RÖV

För ett tag sedan drabbades jag av en inflammation i höftens muskelfästen. För den som undrar så finns det en djävla massa muskelfästen just i höften, och musklerna i höften har bland annat till uppgift att hålla emot det utåtroterande moment som blir när man är i rörelse, det där med att svänga på höfterna är helt fel, tycker nämligen kroppen som vill styra upp en mer strikt linje. Nu svänger jag verkligen inte medvetet på höfterna när jag springer, men tydligen har det ändå blivit en slags svag punkt i vänster höft, för där blir det inflammerat. En Akilleshöft har väl ingen hört talas om, nämen då slår jag väl till och tar patent på just den åkomman.

Har varit hos min kiropraktor GLENN och blivit klämd och tryckt på och ryckt och dragen i och slutligen tejpad. Förra veckan tränade jag ingenting, dels för att det kändes som att jag var på väg att bli förkyld, vilket jag aldrig blev, och dels för att jag trampat på en sten och fått ett blåmärke under fotsulan och det kändes som att det kunde få läka lite. Men idag hoppade jag i AquaSocksen och gav mig ut. Fötterna kändes bra. Höften kändes bra. Efter en kilometer började det strama lite. Efter tre gjorde det direkt ont i varje steg. Nu känns det inte alls bra. Så fort jag rör mig gör det ont. HATAR att inte kunna röra mig som jag vill. När man var ung och lat så var ens största bekymmer att man aldrig kom på tillräckligt trovärdiga anledningar för att slippa kroppsansträngning. Nu är ens största bekymmer att ens kropp inte håller för de kroppsansträngningar man vill kunna göra.

Har tid hos Glenn i eftermiddag och ska gråta ut i hans famn. Nä, skojar bara. Men FAN vad jag är trött på min kropp just punkt nu. Ett djävla måndagsexemplar är vad den är.

Potatisätarna, en tavla av van Gogh

Men alltså: NÄE. Klockan är i skrivande stund fjorton minuter över tre. På eftermiddagen. Kunde nästan lika gärna ha varit fjorton minuter över tre på natten. Det är mörkt och dystert ute. Har varit mörkt och dystert ute hela dagen faktiskt. Men: det är fortfarande plusgrader, så jag klagar inte över "det gråa". Mer över JÄVELMÖKRET som gör att man måste ha lampor tända inomhus fastän det är mitt på dagen. Hatar detta.

Om en stund ska vi äta söndagsmiddag. Det blir helstekt kotlettrad, hemodlad potatis och god sås. Plus hemlagad vinbärsgelé från förra sommaren. I år hade jag ingen inspiration att plocka. Det är Tengils och Katlas fel, plus det faktum att de bästa vinbärsbuskarna växer precis vid tomtgränsen till deras helvetesrike. Men till sommaren kommer jag igen med nya friska tag. It's a promise. 
Någon gång i somras slängde jag ur mig att det där med att kunna gå ner till potatislandet och gräva upp ett kok, det var livskvalitet det. Försökte känna samma "livskvalitet" idag när jag stod i strilande hällregn och grävde i jorden med stela fingrar efter potatisar som fanns, men inte riktigt där jag tagit ögonmått efter "nästa rad". Och jo. Den fanns där faktiskt, livskvalitén. Den kändes lite mer efter att jag hade tinat upp händerna i varmvatten, dock. Ska nu gå ut och "sätta på dem", som facktermen lyder, men det låter ju lite sådär, kan jag ju tycka. 

TILLÄGG: Glömde ju för farao att nämna BRYSSELKÅLEN, den viktigaste ingrediensen i en lyckad söndagsmiddag. Eller vilken dag som helst faktiskt. Och för den som undrar vad hemligheten bakom en lyckad kotlettrad är, så är svaret (förutom en gris som har haft skäliga livsvillkor under sin levnad): Stekpåse. Man gnider in kotlettraden med salt och kryddor, gärna oregano eller Santa Marias kryddblandning "franska örter". Så lägger man raden i påsen, ringlar över lite olivolja, lägger i en klyftad tomat, strör över 3-4 hackade vitlöksklyftor och sätter in alltihop i ugnen på cirka 175 grader i sisådär 1 h 45 min för drygt ett kilo kött. Efter c:a 1 h 45 minuter tar man ut påsen igen, klipper ett litet hål i ena hörnet och låter vätskan rinna av. Sedan sveper man in köttet i aluminiumfolie och låter det ligga och vila medan potatisen kokar. Om köttet inte får vila blir det nämligen vresigt och vill inte låta sig skäras i snygga skivor. Vätskan låter man koka upp, blandar med en liten burk creme fraiche, reder med potatismjöl och saltar (vid behov). ENJOY, som vi säger. Vegetarianer kan börja läsa nu.

Jag har varit otrogen

I flera år har jag letat efter Den Perfekta Kameran. Ända sedan min Nikon Coolpix S10 ramlade i ett betonggolv på en 40-årsfest med fri sprit och taxi hem så har jag försökt hitta en värdig efterträdare, med sådär lyckat resultat. Jag har ju nämligen Kameran med stort K redan, en Olympus SP-565 Ultra Zoom. Den har ALLT (i mina ögon). 20 x optisk zoom, 1 cm närgräns, tar bra bilder när motivet är i oskärpa, går på vanliga AA-batterier. Det som ligger på minussidan är egentligen bara att den är ganska stor och klumpig. Inget man bara stoppar i jackfickan och spontan-har-med-sig när man går ut, utan det blir lite Kalle Ankas fotografiska expedition av det hela. Ett projekt liksom, och därav inköpet av Nikon Coolpix S10 en gång i tiden. Och den var ju helt perfekt att ha med sig i fickan och ta en massa fräna bilder i förbifarten. Ända tills den där olycksaliga 40-årsfesten då alltså. För sen hade den modellen naturligtvis utgått, och jag vet inte, det känns inte som att kamerautvecklare och jag har samma syn på vad som är viktigt. Jag vill ha 1. mycket zoom, 2. liten närgräns, 3. bra sport-läge, dvs kunna ta hyfsade bilder fastän motivet är i rörelse och 4. att kameran drivs av vanliga djävla AA- eller möjligen AAA-batterier som man kan köpa varsomhelst. OCH DET VERKAR FAN I MIG HELT OMÖJLIGT ATT HITTA. Har plöjt igenom några varianter de senaste åren. Och ja, jag köper ju inte det allra dyraste förstås. Kan tänka mig att lägga ett par tusen på en kamera som ska hänga med i väskan, inte mer. Men de där fyra kriterierna är snudd på omöjliga att uppnå, och då är jag ändå beredd att rucka på den fjärde om 1, 2 och 3 är uppfyllda.

Bäst hittills är en modell från Canon, men jag är definitivt inte kär i den. Den tar skitbra makrobilder, det gör den, och zoomen är hyfsad. Den drivs av AA-batterier, eller snarare, den ÄTER AA-batterier. Tar man 10 bilder utomhus under den svalare årstiden så börjar batterisymbolen att blinka. Jag skojar inte. Sen kan man väl kanske ta 20 bilder till och sedan får man mata i nya batterier om det ska fotograferas något mer. Dessutom så är det ett MECK med menyerna. Har man kameran på Auto så bestämmer den själv om den ska gå över till makroläge eller inte, och rätt ofta "inte" även om jag håller objektivet 1 cm från motivet. Har jag den på "sport mode" så går det inte att gå över till makroläge alls, utan då måste man in i och fitta omkring (ursäkta) i menyer till förbannelse och sedan har den där fjärilen eller vad det nu var man ville fotografera flugit sin kos för längesen. Och det där "sport mode" ger jag verkligen inte mycket för, det ska till bra mycket tur om man ska få en bra bild även om inte alla står blickstilla och håller andan. Dessutom är den trots sin relativa litenhet ganska tung och klumpig för att vara en ha-med-i-väskan-kamera.

Igår när jag var ute fick jag någon slags kameraversion av Falling Down. Först så stängde den av sig för att batterierna var slut. Innan dess hade jag tagit en serie jättesuddiga bilder i rörelse och svurit över menyerna. Så idag när jag skulle gå ut så kände jag bara ett NÄE. Och så plockade jag fram Olympusen igen. Och jag vill bara säga: FÖRLÅT. Förlåt för att jag har tyckt att du varit stor och klumpig. För allt annat är nämligen perfekt. Det underbara makroläget som man lätt kommer åt med bara en tumtryckning. Det fantastiska sport-läget. Zoomen! Batterierna som håller i EVIGHETER. Den har ju fan i mig ALLT! Den förtjänar en plats i kamerornas Hall of fame. Den förtjänar definitivt mer än att bara hänga på en krok i hallen och se ledsen ut. 

Det enda trista är att den faktiskt är så gammal så att minneskortet inte passar i min dators inbyggda minneskortläsare. Jag vill minnas att jag köpte den, kameran alltså, inte datorn, runt år 2004 eller däromkring, och tekniken har uppenbarligen tagit ett gigantiskt steg framåt sedan dess. Det var ju synd när jag som bäst lärt mig uppskatta att bara kunna plocka ut minneskortet och pluppa in i datorn istället för att hålla på och joxa med sladdar och ha sig. Men det var tydligen på bekostnad av tvivelaktig bildkvalitet, så än en gång, Olympus: FÖRLÅT MIG. Gräset var inte grönare på andra sidan.

En djävla RÖV-bild. Canon, du är ute ur leken.

Lönelördag

Ledig lördag och lön på kontot. Fina grejer. Idag är det tydligen Buy Nothing Day i världen, och det har jag verkligen anammat eftersom jag bara har varit hemma och i skogen idag. Passerade visserligen en lokal tomtemarknad, men jag hade a. inga pengar med mig, och b. inget som helst sug efter att köpa halmslöjd och sill.

Misslyckades med ett kakbak tidigare idag. Jag hade lite nötkräm kvar sedan ett tidigare bak, så jag provade att smälta ner det i smör och blanda med mjöl och socker till en deg, skar degen i skivor och strösslade över en blandning av hackade nötter och hackad choklad. Satte in i ugnen på 200 grader, efter 10 minuter såg de inte alls klara ut, efter ytterligare 10 minuter var det mer kolbitar än kakor. Så kan det gå. Lyckades desto bättre med middagen, som bestod av lövbiff, hemgjort potatismos, wokade grönsaker och SVINGOD sås. Detta avnjöt vi med ett glas rött till ett avsnitt av Sons of Anarchy, tyvärr var det ett av avsnitten där polisen är vapensmugglingen på spåren och motorcykelkillarna tvingades gömma 38 automatgevär i en slamsugarbil, vilket inte var direkt aptitligt om man säger så.

Nu ska vi i lugn och ro invänta veckans höjdpunkt: DOWNTON ABBEY. Läste i DN Kultur idag om någon Pamuk, och jag bara: Pamuk, Pamuk, varför känner man igen det? JO, det var ju han som fick en hjärtattack och dog i Lady Marys säng. Taskigt att vara turkisk författare och bara bli förknippad med en lättfotad ung man i en brittisk tv-serie.

På spåret vecka 47

Amen fy TJYVEN vad dåligt det gick för Lag Soffan i säsongspremiären av På Spåret. 23 ynkliga poäng lyckades vi skrapa ihop jämfört med Hoa-Hoa och Cecilia Hagen (28) och Erik och Martina Haag (32). Paris lyckades vi väl pricka hyfsat tidigt, Stockholm fattade vi inte förrän på slutet och Sarajevo bommade vi helt. Vår enda triumf var väl att vi unisont vrålade GUSTAV VASA en sekund innan Hoa-Hoa drog i nödbromsen på "Vem där"-frågan.

Jaja. Man kan uppenbarligen inte vara bäst på allt. 

Styggelsen

Har precis läst ut Styggelsen av Amanda Hellberg, och tyckte väl: sådär. Vissa sekvenser: Fy farao vad läbbigt. Vissa sekvenser: Åh så vackert skrivet. Men boken som helhet kändes lite spretig och osammanhängande. Den kunde nog ha vunnit på att vara lite mer detaljerad istället för att liksom bara skrapa lite på ytan och antyda. Kanske är det ett medvetet grepp för att inte avslöja för mycket om huvudkaraktären så att man ska vilja kasta sig över kommande böcker för att få reda på mer, vad vet jag. Det är säkert smart ur författarsynpunkt. Men jag kände att Maja Grå gick mig ganska obemärkt förbi. Jag blev liksom inte direkt intresserad av att lära känna henne närmare, och det är lite synd för jag tror hon har mycket spännande att berätta.

Kommer förstås att läsa de andra böckerna i vilket fall som helst eftersom jag är en sucker för skräck. Men ja. Ett lite blekt första intryck som jag nog hade förväntat mig lite mer av. Det blir tre ektoplasmaenheter av fem möjliga.

Fräcka fredag

Sitter i soffan och försöker liksom inta fredagskvällen och göra den till min. Har taktiksovit efter jobbet, vrålat ilsket åt min man när han kom uppklampande i sovrummet, där jag låg under täcket med fördragna gardiner, och ställde den synnerligen idiotiska frågan Sover du? FAN vad jag kan bli på dåligt humör av sådant. Obs, hade 10 minuter tidigare sagt: Nu går jag upp och sover en stund, så sannolikheten för att jag antingen hade somnat eller var på god väg att göra det var ju ganska hög, kan man ju tycka. Dessutom har jag ett antal gånger påpekat att jag inte vill HA den typen av frågor när jag ligger och drönar och är halvvägs in i Morfei' rike om det inte gäller livsviktiga saker (till livsviktiga saker räknas inte frågor i stil med om man vet var potatisskalaren är). Jag menar, antingen så sover man ju och kan ändå inte svara på några frågor. Eller så blir man väckt precis i gränslandet mellan sömn och vaka och (i mitt fall) på synnerligen dåligt humör och vrålar AMEN VAD FAAAN TROR DU? till svar. Väldigt sällan är man pigg och nyter och bara ligger och väntar på att få svara på frågor, eller i alla fall är inte jag det. Jaja. Lyckades i alla fall somna (om) och återvann på så sätt mitt goda fredagshumör. Ikväll är det säsongspremiär på På spåret. Tydligen går det samtidigt som X Factor, så alla som bara har en tv och barn i fel ålder måste börja förhandla omedelbums om de vill få ha sin fredagsunderhållning ifred. Ett tips från coachen så att säga.  Nu ska jag duscha och elda i kaminen. Mmmm....duscha och elda i kaminen. Dagens bästa stund.