Mitt liv som väderflicka, eller på ett ungefär åtminstone

Jag är en vinterlöpare. Min inre termostat är helt speedad och jag fryser aldrig så länge jag är i rörelse. Är det minusgrader ute kan jag tänka mig att dra på mig ett par långbyxor, men så länge temperaturen är över nollan så räcker shorts och t-shirt mer än väl.  Med andra ord, sommarens löpträning är förknippad med en värmeutveckling som inte är av denna världen. Så fort solen och värmen sticker fram sina fula trynen så håller jag på att koka bort, förångas, försmäkta och dö. Och när då ens vinterkläder är så tunna och små att de snudd på går att stoppa ner i plånbokens myntfack vet jag inte riktigt vad man ska ha på sig på sommaren. Nästa steg måste onekligen vara att springa naken, men jag får väl medge att jag inte är riktigt där än.


Och det slår ju aldrig fel. VARTENDA lopp jag har deltagit i har bjudit på strålande solsken och högsommarvärme. Jag uppskattar verkligen att springa när det regnar, men nähäe då, solen ska gassa som på Mallorca från start till mål.

Första året vi var med i Humlestafetten så öste regnet ner. Verkligen ÖSTE. Regnmolnen var som massiva grå betongblock. Det regnade så kraftigt att folks nummerlappar regnade sönder under tiden de sprang. Men när det var min tur, då fan bröt väl solen genom ett molntäcke som varit lika ogenomträngligt som Berlinmuren, och hela omgivningen förvandlades till världens största ångbastu på cirka tio sekunder.

Arrangörer, ring mig om ni vill ha vackert väder på ert lopp. Det är ALLTID varmt och soligt när jag är med i startfältet. Humlestafetter, Tjejmilar, Göteborgsvarv, Bockebodarundor, Wallanderlopp, you name it. Så fort mitt namn finns med i startlistan så händer det något med själva meteorologin. Det kan vara ostadigt och regnet kan hänga i luften, det kan till och med dugga lite innan start. Men oroa er inte. Så fort mina Kalle Ankafötter har passerat startlinjen så rasslar det liksom till i troposfären och blir värsta djungelvärmen. Det är som en naturlag.

Jag ska kolla med SMHI om de är intresserade av ett samarbete. De borde vara det, tycker jag faktiskt.

After all, tomorrow is another day

Jaha. Jag tänker inte skryta om mitt så kallade resultat i Tjejmilen, för det är helt ärligt ingenting alls att skryta med. Fotskadan från helvetet var tejpad så på ett sätt som fick alla Egyptens mumier att framstå som nudister, men det funkade bara i cirka 4 kilometer., sedan fick jag krypa fram i snigelfart. Men man bryter ju inte ett lopp annat än möjligen på grund av att foten skulle lossna och bli liggandes kvar någonstans på Djurgården. Så jag släpade mig i mål på den förmodligen sämsta tid jag haft i hela mitt liv, men nu talar vi inte mer om det som mormor skulle ha sagt.

Dagens status:
Antal blånaglar: Otroligt nog bara en.
Bitterhetsfaktor: Skyhög.
Sympati i fikarummet: 0.
Förväntad sympati i fikarummet: 0.
Fotsmärta: Cirka 14 på en skala mellan 1 och 10.  Kan den förbannade ortopeden höra av sig snart, tack? Och gärna berätta vad som är fel. Helst någonting som går att åtgärda utan att jag ska behöva "vila" i tusen år.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vältra mig i självömkan. Imorgon ska jag sluta vara bitter över detta, men än är det fortfarande fullt tillåtet att gnälla hejdlöst.

Outdoor Girl

Jag har nyligen ätit en tomat från egen odling. Den har inte varit bekymmersfri, kan jag säga. Jag sådde mina tomatfröer vecka 8, som jag alltid gör. De har blivit ompysslade efter alla konstens regler. Framdrivna under särskild belysning. Omplanterade och nerbäddade med fiberduk och burna ut och in för att skyddas mot stark sol och kalla vindar och daltade med och omplanterade igen. De har fått dyr plantjord, särskild tomatgödsel och blivit ömt uppbundna vid träpinnar. Och visat sin tacksamhet genom att växa så det knakar och blomma som bara den. 

Sedan kom en mindre storm, Gudrun light, och knäckte varenda tomatplanta. Det är ju så att man vill börja gråta, men det gjorde jag inte. Istället planterade jag om dem igen, topparna alltså, vattnade som en djävul, hur nu en sådan vattnar, och hoppades på det bästa. 

Och allihop överlevde. Inte bara överlevde, utan de rotade snällt om sig och satte sedan frukt som om de hade betalt för det. Och idag skördade och åt jag alltså den första lilla tomaten från den före detta skövlade balkongen. Något försenat, men den som väntar på något gott väntar på sina tomater.
Egenodlade tomater...mmm.

Årets överlevartomater heter Outdoor Girl. De är helt sjukt goda. Bara så ni vet.

I take delight in the juice of the barley

Dagens fikarumskommentar:

Jag (bläddrar i lokaltidningen): Kolla, mina grannar har gift sig! Det var som fan...undrar varför de inte bjöd mig på bröllopet*?
Micke: De ville att spriten skulle räcka längre än till klockan 11.
Jag: Vadfan!
Micke: På förmiddagen!

*Det finns ingen som helst anledning. Vi känner inte varandra alls. Om det inte hade varit för deras ovanliga efternamn hade jag inte ens känt igen dem. 

Och är du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan

Det går rätt trögt med mitt nyårslöfte, att läsa Sagan om ringen under 2009. Den 6 maj var jag på sidan 59, och för några veckor sedan var jag på sidan 96. Det är jag fortfarande. Och de har för helvete fortfarande inte lämnat Fylke! Min pojkvän påstår visserligen att de ger sig iväg på sidan 97, så jag borde ta tag i det här. Boken har legat i min väska hela semestern, och det har verkligen inte saknats tillfällen, men det tar emot.
 

Enkel matematik säger att om det har tagit 8 månader att läsa 96 sidor så är det dags att dra upp tempot en aning. Jag SKA. Eller jag skulle. Men så kom Stephen Kings nya. Och så började jag läsa-om Alice Hoffmans böcker. Och så ramlade en festlig novellsamling av Fritjof Nilsson Piraten över mig. Och så där håller det på hela tiden.

Och i helgen ska jag ju till Stockholm. I Stockholm finns till exempel Pocket Shop. Det finns inte här. Jag har ännu aldrig lämnat en Pocket Shop tomhänt kan jag säga.
Mmm...Pocket Shop.

Men men. Om vår Herre skapade himmel och jord på sju dagar borde jag väl kunna följa Frodo och grabbarna fram och tillbaks till Mordor på fyra månader. Kan man ju tycka. Den som lever får se.

Mental istid

Jag har en telefonsvarare. Inte rent fysiskt, utan som en tjänst från Telia. Det är ändå aldrig någon som pratar in någonting på den, så för ett tag sedan bestämde jag att jag nog kunde ha lite, med betoning på lite, roligare för de där 30 kronorna per månad som den kostade. Eftersom Telia även är min källa till internet och de jämt tjatar om att man ska administrera allt från sin faktura till sitt liv på "Mina sidor" så tänkte jag enfaldigt att man nog kunde gå in där och liksom avmarkera i någon ruta. Det kunde man inte, visade det sig, utan man var tvungen att ringa deras kundtjänst. Det gjorde jag, och så fick jag prata med en dator som menlöst bräkte fram olika alternativ av vilka man skulle upprepa det man tyckte passade bäst in på ens ärende. Detta bekräftades sedan med ett beskäftigt Jaha! Det gäller övriga ärenden! Nu söker jag efter en ledig handläggare, ungefär som att Moder Dator på egen hand lite planlöst började traska omkring i korridorerna för att se om Lennart möjligen hade kommit tillbaks från fikarasten än.

Jaha, men till slut fick jag i alla fall prata med en riktig människa. En som kunde gå in och liksom avmarkera i någon ruta och så plötsligt hade jag ingen telefonsvarare längre. Det kändes lite som att ha tagit sig till en högre nivå i ett dataspel genom några rent djävulskt listiga strategier. Eller nåt.

Here comes your ghost again

Varje söndagsnatt envisas tidningsutbäraren med att knöla ner världens största Ica Maxi reklamblad i mitt - och förmodligen alla andra i husets - brevinkast. Trots att vi har postfack i entrén. Man undrar ju lite hur tidningsbäraren tänker. Jag hade tänkt: Postfack, vad smart, man slipper springa i trapporna och jag kommer att bli klar mycket fortare. Men tidningsbäraren i det här huset är liksom inne på någon annan linje, för han eller hon gör som man gjorde förr. Innan postfackens tid. Därför får jag reklam från Ica Maxi varje söndagsnatt fastän jag inte vill ha. Jag har nämligen min Ingen reklam-skylt på postfacket, eftersom jag aldrig får någon post i brevinkastet längre. Förutom på söndagsnätterna då.

Ja, men i allafall så satt jag och slöbläddrade  mig genom Ica Maxis reklamblad. Jag handlar kanske på Maxi en gång per år, så det var ett rent tidsfördriv. En helsida hade rubriken Mycket frukt och grönt att välja på hos Ica! Och så var det en lång radda om hur bra det var att handla sitt frukt och grönt på Ica. Man fick mycket för pengarna. Euroshopper (lågt pris, låg kvalitet, okej det stod det väl inte precis, men underförstått), Ica med gul etikett (bra kvalitet, lägre pris), Ica med svart etikett (hög kvalitet, dyrt som fan, okej det var väl inte heller precis ordagrant återgett, men på ett ungefär), samt Ica I love eco (ekologiskt, dyrt men bra, får man ju åtminstone hoppas).

Jamen det lät ju bra. Sen kom man fram till själva frukt och grönt-erbjudandena. Det var röda äpplen från Polen (billiga), röda äpplen från Frankrike (något dyrare), röda äpplen från Holland (ännu något dyrare) samt ekologiska äpplen från Argentina (lite billigare än kategorin "något dyrare" trodde man först och tänkte att Ica tar minsann sitt ansvar, men sen var det ju inte kilopris utan pris per förpackning (liten), så att de i själva verket var asdyra).

Summa erbjudanden från Ica Maxis så kallade mångfald av frukt och grönt var alltså fyra olika sorters röda äpplen i varierande prisklasser och från varierande länder. INGA SVENSKA ÄPPLEN, och försök inte påstå att det inte finns så här års, för det gör det visst. Jag åt ett svenskt äpple som var inköpt på Tollarps Frukt & Bärcentral häromdagen, bara för att ta ett exempel. 

Man tycker ju att ett hederligt svenskt äpple borde smälla högre än ett ekologiskt argentinskt som har sett mer av världen än vad jag själv har, eller hur förklarar ni detta, Ica Maxi?