så att vi kunde lifta vidare. SMART.


Ja, men det är väl mest såna grejer jag har ägnat mig åt så här vid en hastig sammanfattning. Rätt så oskyldigt om man jämför med till exempel Paolo Roberto. Nu har ju i och för sig Paolo Roberto blivit väldigt framgångsrik både trots och tack vare sin ungdomssynder, medan jag är något mindre omtalad för mina. Men det är smällar man får ta. Jag fick ju barn innan jag hade fyllt 18 och sen var det liksom inte läge att lifta till Roskildefestivalen längre, utan då fick man mer ägna sin tid åt att skaffa lägenhet och dagisplats och börja på Komvux. Ordna upp sitt liv helt enkelt. Minns i början av graviditeten att jag tänkte att jag skulle minsann inte bli en sån där mossig förälder med REGLER, men det blev jag visst i alla fall. Även om man sen fick revidera många av dessa regler ("mitt barn ska minsann inte få leka med några himla könsstereotypa Barbiedockor" - HA HA HA), men så är det väl för dom flesta kan jag tänka mig. Men det är ju en helt annan historia.

Värt att veta om Sankte Per

Randigkatt funderade i en kommentar kring sista veckan i livet vem den biffige dörrvakten "Sankte Per" egentligen var, och jag vore ju inte jag om jag inte satt inne med svaret på den frågan: Det är ingen mindre än aposteln Petrus, fast i svensk tappning, som är i farten däruppe. Från början var han en vanlig kille som hette Simon, som mest ägnade sina dagar åt att fiska tillsammans med sin bror. En gång hade de varit ute en hel natt utan att få så mycket som en mört i näten och var av naturliga skäl både trötta och sura. Då råkade Jesus ha vägarna förbi och han bad bröderna att ro ut och slänga i näten igen. Sagt blev gjort. Sen predikade han (Jesus) en stund från båten och efter det var det dags att dra upp näten, som (förstås) var helt sprängfyllda med fisk. Simon blev dödsimpad och bad om att få bli Jesu' lärjunge på stubben, och det fick han ju förstås för Jesus var ju inte den som var den. Fast det där med fast anställning var det inte tal om med en gång, utan till en början med fick han fortsätta att jobba halvtid med fiskeriet. Men efter en tids provanställning upptäckte Jesus att Simon minsann var en kille med potential, så han fick både fast jobb och möjlighet att avancera till apostel, en av de tolv. I samband med detta fick han också byta namn till Petrus, som betyder "sten" eller "klippa", för...tja, Jesus tyckte väl att det var lite coolare helt enkelt. Eller så var det någon form av löneförmån. Han (Petrus) var runt och missionerade Jesu ord både här och där under många herrans (haha) år och gjorde säkert ett jättebra jobb, men som så många andra på den tiden så slutade han sina dagar genom att lida martyrdöden i Rom. Så djävla tråkigt sätt att avrunda ett långt och framgångsrikt yrkesliv på. Gärna martyrdöd, men först en rejäl pension, skulle man kunna tycka, men det var andra tider då. I alla fall, som martyr får man ju tillägget "SANKT".  Simon blev Petrus som efter döden blev Sankte Petrus som blev Sankte Per.

Nycklarna då? Jo, det gick ju rätt bra för Petrus, i livet alltså. Vid något tillfälle i karriären, kanske vid det årliga medarbetarsamtalet, så slängde Jesus ur sig att "Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matteus 16:19 om någon är petig med källkritiken) till honom. Han uttryckte sig ju lite sådär högtravande, Jesus, och även om det kanske inte var bokstavligt menat så har man ändå i alla tider sedan dess föreställt sig Petrus (a k a Per) ståendes med en fet nyckelknippa vid självaste pärleporten, och alltså ska vara den som släpper in de troende i himlen och anvisar de förtappade att gå en våning längre ner och rätta in sig i ledet där. Ingen vet dock om det verkligen ÄR så, förutom Jesus och Gud och eventuellt några till. Den som lever (nja? snarare dör) får väl helt enkelt se.

Bloggutmaning 8: SKRÄCKEN

Annika utmanar mig att skriva om rädslor, vilket kändes...lite läskigt. Haha, det var kanske meningen. Kan med en gång säga att jag i alla fall inte är rädd för spindlar, tycker dom är trevliga och sympatiska små varelser som oftast inte gör en fluga förnär...eller jo, det är väl förstås flugorna som ska passa sig eftersom de är bytesdjur. Men människorna! Härförleden läste jag på ett internetforum om en person som hade sån panik över att det satt ett spindelnät i porten utanför hennes lägenhet att hon hade ringt hyresvärden. Alltså! Kan förstå om folk har spindelrädsla om man är till exempel i Asien eller Australien och kan dö jämmerdöden om man kommer i närkontakt med fel sorts spindel, men här i Sverige är det ytterst få inhemska arter (undantag: de bamsigaste sorterna som korsspindel, kärrspindel och husspindel) som ens bits så det känns, och bits gör de dessutom bara i självförsvar och det finns ju ingenting som säger att man måste ge sig in i brottningsmatcher om man inte själv har lust. Giftiga för människor är de dock inte om man inte är superduperallergisk, men då måste man ju å andra sidan passa sig för exakt ALLTING. Men en vanlig människa har ingenting att frukta av den svenska spindelfaunan.

Så spindlar och jag är rätt bekväm med. Däremot* är jag lite rädd för, utan någon specifik inbördes ordning:

• Huggormar. Kanske inte så mycket för egen del, den största skräcken är att någon av hundarna ska bli bitna när vi är långt ute i skogen, långt borta från all ära och redlighet, och ännu större fasa skulle vara om man inte skulle se ormen och kanske inte fatta att de blivit ormbitna förrän det var FÖR SENT. Tycker annars generellt ormar är lite coola så länge de inte är giftiga. Förra sommaren hade vi en snok på tomten, det var rätt roligt när jag väl hade artbestämt den. Snokar har inga huggtänder utan det är dess saliv som är giftig för till exempel möss, men inte människor. Har dessutom hört att snokar och huggormar inte delar revir eftersom den ena sorten livnär sig på den andras ungar, så därför är snokar varmt välkomna medan huggormar göre sig icke besvär, tack.
• Vinterkräksjuka/maginfluensa. Alltså bara namnet ger mig obehagsrysningar. Tror helt allvarligt att om någon hade kommit hem till mig på en fika och efter ett tag avslöjat att resten av familjen låg utslagen i spyorgier hemma på kammaren (eller ännu värre: TAGIT MED SIG någon nyss tillfrisknad medlem ur denna pesthärd) så hade jag sagt upp bekantskapen med den personen på stående fot och för all framtid, om det så hade varit min enda vän på denna jorden. I kid you not.
• Att pengarna inte ska räcka till. Nu kan det ju synas vara en ganska obefogad rädsla eftersom jag i skrivande stund har fast jobb, okej lön, pengar på banken och rätt låga omkostnader. MEN MAN VET JU ALDRIG VAD SOM KAN HÄNDA, speciellt inte i dessa tider när stora banker och till och med hela länder kan gå i konkurs från en dag till en annan. En vacker dag kanske man av olika skäl står där med minus på kontot och en hel hög med obetalda räkningar och kronofogden smygandes runt knutarna. Eller så slutar man som faster Hildur, en äldre släkting till mig som tog livet av sig för att hon var skyldig folk pengar och inte kunde betala och inte orkade leva med SKAMMEN. Så kan det gå. Och det vill jag ju inte.
• Broar. Tycker det är skitläskigt att åka på stora vägbroar över vatten, i stil med Öresundsbron och Ölandsbron. Det är ju inte som att jag får panik och bryter ihop och kräver att få bli avsläppt, men jag är lite nervig och kan inte riktigt andas ut förrän jag är på fast mark igen. Det är lite oklart varför, för rent statistiskt så händer det ju väldigt väldigt sällan en bro rasar. Jag tror det har med vattnet att göra. Vatten är helt enkelt inte mitt element, inte luften heller för den delen, och att åka på en bro blir liksom en väldigt oskön förening av två platser där jag inte riktigt känner mig väl till mods. Jag trivs bäst med båda fötterna stadigt förankrade i den skånska myllan.
• Svamp. Detta är nog min mest obefogade rädsla, för svampen i sig är ju inte farlig. Jo, om man råkar smaska i sig lömsk flugsvamp, men jag äter inte svamp om jag inte är tvungen så den risken är ju minimal. Men jag tycker att svampar liksom är läskig i flera dimensioner. Det första är att den kan vara DÖDLIGT GIFTIG och ändå märks det (tydligen) inte alls när man äter sin lilla kantarellstuvning utan först senare när man ligger och vrider sig i plågsamma magkramper som får både lever och njurar att säga upp sig med omedelbar verkan och sen får man "flytta hem" (se föregående inlägg). Bär och växter som är giftiga brukar ju åtminstone smaka för djävligt, men giftig svamp smakar tydligen bara svamp oavsett hur giftig den än är. Sen tycker jag den är lite obehaglig som organism också. Själva svampen syns ju inte (det man plockar är bara fruktkropparna) utan den lurar i jorden utan att man har en aning om det, och så ploff bara väller det fram en massa småsvampar när man minst anar det. Eller fruktkroppar då. Över en natt så är gräsmattan översållad av häxringar, lite som en invasion av Egyptens gräshoppor. Det tredje läsket är att när man plockar en svamp så känns det lite som att ta i ett lik, kallt och lite fuktigt sådär. Brr.
• Bonusrädsla: PRICKEN. När jag var liten tutade mina föräldrar i mig att om man inte "skötte sig" utan till exempel skjutsade på cykel, snattade godis och körde moped innan man fyllde 15 så fick man (nästan automatiskt på något sätt) en prick i ett register, oklart vilket eftersom typ alla möjliga instanser verkade ha tillgång till detta register senare och kunde se PRICKEN som följde en resten av livet och hindrade en från att få jobb, banklån och att i största allmänhet ha ett drägligt liv. PRICKEN ledde en på en spikrak väg i rask takt mot kriminalitet, droger och kanske FÄNGELSE. Nu fattar jag ju att det var bara en grej dom körde med för att få in en på den smala vägen, och man kan ju säga att på det stora hela lyckades de för jag är ju alldeles otroligt skötsam. Men jag är fortfarande lite rädd för PRICKEN och det där registret. Gulp.  

* Och som alla andra normalt funtade människor (antar jag) är jag förstås också skiträdd för att krig, svält, eldsvåda, plågsamma sjukdomar, elände och död ska drabba mig och/eller mina nära och kära. Men det bedömer jag som helt normala känslor.

Bloggutmaning 7: Min sista vecka i livet

Alltså de här bloggutmaningarna. Så himla roligt när man får tänka till och skriva om något annat än att man har legat på sofflocket, ätit popcorn och tittat på när Morgan och Ola-Conny örlar runt i världen. Alltså: Utmana mera!

Fick den här av randigkatt:  Du har bara en vecka kvar att leva. Lista fem saker du absolut vill göra/hinna med innan du så att säga kilar runt hörnet/drar till de sälla jaktmarkerna.

Shitpomfritt vad svårt! var min första tanke. En vecka är ju inte så lång tid, så det här med att hinna med klassikern "att resa jorden" runt känns väldigt stressigt, fattar inte heller riktigt själva grejen med att flänga omkring mellan kontinenterna baraföratt, så det var ju tur för mig. Istället vill jag hinna med detta:


1. Börja knarka. Om jag visste att jag bara hade en vecka kvar innan Döden stod där och skramlade  uppfordrande med schackpjäserna så skulle jag förmodligen tycka det var en ganska ångestladdad situation. Är inte direkt ute efter något hallucinogent, men att få sväva omkring i ett schysst morfinrus den sista tiden hade inte varit så dumt. Då har man ju inte ett bekymmer i världen. Bekymmersfritt = bra. Nu är visserligen knark = bekymmer, men bara i det långa loppet. På en vecka hinner man nog bara uppleva det göttiga utan avigsidor som till exempel abstinens, kroppsligt förfall och kriminalitet, inbillar jag mig i alla fall.

2. Även om jag inte är intresserad av att "se världen" så vill jag nog ändå åka till något snyggt och liksom lite dramatiskt ställe där jag kan tillbringa mina sista dagar. Hemma kvalar egentligen in under dessa kriterier, bor ju granne med platsen där man spelade in delar av Bröderna Lejonhjärta (scenerna i Körsbärsdalen, fast själva körsbärsträden är fejk), men om jag nu en gång för alla skulle chocka omvärlden med att åka någonstans så hade jag gärna besökt Orkneyöarna utanför Skottlands nordkust en gång till innan detta livet tar slut. Där finns ingenting speciellt mer än jord, hav, himmel, lunnefåglar och whisky. Det duger bra åt mig. 

3. Samla ett antal väl valda personer i min relativa närhet (hur nu det skulle gå till rent praktiskt, men det överlåter jag åt fantasin) och säga dom de SANNINGENS ORD som jag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder, tvingas att hålla inne med och bara för att tillvaron ska flyta på någorlunda smidigt och friktionsfritt. Tyvärr är det ju så att, om man inte är Farmen-Qristina, lite drar sig för att skapa konflikter med folk man till exempel måste jobba ihop med, bo granne med eller vars barn är bästis med ens eget barn så att man ändå har en viss kontaktyta vare sig man vill det eller ej. Så man håller god min, biter ihop och går omkring och är nästan trevlig helt i onödan. Nu är det inte så att jag har Farmen-Qristina som ett ideal för hur man pratar och umgås med folk, tvärtom. Men det finns EN MASSA idioter som skulle behöva höra ett sanningens ord men som aldrig får det eftersom folk inte vill stöta sig i onödan eftersom det blir så jobbigt efteråt då. Vilket är fullt förståeligt, men om jag nu bara har en futtig vecka kvar så tänker jag banne mig unna mig att få passera till andra sidan utan att känna att man måste vara vän med hela djävla världen. Röra om i grytan lite. Skulle heller inte tveka att hyra in en torped för att ordna upp ett och annat, lite diskret förstås. Om så bara för att få sista ordet. HA!

4. Anställa en stjärnkock som utan att blinka lagar alla mina favoriträtter närhelst jag önskar detta. Fyfan vad jag ska unna mig att äta mycket och gott under min sista vecka i livet, utan en tanke på födointagets effekter på hälsa och vikt. Tänker mig lite att jag tillbringar rätt mycket tid med att ligga bords som en gammal romersk kejsare medan tjänstvilliga väsen ilar omkring och passar upp på mig med allehanda läckerheter. AH.

5. Städa ur alla lådor och gömmor och slänga det mesta av innehållet. Här ska minsann inte finnas kvar några pinsamt smöriga kärleksdikter till Johnny i 8B för eftervärlden att skåda och skratta åt efter mitt frånfälle. Allraminst skall det komma till Johnny i 8B:s kännedom. Så roligt ska det djävla aset inte få ha på min bekostnad.

Sådär. Nu känner jag mig redo att "flytta hem" (som man sa under min uppväxt i Bibelbältet).

Min vän MAJA och jag

Läste i Marias blogg om svettigheten när man cyklar till jobbet i motvind och då slog det mig att jag nog inte har bloggat om min nya cykel. 2014 var ju året då hela den sparklingska fordonsparken byttes ut och jag kan nu stoltsera med att ha både bil och cykel som tillverkats på denna sidan av millenniumskiftet. Till skillnad mot 2013 när jag rattade The Queen of Volvo som rullade ut från Torslandaverken 1990 samt trampade omkring på en gammal skranglig cykel där växelreglaget rostat fast på treans växel redan innan Sverige röstade ja till EU.

När jag bodde i stan cyklade jag nästan jämt och överallt, för den här staden är så liten (och platt! Det finns bara en backe och det är en viadukt över järnvägen) att man liksom inte sparar någon tid på att köra bil. Ändå är folk mer bilburna än någonsin, känns det som. Vet folk som bor mindre än en kilometer från jobbet/affären/dagis och som ändå tar bilen till alla dessa platser. Vet till och med folk som tar bilen till GYMMET fastän de bor ett stenkast därifrån. FATTAR INTE DETTA. Det är ju inte bara slött, det är ju dessutom både dyrt och miljötråkigt och sliter på bilen helt i onödan.
I stan har man nu dessutom byggt ett stort parkeringshus i centrum. Aldrig i mitt liv att jag kommer att parkera där säger jag bara. Tycker parkeringshus är skitläskiga och genererar klaustrofobiska känslor, man kommer aldrig ihåg var man ställde bilen utan får irra omkring och leta, plus att det i 99 fall av 100 gömmer sig en mördare någonstans i ett parkeringshus (källa: en miljard tv-deckare) som är UTE EFTER EN. Känns som ett väldigt onödigt sätt att dö på om ni frågar mig.

Det är dyrt att ha bil. The Queen of Volvo var dessutom en törstig fan. Nästan 1 liter milen drog hon och det var väl inte hela världen när jag bodde i stan och som sagt cyklade nästan vart jag än skulle inom rimligt avstånd. Sen flyttade vi och plötsligt fick jag tre mil till jobbet, vilket plötsligt genererade rätt saftiga bensinräkningar varje månad. Tyckte inte jag gjorde annat än tankade (bensinmätaren var sönder så man vågade ju inte direkt chansa heller). Det är nu ett minne blott. Nya bilen är en diesel och den drar ungefär hälften så mycket, så det känns ju extremt gött i ens snåla sinne. För ett tag sen räknade jag ut att bränslekostnaden per dag med nya bilen är ungefär en femtiolapp. Det är ju bättre än en hundralapp förstås, men det blir ändå rätt mycket på en månad med tanke på att det är pengar som inte på något sätt berikar ens liv. Eller jo, man sparar tid och tid är peng...nä, skojar bara. Men det är klart att det är smidigt att bara sätta sig i bilen och vrooma iväg till jobbet (när man har så här långt då. För dom som har några kilometer är det fortfarande smidigare att cykla, hävdar jag). Och smidighet gillar man ju.

Men i alla fall. Sen jag flyttade till landet har det inte blivit mycket cyklande av, tyvärr. Eftersom mitt DJÄVLA måndagsexemplar till kropp envisas med att dra på sig skada efter skada så går det ju sisådär med löpträningen. Eller rättare sagt: inte alls. Har för närvarande löpförbud på obestämd tid (prognos från experterna är att det kan ta "upp till ett år"). Så då får man ju försöka hitta någon annan motionsform att ägna sig åt för att inte förfalla helt. Cykling till exempel. Nu är jag inte mycket för att bara cykla rätt ut i ingenstans utan mål och mening utan jag vill gärna att cykelturen ska ha någon form av syfte i stil med "transportsträcka från A till B" så att man så att säga kombinerar nytta med ännu mera nytta. Nu bor jag, landet till trots, mitt i "centrum" av vår lilla by så alla väsentliga serviceinrättningar (busshållplatsen, affären, bibblan) ligger på bekvämt gångavstånd och det känns rätt omständligt att låsa upp uthuset, låsa upp cykelns alla lås, böka ut cykeln, cykla iväg, ställa cykeln, låsa cykelns alla lås, och så hela proceduren omvänt igen för högst två minuters cykelfärd. Så det blir inte av, plus att jag ändå oftast uträttar såna ärenden på väg hem från jobbet, så den biten av vardagsmotionen kan man ju känna sig blåst på.

Det finns ju många som cyklar med sina hundar som motionsform. Jag är inte en av dom. Taxarna är förträffliga på alla sätt och  vis, men några hundar att ha med på cykelturer är de inte, har provat och då fick jag cykla så sakta att jag höll på att välta. Plus att de inte på något vis skulle banga för att dra iväg efter en hare eller en hjort om de fick syn på en, och det får vi OFTA, och att ha totalt 18 kg jaktlystna och explosiva taxmuskler som sliter i styret är en naturkraft som man inte skojar bort. Har ingen lust att vingla ner i något dike och ligga där halvt ihjälslagen med skammen. Är ju dessutom i en ålder när man tydligen inte kan ramla hur som helst längre utan att snudd på vara tvungen att beställa färdtjänst efteråt.

Återstår då att cykla till och från jobbet under ordnade former. Jag har gjort det någon gång med min gamla cykel. Det är väl inte att rekommendera. Först cyklar man 3 mil i motvind på trög och skranglig cykel med fastrostat växelreglage, sen ska man förväntas jobba och vara på alerten i minst 8 timmar och SEN SKA MAN JU HEM IGEN. Tro för all del inte att man har medvind då. Vet inte om det är likadant överallt, men i Skåne har man alltid motvind. Om man så kör åt ett håll i motvind och ger upp och tvärvänder så har man lik förbannat motvind på hemvägen. Det går förmodligen att cykla 6 mil om dagen och ändå vara pigg som en lärka. Om man är Bernt Johansson (kan inga modernare cyklistnamn). Eller går på droger. Jag heter inte Bernt, och jag går inte på droger heller.

Svaret på gåtan hur man smyger in vardagsmotionen "cykla till jobbet" när man bor rätt långt från jobbet heter "elcykel". En sådan införskaffade jag i våras, i samband med (eller som tröst för) det ovan nämnda löpförbudet. En treväxlad Crescent MAJA (som i latmaja). För er som är ovetande så är en elcykel (eller elassisterad cykel som det egentligen heter) alltså inte någon lightvariant på elmoppe. Man måste trampa för att komma någonstans precis som på en vanlig cykel. Men när ett visst motstånd uppstår, olika beroende på inställning, så kickar en liten elmotor in och hjälper till att driva tramporna så att det går lättare att trampa. Det är alltså som att cykla i medvind och nedförsbacke PRECIS HELA TIDEN. Så djävla roligt alltså. Och man kommer fram dit man ska utan att bli dödstrött och genomsvettig och man slipper vagga omkring på darrande mjölksyrestumma ben efteråt. Oavsett hur mycket det blåser, det märks liksom ingen skillnad. MAJA gör grovjobbet medan jag bara trampar på lite lätt. Vill jag jobba lite mer så ställer jag in en lägre nivå på motorn, vill jag jobba riktigt hårt så stänger jag av motorn helt. Då är det å andra sidan döjobbigt, för MAJA är en riktig tungviktare. Inte MAJA i sig själv men hennes batteri väger bly (även om det inte är det). Men i alla fall. Cykla till och från jobbet är helt plötsligt görbart. Inte varje dag, för det tar ju av naturliga skäl lite längre tid än att ta bilen, och ibland har man ju bråttom hem, har ej heller lust att cykla 3 mil med två Ica-kassar på styret. Men med lite planering så kan man alltså kombinera träning och miljövänlig och billig transport. Okej, MAJA var inte jättebillig i inköp, men det ska nog gå att räkna hem någon gång. Och om inte så är det ändå en förbaskat mycket trevligare upplevelse än att bara sätta sig i bilen och zombieköra till och från jobbet dag ut och dag in. En cykeltur är mer levande på alla sätt och vis.

Jag är helt enkelt mycket, mycket nöjd. Elcykel is the shit. MAJA, I LOVE YOU.