Den här åldersförnedringen tar visst aldrig slut. Idag tog jag mina trasiga Kalle Anka-fötter från helvetets sjunde krets och haltade iväg till en ortopedläkare. Det är inte heller särskilt rockn'roll kan jag tala om. Dessutom har jag drabbats av kraftig nackspärr, så min mobilitet känns synnerligen begränsad. Ska det vara så här?
Ortopedläkaren gjorde som han brukade, sprutade foten full av kortison och sa i uppmuntrande ton att "vi" skulle prova denna behandling någon gång till innan "vi" övervägde en operation, men att jag nog skulle kunna bli en smärtfri långlöpare så småningom, 300 spänn, tack och hej. Jag vill gärna tro att han har rätt, men jag är skeptisk.
Mycket snart ska jag sjunka ner i soffan med en bok och en kopp te. Med en värmedyna på min onda nacke och med djävulsfoten i högläge. Det är så lite rock'nroll det kan bli. Jag tänkte jag skulle festa loss på en receptbelagd värktablett, för att åtminstone få in lite droger i det för stunden ack så sex, drugs and rock'nroll-befriade livet, men så kom jag att tänka på att det förmodligen är pensionärer som är toppkonsumenter där också. Det här börjar mest av allt likna en komplott. Det är samhällets fel, eller nåt.
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Eyes wide shut
Idag var jag hos optikern. Jag är närsynt, men det är inget nytt under solen. Men jag har alltid haft supersyn på riktigt nära håll. Det finstilta är så att säga inget problem för mig. Har aldrig varit något problem för mig tidigare alltså. Men för ett tag sedan när jag skulle läsa något pyttesmått på en förpackning så...gick det plötsligt inte längre. Det blev helt blurrigt och suddigt när jag kom för nära, så jag fick förnedringshålla paketet lite på avstånd, sådär som GAMLA måste göra. Nu är jag visserligen 42 och inte 20, så det borde ju inte komma som någon djävla chock att synen förändras, men det gjorde det fan i mig. Det här är inte rock'nroll. Och min optiker tyckte det var nästan opassande lustigt. "Förändringen", som han kallade det, var dock inte så stor att man behövde vidta några åtgärder. Än, lade han till och såg förväntansfull ut inför vad som komma skulle. Det gjorde inte jag.
Bara för att ytterligare bekräfta min kärringstatus så gick jag till Domus och köpte tre tant-bh:ar. Domus är nämligen den enda affär i hela världen, åtminstone här i Ankeborgstrakten, som säljer bh:ar utan byglar. Och eftersom jag vet att bygel-bh:ar är konstruerade i helvetet så får jag shoppa loss på Domus tantavdelning då och då. Förnedringen är total, men jag piggade upp mig själv genom att avrunda med ett inköp av två flaskor champagne*. Mitt enda nyårslöfte var nämligen att dricka mer champagne* under det kommande året, och man vill ju inte framstå som en som pratar till och från, som Raskens skulle ha uttryckt det hela.
* Ok, det var inte champagne utan mousserande vin. Men det är inte så kinkigt, bara det bubblar.
Bara för att ytterligare bekräfta min kärringstatus så gick jag till Domus och köpte tre tant-bh:ar. Domus är nämligen den enda affär i hela världen, åtminstone här i Ankeborgstrakten, som säljer bh:ar utan byglar. Och eftersom jag vet att bygel-bh:ar är konstruerade i helvetet så får jag shoppa loss på Domus tantavdelning då och då. Förnedringen är total, men jag piggade upp mig själv genom att avrunda med ett inköp av två flaskor champagne*. Mitt enda nyårslöfte var nämligen att dricka mer champagne* under det kommande året, och man vill ju inte framstå som en som pratar till och från, som Raskens skulle ha uttryckt det hela.
* Ok, det var inte champagne utan mousserande vin. Men det är inte så kinkigt, bara det bubblar.
fredag 25 mars 2011
Blixten McQueen
Jag har slitit i dagarna tre med att färdigställa Adrians tårta. Faktiskt! Två tårtbottnar bakades i onsdags kväll, tre i går kväll och den här kvällen har jag ägnat åt resten av pillet. Så här blev resultatet:
torsdag 24 mars 2011
Who'd pull the pint at the local pub?
Jag måste erkänna att jag är en smula förtjust i fördumnings-tv. Alltså program i stil med Lyxfällan, Biggest Looser och Arga Snickaren, där deltagarna i det närmaste är att betrakta som livsformer snäppet ovanför amöbor. Folk som är med där är inte bara idioter, de är dessutom både dumma och lata. Vi brukar i allmänhet kalla den här typen av program för lip-tv, för det går ju inte ett avsnitt utan att någon bryter samman och bölar framför kameran om hur jobbigt allting är och hur djävla synd det är om dom. Själv kan man då sitta i soffan och känna att även om livet kanske vrenskas med en mer än lovligt ibland och även om man emellanåt har fattat mer eller mindre ogenomtänkta beslut så platsar man åtminstone inte där. Det är så man bygger upp sitt självförtroende, jag gissar att tv-licensen är mycket billigare än en privatpraktiserande psykolog så det tipset kan ni ta med er i vardagen fortsättningsvis.
Ikväll ska Kanal 5, denna kvalitetskanal, bjussa på en ny "livsstilsserie", nämligen Jobbjägaren. Någon pigg och hurtfrisk typ ska ta sig an trögrövar som aldrig lyft ett finger mer än för att kryssa i sin a-kasseblankett, och med hugg och slag tvinga ut dom i arbetslivet. Jag gissar att det kommer att lipas friskt över denna chockartade händelse och jag kan knappt bärga mig förrän jag får se det med egna ögon. Kvällen är alltså vikt för detta evenemang.
Ikväll ska Kanal 5, denna kvalitetskanal, bjussa på en ny "livsstilsserie", nämligen Jobbjägaren. Någon pigg och hurtfrisk typ ska ta sig an trögrövar som aldrig lyft ett finger mer än för att kryssa i sin a-kasseblankett, och med hugg och slag tvinga ut dom i arbetslivet. Jag gissar att det kommer att lipas friskt över denna chockartade händelse och jag kan knappt bärga mig förrän jag får se det med egna ögon. Kvällen är alltså vikt för detta evenemang.
måndag 21 mars 2011
Sudda sudda bort din sura min
Idag kom jag, helt utan vidare sådär, att tänka på luktsuddgummi. Undrar om det finns nuförtiden, det kanske inte ens är någon som skriver med pennor längre. Eleverna får kanske en laptop att ta hem och plasta in istället för böcker och så får de googla veckans ord och maila en länk till läraren.
Men hur som helst. Ett suddgummi är ju en praktisk grej, snudd på oumbärligt när man skriver med blyerts skulle man kunna säga. Och det finns väl ingenting som säger att det måste vara en liten otäck fyrkantig grön bit med en brunaktig rand mitt på, det kan väl få vara i klatschiga färger och former. Men vem i helvete kom på att ett suddgummi skulle lukta annat än kautschuk, kan man ju fråga sig. Hur ser den människan ut som tyckte att det verktyg som är tänkt att användas för att stryka ut stavfel och liknande fadäser ska lukta artificiell vaniljsås? Hur tänkte ni här?
För som alla minns så kunde man omöjligt använda sitt luktsuddi till att sudda med. Det var närmast en statuspryl. Störst och mest luktande suddgummi är klassrummets kung eller drottning. Åtminstone var det så under en period på mellanstadiet, jag har väl kanske inte hittat just denna typ av hierarki i högskolemiljö direkt.
Själv hade jag under en period (på mellanstadiet alltså) ett jättestort grönt suddgummi i form av en mus i naturlig storlek, som jag hade fått av mormor i julklapp. Det var totalt värdelöst att sudda med - ju coolare suddgummi, desto sämre suddförmåga, men som sagt, man använde det ju inte till att SUDDA med - och luktade ingenting, men det ingav ändå en viss respekt. Så mycket respekt att jag lyckades byta till mig klassens mest åtråvärda suddgummiobjekt, en liten vit kanin i storleksordningen femkrona, som luktade underbart. ETT TAG. Efter några veckor så hade lukten liksom avdunstat på något vis, och kanindjäveln var bara en osedvanligt intetsägande bit kautschuk som dessutom lämnade svarta märken på pappret när man använde det att sudda med. Förmodligen var det även Smålands största virushärd eftersom alla på hela mellanstadiet hade tryckt sin näsa mot den ett oräkneligt antal gånger för att känna hur den luktade*. På den tiden den gjorde det alltså..
Han som jag bytte bort mitt gröna mus-suddgummi till är idag en framgångsrik småföretagare. Man skulle väl i princip kunna säga att det är min förtjänst.
* Jag vet att det finns människor som anser att man ska skriva "doft" när det är något som luktar gott och "lukt" när det är något som luktar illa. Personligen tycker jag att det går bra att använda "lukta" om allt. Och dessutom heter det inte doftsuddgummi. Och by the way, varför heter det suddgummi när alla människor uttalar det suddigum? Mycket att tänka på här.
Men hur som helst. Ett suddgummi är ju en praktisk grej, snudd på oumbärligt när man skriver med blyerts skulle man kunna säga. Och det finns väl ingenting som säger att det måste vara en liten otäck fyrkantig grön bit med en brunaktig rand mitt på, det kan väl få vara i klatschiga färger och former. Men vem i helvete kom på att ett suddgummi skulle lukta annat än kautschuk, kan man ju fråga sig. Hur ser den människan ut som tyckte att det verktyg som är tänkt att användas för att stryka ut stavfel och liknande fadäser ska lukta artificiell vaniljsås? Hur tänkte ni här?
För som alla minns så kunde man omöjligt använda sitt luktsuddi till att sudda med. Det var närmast en statuspryl. Störst och mest luktande suddgummi är klassrummets kung eller drottning. Åtminstone var det så under en period på mellanstadiet, jag har väl kanske inte hittat just denna typ av hierarki i högskolemiljö direkt.
Själv hade jag under en period (på mellanstadiet alltså) ett jättestort grönt suddgummi i form av en mus i naturlig storlek, som jag hade fått av mormor i julklapp. Det var totalt värdelöst att sudda med - ju coolare suddgummi, desto sämre suddförmåga, men som sagt, man använde det ju inte till att SUDDA med - och luktade ingenting, men det ingav ändå en viss respekt. Så mycket respekt att jag lyckades byta till mig klassens mest åtråvärda suddgummiobjekt, en liten vit kanin i storleksordningen femkrona, som luktade underbart. ETT TAG. Efter några veckor så hade lukten liksom avdunstat på något vis, och kanindjäveln var bara en osedvanligt intetsägande bit kautschuk som dessutom lämnade svarta märken på pappret när man använde det att sudda med. Förmodligen var det även Smålands största virushärd eftersom alla på hela mellanstadiet hade tryckt sin näsa mot den ett oräkneligt antal gånger för att känna hur den luktade*. På den tiden den gjorde det alltså..
Han som jag bytte bort mitt gröna mus-suddgummi till är idag en framgångsrik småföretagare. Man skulle väl i princip kunna säga att det är min förtjänst.
* Jag vet att det finns människor som anser att man ska skriva "doft" när det är något som luktar gott och "lukt" när det är något som luktar illa. Personligen tycker jag att det går bra att använda "lukta" om allt. Och dessutom heter det inte doftsuddgummi. Och by the way, varför heter det suddgummi när alla människor uttalar det suddigum? Mycket att tänka på här.
lördag 19 mars 2011
Huset fullt av hundar
Jamen jag känner att jag vill tycka till lite om det nya och åtminstone i hundkretsar kraftigt omdebatterade tv-programmet Huset fullt av hundar. Håll i hatten, så här tycker jag:
1. Att det är väl en jättebra idé att försöka hjälpa till att omplacera hundar som av olika anledningar behöver hitta nya hem. Fast om man är så djävla velig att man inte ens kan enas om vilken ras eller ens typ av hund man vill ha (som familjen som var med i veckans avsnitt) så tycker jag kanske att man kan vänta lite med att skaffa hund.
2. Och varför i helvete skulle man trycka in sex hundar samtidigt i denna menlösa familjs hus? Vore det inte bättre om de fick träffa en hund per dag i sex dagar? Alternativt åka och träffa hundarna i deras nuvarande miljö, ungefär så som det går till när man köper hund på riktigt. Fast det hade väl inte blivit lika bra tv av det, antar jag.
3.Och så trodde jag väl i min enfald att man, om man nu var så okunnig och velig som familjen i första avsnittet var, kanske skulle få lite hjälp med att välja ut en passande ras. En barnfamilj behöver kanske inte ha en jakthund eller en vallhund med extremt högt behov av aktivering och mental stimulans, eller en vinthund med extremt högt behov av motion, när det enda de troligtvis kommer att göra med sin hund är att gå koppelpromenander och leka med den i sin pyttelilla trädgård. Då kanske någon skulle kunna hjälpa dom att välja en lite mindre krävande ras, FÖR ALLAS BÄSTA.
4. Det är ju jättebra att man får tips om hur man aktiverar sin hund. Men för mig känns det väldigt opedagogiskt att låta hundarna dra, om än bara små lätta pulkor, och samtidigt säga att "egentligen ska man inte göra det här förrän hundarna är minst ett år gamla och har vuxit färdigt" när flera av de hundarna som var med bara var 5-6 månader. Det finns tillräckligt många människor som inte fattar detta ÄNDÅ, och kommer verkligen inte att sluta med det när de får bekräftat att det är okej för de har sett det på ett "hundprogram på tv". Och tro mig, folk kommer inte att minnas att just de här hundarna bara fick dra en tom pulka som inte vägde någonting.
5. Och de övriga lekarna, kunde man möjligtvis inte börja med lite enklare typer av aktivering eftersom familjen var så okunnig? Typ kontaktövningar eller gå slalom eller en enkel spårövning, någonting som man kommer att ha nytta av i framtiden, istället för att man på nolltid skulle försöka lära hunden att putta på en boll med nosen eller hämta en frisbee?
6. Man kan ju kanske inte klandra en liten unge som helt naivt tror att hunden och marsvinen ska kunna vara kompisar. Men kan ingen vuxen tala om för henne att det FUNGERAR INTE SÅ? Det finns rovdjur och det finns bytesdjur och det kan man inte bortse från hur djävla gärna man än vill att det ska vara på ett annat sätt. Bortsett från vallhunden så var ju alla hundarna som var med i veckans avsnitt jakthundar, Jack Russel är ju för fan till och med framavlade för att jaga råttor och steget till marsvin därifrån känns väl inte gigantiskt. Kan ingen bara säga till den här ungen att NEJ, du kommer aldrig att kunna ha hunden och marsvinen ihop och lita på att ingenting kommer att hända, det är bara att gilla läget.
7. Och sen tycker jag det är ASTRIST med program där man så fort någonting har sagts eller gjorts klipper in inslag som filmats i efterhand där alla ska berätta vad just de tyckte om just den händelsen. Typ först får man se när en hund kissar på golvet. Och sedan kommer ett klipp på pappan när han berättar att hunden har kissat på golvet, och sedan kommer ett klipp på mamman när hon ger sina synpunkter på samma sak och sedan ska ungarna en efter en tycka någonting om det också också, och sådär håller det på HELA DJÄVLA TIDEN. They sing while they slave, and I just get bored som jag och Bob Dylan brukar säga.
8. Sedan tycker jag väl själva idén med omröstning à la dokusåpa var lite löjlig. Eftersom jag har gjort den rättvisa bedömningen att familjen knappast begrep sitt eget bästa så hade jag nog helst sett att det fanns en jury av hundkunniga personer som fick rösta ÅT dom vilken hund(ras) som hade passat bäst. Men det hade väl upplevts som kränkande och överförmyndarfasoner, antar jag.
Ja, det var väl i stort sett allt. Jag kommer alltså inte att följa denna programserie.
1. Att det är väl en jättebra idé att försöka hjälpa till att omplacera hundar som av olika anledningar behöver hitta nya hem. Fast om man är så djävla velig att man inte ens kan enas om vilken ras eller ens typ av hund man vill ha (som familjen som var med i veckans avsnitt) så tycker jag kanske att man kan vänta lite med att skaffa hund.
2. Och varför i helvete skulle man trycka in sex hundar samtidigt i denna menlösa familjs hus? Vore det inte bättre om de fick träffa en hund per dag i sex dagar? Alternativt åka och träffa hundarna i deras nuvarande miljö, ungefär så som det går till när man köper hund på riktigt. Fast det hade väl inte blivit lika bra tv av det, antar jag.
3.Och så trodde jag väl i min enfald att man, om man nu var så okunnig och velig som familjen i första avsnittet var, kanske skulle få lite hjälp med att välja ut en passande ras. En barnfamilj behöver kanske inte ha en jakthund eller en vallhund med extremt högt behov av aktivering och mental stimulans, eller en vinthund med extremt högt behov av motion, när det enda de troligtvis kommer att göra med sin hund är att gå koppelpromenander och leka med den i sin pyttelilla trädgård. Då kanske någon skulle kunna hjälpa dom att välja en lite mindre krävande ras, FÖR ALLAS BÄSTA.
4. Det är ju jättebra att man får tips om hur man aktiverar sin hund. Men för mig känns det väldigt opedagogiskt att låta hundarna dra, om än bara små lätta pulkor, och samtidigt säga att "egentligen ska man inte göra det här förrän hundarna är minst ett år gamla och har vuxit färdigt" när flera av de hundarna som var med bara var 5-6 månader. Det finns tillräckligt många människor som inte fattar detta ÄNDÅ, och kommer verkligen inte att sluta med det när de får bekräftat att det är okej för de har sett det på ett "hundprogram på tv". Och tro mig, folk kommer inte att minnas att just de här hundarna bara fick dra en tom pulka som inte vägde någonting.
5. Och de övriga lekarna, kunde man möjligtvis inte börja med lite enklare typer av aktivering eftersom familjen var så okunnig? Typ kontaktövningar eller gå slalom eller en enkel spårövning, någonting som man kommer att ha nytta av i framtiden, istället för att man på nolltid skulle försöka lära hunden att putta på en boll med nosen eller hämta en frisbee?
6. Man kan ju kanske inte klandra en liten unge som helt naivt tror att hunden och marsvinen ska kunna vara kompisar. Men kan ingen vuxen tala om för henne att det FUNGERAR INTE SÅ? Det finns rovdjur och det finns bytesdjur och det kan man inte bortse från hur djävla gärna man än vill att det ska vara på ett annat sätt. Bortsett från vallhunden så var ju alla hundarna som var med i veckans avsnitt jakthundar, Jack Russel är ju för fan till och med framavlade för att jaga råttor och steget till marsvin därifrån känns väl inte gigantiskt. Kan ingen bara säga till den här ungen att NEJ, du kommer aldrig att kunna ha hunden och marsvinen ihop och lita på att ingenting kommer att hända, det är bara att gilla läget.
7. Och sen tycker jag det är ASTRIST med program där man så fort någonting har sagts eller gjorts klipper in inslag som filmats i efterhand där alla ska berätta vad just de tyckte om just den händelsen. Typ först får man se när en hund kissar på golvet. Och sedan kommer ett klipp på pappan när han berättar att hunden har kissat på golvet, och sedan kommer ett klipp på mamman när hon ger sina synpunkter på samma sak och sedan ska ungarna en efter en tycka någonting om det också också, och sådär håller det på HELA DJÄVLA TIDEN. They sing while they slave, and I just get bored som jag och Bob Dylan brukar säga.
8. Sedan tycker jag väl själva idén med omröstning à la dokusåpa var lite löjlig. Eftersom jag har gjort den rättvisa bedömningen att familjen knappast begrep sitt eget bästa så hade jag nog helst sett att det fanns en jury av hundkunniga personer som fick rösta ÅT dom vilken hund(ras) som hade passat bäst. Men det hade väl upplevts som kränkande och överförmyndarfasoner, antar jag.
Ja, det var väl i stort sett allt. Jag kommer alltså inte att följa denna programserie.
torsdag 17 mars 2011
Majority, the unknown, giving us the rules
Idag när jag kom till gymmet så var det en som hälsade på mig och frågade hur läget var. Jag gnällde lite över att det snöade, för det tycker jag gott att man kan få göra när det börjar gå mot slutet av mars och det har varit jävelvinter sedan i november. Då var det en kärring som stod bredvid som sa helt mästrande: Ja, men det är väl inget du ska gnälla över, tänk på dom i Japan istället.
Och nu är jag väl inte så korkad att jag tror att människor i Japan hade suttit och lipat för lite snö i dessa tider (det gör i och för sig inte jag heller, men ja, ni fattar). Men ändå, jag blir så irriterad. Folk är idioter.. För det första så lägger man sig väl inte i andra människors hälsande och hur-är-läget:ande (det är mest det som stör mig faktiskt). Och för det andra så blir väl inte Japans folk gladare för att jag står och säger att det är jättehemskt i Japan just nu. Och för det tredje så är det väl högst osannolikt att Japans folk ens skulle få reda på att jag står i den skånska myllan och gnäller lite över icke önskvärda sura gamla snöflingor.
Om det finns någon japan som läser detta och får lust att invända mot mitt vädergnäll, var så god. Men okända ickejapanska kärringar på gym ska bara hålla TRUTEN. Så var det sagt.
PS: Jag har en finne på hakan som stör lite också.
Och nu är jag väl inte så korkad att jag tror att människor i Japan hade suttit och lipat för lite snö i dessa tider (det gör i och för sig inte jag heller, men ja, ni fattar). Men ändå, jag blir så irriterad. Folk är idioter.. För det första så lägger man sig väl inte i andra människors hälsande och hur-är-läget:ande (det är mest det som stör mig faktiskt). Och för det andra så blir väl inte Japans folk gladare för att jag står och säger att det är jättehemskt i Japan just nu. Och för det tredje så är det väl högst osannolikt att Japans folk ens skulle få reda på att jag står i den skånska myllan och gnäller lite över icke önskvärda sura gamla snöflingor.
Om det finns någon japan som läser detta och får lust att invända mot mitt vädergnäll, var så god. Men okända ickejapanska kärringar på gym ska bara hålla TRUTEN. Så var det sagt.
PS: Jag har en finne på hakan som stör lite också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)