Saturday night live

Efter gårdagens pizza och ett glas rött så orkade jag med möda hålla mig vaken under hela Game of Thrones. Roligast var när jag sa: Jamie, är det inte han synthkillen? och min man bara: Nej, det är den andre blonde. Roligt att han visste  vem som (inte) var synthkillen alltså, för det har jag bara tänkt för mig själv att han ser ut som en (synthkillen=Viserys Targaryen, den läskige incestprinsen, för den som undrar).

Idag åkte vi på en liten utflykt, som blev förfärligt lång pga att vi bestämde oss för att följa en skylt där det stod Vandringsslinga 5 km. Då tror man ju, enfaldig som man är, att det är en slinga på 5 km som börjar och slutar på samma ställe, men när vi kom till femkilometersskylten var vi cirka hundra mil från startpunkten. Så det blev en rejäl promenad över stock och sten, men det kändes friskt och spänstigt.

När vi kom hem igen så sådde jag persilje- sallads- och morotsfrön utomhus. Sedan började det snöa, så så gick det med med det vårbruket. Nädå, det ordnar sig nog. Persiljefröna ska ju för övrigt ner till helvetet och vända sju gånger innan de gror, så de hinner nog bli varma. Sedan monterade vi ett par fönster på växthuset, nu är det bara gaveln kvar. Eller vi och vi. Jag fick stå och hålla ett par gånger medan min man skötte det praktiska. Mellan hållgångerna rensade jag ogräs i min pallkrageodling. Första året med pallkragar hade jag dubbla kragar och inget ogräs. Förra året gjorde jag misstaget att plantera i enkla pallkragar = massor av kirskål och kvickrot. Nu i år tänker jag köra jag dubbla igen, och grundar dessutom med markväv, vilket jag förstås borde ha gjort redan första året, och jag tänkte tanken men för att tala klarspråk så sket jag i det.

Efter lite sinnesfridsgenererande kvalitetstid i den goda jorden så gick jag in och lagade mat. I kväll blir det pannbiff med potatis- och jordärtskocksmos. Till detta ska vi dricka BUBBEL, ty imorgon är det vår bröllopsdag, men vi firar idag också för säkerhets skull. 

Blodsockerblues

Här sitter jag och har varit hungrig i evigheter, men väntat tåligt och tappert på att min man skulle masa sig upp ur källaren, där han stått och målat fönster som ska sitta i växthuset, för att han skulle kunna ringa till pizzerian och beställa. HATAR att ringa till pizzerior och beställa, hatar att ringa ganska mycket överhuvudtaget om det inte är till folk jag känner, men pizzerior är värst. Det blir alltid fel, jag förstår inte vad dom säger, dom förstår inte vad jag menar, osv. Det löjliga är att jag inte alls har några kommunikationsproblem med dom på pizzerian när vi möts på gatan som de hundpromenerande grannar som vi också är. Men ringa, nej. Nu får jag istället skylla mig själv eftersom dom, när min man till slut kom upp ur källaren och ringde, bara: Det tar en halvtimme! pga att alla andra djävlar i hela Ankeborg råkar vara lika lata som vi ikväll. Så nu får jag sitta här och lida som straff för att jag inte var förutseende och klok nog att ringa själv för en halvtimma sen*.

Min fördrev väntetiden med att gå upp på ovanvåningen och spela banjo. För er som inte känner till det är en banjo volymmässigt inte alls bara som en rund akustisk gitarr utan ett beläte som för en djävla massa mer väsen än vad man tror. En banjo lämpar sig verkligen inte för inomhusbruk, den är förmodligen uppfunnen för att svettiga amerikanska bönder ska kunna sitta och spela bluegrass-skalor utan att behöva lätta röven från sin porch och ändå höras över hela Kentucky.  Tror jag. Röt precis åt ena hunden, som gnälligt påpekade att klockan var över åtta**, att vara tyst, och låtsades samtidigt för mig själv att det var adresserat till banjon och dess ägare. MOGET.


* För att skapa lite balans i det här så vill jag påpeka att jag lagar i princip 100 % av övriga måltider som intas i det här hemmet, så det här med att ringa och beställa pizza någon gång i månaden kan knappast ses som BETUNGANDE. Enligt mig.
** Den hunden kan klockan, alternativt är slav under sina vanor: när klockan är omkring 20.00 börjar han gnälla och pipa och stirra uppfordrande på en så att man ska lyfta på röven och öppna ytterdörren. Har ingen betydelse om man har varit ute fram till kl 19.30 eller ej. 

Friday I'm in love

Idag läste jag något reportage i Ica-kuriren om hur man ska bli mer miljö- och klimatsmart. Bland annat stod det att man skulle börja åka mer kollektivtrafik, jodå det låter väl rimligt. Om inte ett av huvudargumenten var typ att "sitta i bilkö varenda dag ger ingen livskvalitet". Jag blir asirriterad när man som journalist bara utgår från sig själv och gör det till en slags allmängiltighet, alla bor faktiskt inte i storstäder. Likadant läste jag för ett tag sedan ett sådant där klämkäckt råd om att ifall man inte hade tid att träna så kunde man minsann "åtminstone gå ut och promenera på lunchen, det fanns inga ursäkter för att inte göra det". Jo, till exempel att alla är inte tjänstemän med flexibla arbetstider och en timmas lunch. På mitt förra jobb hade man trettio minuters lunch, och det ringde en klocka exakt klockan 12.00 och först då fick man börja gå mot matsalen. Sedan tog det kanske 20 minuter att stå i kö till mikron och äta sin mat plus 5 minuter att dricka en kopp kaffe. Klockan 12.28 ringde en ny klocka för att påminna de lata och maskande arbetarna om att man förväntades stå på sin plats och vara redo att börja arbeta igen om ytterligare 2 minuter. Djävligt troligt att man skulle ha tid med någon lunchpromenad då.

Hur som helst. Idag var jag tvungen att jobba över och när jag körde hem strax efter fyra som en vanlig dödlig så hamnade jag faktiskt i en bilkö! Fast den varade bara från 50-skyltarna till första trafikljuset på Långebro, en sträcka på cirka 50 meter, och kön löstes snabbt upp i samband med att ljuset slog om till grönt. Men jag kände hur livskvalitén sjönk i säkert en minut.

Kom hem och var slut som människa. Hela veckan har varit asstressig och då behöver man verkligen inte två timmars förlängning av arbetsveckan på fredag eftermiddag. Jag deklarerade att jag inte tänkte göra ett smack mer än att sitta i soffan och kanske läsa en bok eller blogga lite. Det känns som en lagom nivå.
Tände en brasa för att skapa mysfaktor och för att det kändes lite kallt. Fan vet vad det var för mysko vedträ som gick upp i rök, men det sprakade som värsta tomteblosset. Gjorde misstaget att öppna kaminluckan för att titta (exakt vad jag förväntade mig att få se är lite oklart) och då vällde det in en rejäl rökpuff i rummet. Fick öppna fönstret på vid gavel och vädra, vilket kändes aningens kontraproduktivt, men man vill ju inte att ens lata fredagskväll ska störas av brandvarnartjut. 

Så nu sitter jag här och riktigt proffs-latar mig. Kudde på ena sidan, tax på den andra. Game of Thrones på svt play senare ikväll. Fast jag vet inte, det är väldigt mycket krig och sånt. Eller det är ju inte ens det, bara en massa förberedelser. Mycket snack och lite krig liksom. Nu får det väl ändå se till att hända någonting snart.

Allting kan gå itu

Nyss skulle jag ta fram en skål ur köksskåpet för att lägga upp en klase vindruvor så att jag kunde äta dom lite civiliserat och inte bara ställa fram ett tråkigt plastemballage från Ica. Jamen då bar det sig väl inte bättre än att jag råkade (fråga mig inte hur det gick till) svepa ner en snygg blå såskanna i äkta Höganäskeramik i golvet. Krasch, så var den ett minne blott. Det var ju förargligt, för jag gillade verkligen den såskannan men jag alldeles för snål för att köpa Höganäsporslin, så nu får jag börja leta på loppis. Enda trösten i tillvaron just nu är att Höganäskannan är snodd från ett ex, och skulle han mot förmodan komma och kräva tillbaks den (vi har inte haft någon kontakt överhuvudtaget sedan cirka 2005 eller däromkring, men man vet ju aldrig) så är det tji bäng. Så djävla rätt åt honom dessutom.

Run runaway

Duktiga Plastmamman har sprungit Premiärmilen, och själv harvar jag på med min långsamma uppbyggnadsfas som i stort sett fick börja om från noll igen efter influensaviruset från helvetet. Idag blåste det hårda västliga vindbyar på drygt 20 meter per sekund enligt SMHI. Smart drag är då att springa på ett helt platt fält där vinden kan friska i från alla håll och kanter. Kände mig dock rätt så nöjd med dagens runda eftersom formkurvan börjar kännas uppåtgående. Eller så hade det bara att göra med att jag dragit på mig shorts. Jag blir ju så sabla varm när jag springer och min gräns för shorts går ungefär vid nollgradigt i vanliga fall. Nu när jag är i min försiktiga uppbyggnadsfas har jag dock inte velat flasha offentligt med mina proffsmärkeslöparshorts eftersom jag inbillar mig att folk skulle tänka om mig som jag hade tänkt om en nybörjarryttare kom till sin första ridlektion i helskodda ridbyxor från Kingsland (=TÖNT).  Men nu har ju vädergudarna bjussat på en liten värmebölja så här i slutet av mars. Soldis och 15 grader varmt, jo man tackar. Nästa vecka ska det visst bli snö, så man får väl passa på att vara glad så länge det varar. I alla fall, när jag sprang i måndags höll jag på att kollapsa av värmeslag i mina Adidasjoggingbyxor, så idag åkte shortsen på.

Efter min lilla slutspurt (måste alltid ha en punkt som är "mål" och så öka farten den sista biten om jag så ska dö på kuppen) stod jag och hängde över en vägbom och hämtade andan. Då kom en sån där frisk västlig vindby på cirka 20 sekundmeter och a. fladdrade upp min t-shirt över halva ryggen, samt b. drog med sig hela Skånes samlade sandpartiklar på en och samma gång. Peeling är för mesar, det här var professionell blästring.

Men bortsett från det var det en skön känsla. Efteråt alltså.

Isdös

Idag råkade jag använda ordet "som i en isdös" för att illustrera något som var kallt. Min man bara: Dom ringde från artonhundratalet och ville ha tillbaks sitt uttryck, och dom frågade särskilt efter dig. 

Sen när blev det fel att vara allmänbildad? Han är bara avundsjuk på att jag har ett så rikt ordförråd (med 1800-talsmått mätt).

Rally

Igår började vi en kurs i rallylydnad. Med hundarna, ska väl tilläggas. Rallylydnad är en tävlingsform som går ut på att man tar sig igenom en bana, på banan finns ett antal skyltar och på skyltarna finns symboler som beskriver olika moment som ska utföras.

Det svåraste verkar inte vara att få hunden att utföra momenten (åtminstone inte i nybörjarklass) utan att lära sig att tolka skyltarna. Mycket med höger och vänster att hålla reda på, vilket jag tycker är skitsvårt. Men det ska väl gå att lära sig om man bara tränar systematiskt och håller huvudet kallt. Ja, men då var det väl någon som tipsade om att de här skyltarna gick att ladda ner som en app. Snart tror jag vi är sist i världen med att inte ha luren full av tio miljoner appar med allt från väderkartor till vintips. I framtiden kommer ingen att behöva kunna någonting, man behöver inte ens tala med folk, och orden Ursäkta, men hur går man för att komma till Södergatan? kommer att vara lika mossigt utdöda som Alea jacta est eller Tyke reste stenen efter sin fader Grimbald, den mäktigaste av de manfolk som i Värend levde.


Vår kursledare hade dock gjort små inplastade kort med de olika symbolerna på. Ingen app, mer en så kallad PAPP.