Trött på neon och betong

I helgen såg vi en erkänd kalkonfilm, Rymdinvasion i Lappland, en osannolik svensk-amerikansk produktion från 1958. Ja, vad ska man säga? Vi somnade ifrån den på fredagen, orkade inte med den på lördagen och tog oss samman och slutförde projektet först på söndagen.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, som titeln antyder så utspelar sig filmen i Lappland, där ett stort antal glada samer sitter vid elden i jättemössor och täljer kött med kniv. Och så landar det ett rymdskepp, som mest av allt ser ut som en stor julgransdekoration, i snön och då ska ett gäng geologer åka dit för att undersöka saken. Av någon outgrundlig anledning befinner sig en amerikansk olympisk skridskoprinsessa, som dessutom råkar vara släkt med en av geolog-professorerna, i denna gudsförgätna lilla håla, oklart varför. Och hon ska förstås hänga med karlarna, fastän de helt kärvt säger att det här är inget för fruntimmer. Men naturligtvis struntar hon i det och vips har hon blivit bortrövad av typ Chewbakkas kusin från landet, ett jättelikt hårigt monster som strövar omkring och skövlar lappkåtor och timmerstugor lite på måfå. Och så får man se glimtar av RYMDVARELSERNA (iklädda praktiska anorakar) som sitter inne i rymdskeppet och övervakar allt. Och geologerna drar (på nolltid) ihop ett UPPBÅD av rasande samer som förföljer monstret på skidor och attackerar det med skidstavar och brinnande facklor och monstret lämnar ifrån sig skridskoprinsessan och ramlar sedan ner i en ravin som ett annat tomtebloss och dör jämmerdöden och de moltigande rymdvarelserna knäpper av sina monitorer och åker tillbaks till rymden utan att ha uträttat ett dyft.

Ibland finner man inte riktigt ord.

Sundayd been and gone

Det var tydligen någon slags släcka-lamporna-manifestation i lördags. Den gick oss spårlöst förbi. Eller, vi visste ju att det var någonting på gång, men åtminstone jag har fortfarande inte fattat vad det handlade om. Och dessutom glömde vi bort att titta på klockan för vi höll på att bygga ihop en garderob. Utan monteringsanvisning. Ska jag vara helt uppriktig så bestod min insats mest i att stå och hålla i olika delar samt hålla ordning på påsen med skruvar och träplugg. Förmodligen var det därför allting gick så bra. Det är inte det att jag inte kan bygga ihop IKEA-möbler, för det kan jag. Men jag är liksom inte van att göra det tillsammans med någon annan, och jag har en kraftig känsla av att sådana där aktiviteter kan tära på ett förhållande. När man hör sig för lite i bekantskapskretsen så kryper det fram mellan raderna att det var garderoben NILS som satte den första spiken i skilsmässokistan. Och det vill man ju inte riktigt utsätta sig för.

Men man får väl ändå säga att vi klarade provet med glans. Det börjar verka kärlek, banne mig.

Ingen vet att jag såg på

Jaha, då var det sommartid och helt plötsligt blev det mörkt på morgnarna igen. Det är att beteckna som lite småtråkigt men trots allt övergående. Ett tag åtminstone.

Egentligen borde detta inlägg vara vikt åt någon smålustig anekdot om att man glömt att ställa om klockan och kommer för sent till allting, men så kommer det inte att bli. Trots att jag varit borta hela helgen och inte kom hem förrän rätt sent igår kväll. Men eftersom jag är en så otroligt förutseende person så ställde jag om alla hemmets klockor redan i fredags eftermiddag innan jag åkte. Hur svårt kan det vara?

Så präktig är jag, var vad jag ville ha sagt.

Let me drown or learn how to swim

Nyligen såg vi filmen The River från 1984. Eller det var nog snarare så att jag tvingade min pojkvän att se den tillsammans med mig. Den ingår i en kategori filmer som jag och Kiki på 80-talet döpte till Majsen Dör-filmer. Det är fantastiska filmer det, enligt oss i alla fall.  Det är misär, missväxt, översvämningar, torka och allmänt elände, filtrerat genom något slags Hollywoodglamourfilter så att alla ändå är goda och glada innerst inne. Underbart.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, det är Sissy Spacek och Mel Gibson, de är ett ungt och strävsamt lantbrukarpar som bor på en gård som ligger i ett område som blir översvämmat stup i kvarten. De arbetar hårt och har stora lån och kärv ekonomi, men tindrar ändå nyförälskat mot varandra och har två helt onaturligt väluppfostrade och glada barn. Och så regnar det och floden blir översvämmad och de kan inte så någon majs och en annan bonde i trakten vill köpa all mark och bygga en damm och ett kraftverk så att han ska kunna leda vatten till sina marker. Den här andra bonden är ett ex till Sissy Spacek, varför Mel Gibson inte kan fördra honom fastän han är helt übertrevlig.

Det är kärva tider, många är arbetslösa, många får gå från gård och grund men det vägrar Mel Gibson för det är hans släkts marker. Men så får de inget lån på banken så han måste åka iväg och arbeta på ett stålverk där det är strejk, han blir strejkbrytare och svartfot och mår dåligt. Och Sissy Spacek går därhemma på gården och strävar på med ett soligt leende. Till och med när hon råkar ut för en olycka och ligger fastklämd under en maskin är hon tålig och tapper och rådig. Och sedan tar strejken slut och Mel Gibson kommer hem igen och så blir det jordens regn och floden blir översvämmad IGEN och de måste ut och bygga fördämningar, men då kommer Sissy Spaceks ex och har betalt en massa arbetslösa för att riva fördämningen och så blir det världens psykologiska kraftmätning som Mel Gibson vinner och han får med sig alla de arbetslösa att bygga upp fördämningen igen och de ställer till och med dit exets flådiga jeep och MORALEN HAR SEGRAT ÖVER KAPITALET.

Det är så vackert att man vill brista ut i sång. Det är så tillrättalagt och förutsägbart att man kan gråta, men jag ÄLSKAR den här filmen.

Slut på väntans tider

Jag är kanske partisk, men jag tycker nog att världen har blivit lite finare på sista tiden.

Water in the fuel

Min pojkvän och jag fick för ett tag sedan varsitt tremånaders Lovefilm-abonnemang. Eftersom det är gratis så lägger vi filmer i våra listor nästan helt utan urskiljning. Förra veckan damp det ner två filmer på temat språk, Hundars språk, en informationsfilm om hundars kroppsspråk med en speaker som måste ha rymt från 70-talets Pogo Produktion, samt Ur kärlekens språk, en informationsfilm om sex och samlevnad från 1969.

Den var underhållande på gränsen till  plågsamt pinsam. Där satt fyra av den tidens sexgurus, Inge & Sten, Maj-Britt (som tålmodigt svarade på frågor i stil med Kan jag ta min katts p-piller? och Kan man använda frisyrskum istället för p-skum? i spalten Fråga Maj-Britt i 80-talets Mitt Livs Novell),  samt en dansk i ett vardagsrum med 60-talsinteriör och samtalade om sex kring tekoppar och tända ljus på ett sätt som skulle föreställa avslappnat men som var synnerligen krystat. Och inte nog med det, de hade liksom byggt upp flera olika sängkammarstudios, där de filmade par som visualiserade olika problem i samlivet. Det var alldeles otroligt pang på rödbetan och hejsan hoppsan vad allt är naturligt och självklart och allting löser sig bara man taaaaalar om problemen. Och mot slutet fick man se hur det gick till hos farbror doktor Sten när man kom dit och bad om p-piller eller spiral eller pessar, allt var också helt naturligt och självklart och inga som helst problem med någonting och hopp upp i gynekologstolen bara.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Jag saknar ord. Jag skrattar fortfarande.

Våra glada visor klinga

Idag skulle jag tvätta. När jag kom hem låg det en lapp i brevlådan att tvättstugan skulle vara avstängd från och med idag på grund av att det var ett jättestort hål i en avloppsledning utanför. Vilket antagligen var förklaringen till varför det stod en armada av hantverkarbilar utanför huset. Men det gick bra att tvätta efter klockan 17, för då fick man väl förmoda att jobbarna hade slutat för dagen. Slutligen kom den pigga uppmaningen Kan Ni dela tvättid med varandra under veckan vore det en lösning, och jag formligen kastade mig nedför trapporna för att med liv och blod försvara min heliga tvättid som jag verkligen inte hade lust att dela med mig av. Fast det behövdes inte, för det var ingen som var sugen på att tvätta nu ikväll. Mer än jag då. 

Hålet i golvet var verkligen enormt, och endast nödtorftigt täckt med världens wobbligaste träskiva som inte på något vis kändes förtroendeingivande att smyga fram över med sina rågade tvättkorgar. Min livliga fantasi kokade raskt ihop en bild av hur jag föll i hålet som en annan Kommandoran i varggropen. Det hade ju varit så lagom roligt, för att inte tala om vilket festligt blogginlägg det hade blivit. Men nu hände ingenting.

Det går uppenbarligen att blogga om det också.