"Were not the same. Im an American and youre a sick asshole"

För några veckor sedan köpte jag filmen Baise-moi, som jag tyckte verkade innehålla lagom rikliga mängder videovåld på hämndtema. En riktig tjejfilm med andra ord. I mitt tycke då alltså. Jag är ju som bekant mycket förtjust i hämnd.

Av olika anledningar blev det inte av att se den just då, men det verkade vara en mycket lämplig film att inviga sin nya fantastiska tv med. Så jag fram med filmen och öppnade den, och inuti ligger - Torsk på Tallinn. Så många svordomar som jag fick in under minuterna som följde är det nog ingen som tidigare lyckats med. Det är inget fel på Torsk på Tallinn, tvärtom. Men det var inte vad jag ville se just då. Och dessutom har jag den redan.

Och kvittot hade jag förstås kastat bort för längesen. Men jag tänkte att man får väl ändå åka till Videomix eller Hemmakväll eller vad fan de nu heter nuförtiden, och tala med dem. Fast vad har man för det, där jobbar ju bara en massa 18-åringar och Videomix själva ville ju inte ens teckna kollektivavtal för sina anställda när det begav sig och de skiter nog fullständigt i att jag vill se franskt videovåld istället för Lasse Kongo. På vägen dit tänkte jag ut en massa härskna argument för varför jag skulle få byta min film utan kvitto, vilket jag var hundraprocentigt övertygad om att jag inte skulle få. Uppfylld av vredesmod och övertygad om att detta var sista gången jag satte min fot på Videomix/Hemmakväll eftersom det bemötande jag förväntade mig krävde minst en livstids bojkott stegade jag in i affären.

Väl framme i kassan kamouflerade jag skickligt min inre Michael Douglas i Falling Down och förklarade situationen och sa att jag ville byta min film fastän jag inte hade något kvitto. Och tjejen i kassan bara "javisst" och langade fram ett ex av Baise-moi och bad om ursäkt i ett och samma andetag. 

Jag blev helt lycklig av ett så trevligt bemötande. Michael Douglas kom helt av sig, kan jag säga. Och inte mig emot. Jag föredrar våld på film, i verkligheten känns det mest besvärligt att iscensätta såna där The customer is always right-tjafs.

You can go blue in your face talking about the human race

Idag lyssnade jag på radio och de pratade om börsen. För mig som inte begriper mig på ekonomi är "börsen" ett lika diffust begrepp som till exempel "marknaden". Och nu sa de på radion att Tokyobörsen hade sjunkit med två procent, och jag bara "procent av VADÅ?", för det tycker jag är en rimlig fråga att ställa i sammanhanget. Och det var det ingen vid mitt bord i fikarummet som kunde svara på, så jag fick hojta över frågan till ett annat bord, där det satt lite ekonomer och drack kaffe. Dom borde ju kunna svara, men det var ändå en massa hm och nja innan någon till slut kläckte ur sig "det totala värdet på alla aktier...väl?".

Det är kanske inte så konstigt att världsekonomin svajar, så jäkla luddigt som detta verkar vara. Vem bestämmer vad en aktie är värd och vem är det som tjänar på det?

Kill all the fags that dont agree

Idag hörde jag på radion att det demokratiska partiets presidentkandidat, Barack Obama, sa att "det är dags att någon vuxen tar ansvar i Vita Huset".

Då blir man ju lite misstänksam mot världen i allmänhet och Amerika i synnerhet. Är det konstigt att det är som det är när hela presidentväsendet framstår som ett besök på Disneyland som spårat ur för att föräldrarna hellre ägnar sig åt att sitta i barer och dricka Frozen Margueritas än att se efter sina barn?

And we say "Keep in touch"

För en liten stund sedan slog jag på min nya fina tv, bara för skojs skull. Det första som tornade upp sig i rutan var en gigantisk Pernilla Wahlgren som flöjtade fram ett fantastiskt klämkäckt tillkännagivande om att hon hade färgat håret med en helt fantastisk hårfärgningsprodukt. 

Jag blev...chockad, kan man nog säga. Jag var liksom helt oförberedd på denna bryska invasion av tvålfagra reklamfilmer i jätteformat. Min 19"-skärm med sällsynt taskig färgåtergivning var liksom lite mer skonsam i såna avseenden. 

Jag antar att det bara är att vänja sig.
  

I dont feel like dancing

Samtal om min nya tv:

Jag: ...och vi undrade vad det var för program som visades och då sa jag "ja, hade det varit den gamla tv:n i datorn hade man ju snabbt kunnat gå ut på nätet och googla vad det var för program" och då sa min pojkvän "jamen du kan ju kolla på text-tv" och jag bara "VAAA? HAR JAG TEXT-TV? ÄR DET SANT?"
Jenny: HA HA HA! Det här får du ALDRIG berätta för någon. Text-tv är SÅ nittonhundratal!

Turning the blind eye to the lie just to keep it all together

I helgen som gick köpte jag ny tv. Bara sådär liksom, fast handlingen har förstås föregåtts av en lång och plågsam beslutsprocess som jag ska skona er från. Värt att nämna i sammanhanget är att jag är 40 år och det här är första gången i hela mitt liv som jag har köpt en ny tv. Det är inte så att jag har snott tv-apparater tidigare, det förhåller sig mer så att jag påpassligt har fått överta såna som andra tröttnat på. De senaste 10 åren eller så har jag tjurskalligt framhärdat med ett tv-kort i datorn och menat att det går minsann alldeles utmärkt och tv-programmen blir ju inte bättre bara för att man fyller sitt vardagsrum med en massa dyr och onödig teknik.  

Att jag har köpt ny tv är alltså ungefär lika stort som månlandningen. Så fort jag smält detta ska jag återkomma med mer information i ärendet.

Och för den som undrar, jag får nämligen frågan ganska ofta, så JA, jag betalar tv-licens. Jag har betalt tv-licens i alla år, för det tycker jag att man ska göra om man värnar om fria och oberoende tv- och radiokanaler. När jag blir minister ska jag bli känd som den som betalt MEST tv-licens i hela världen i förhållande till antal timmar i tv-soffan. Bara så att ni vet.

Putting out the fire with gasoline

Idag flyttade jag på en garderob här hemma. Bakom den hittade jag en gardinstång som varit spårlöst försvunnen i cirka tre år.

Således kunde jag nu hänga upp gardiner i det rum vars fönster varit utan gardiner i cirka tre år. Eftersom det inte funnits någon gardinstång, och "inköp av ny gardinstång" uppenbarligen inte har varit ett högprioriterat ärende. Dessutom är det onödigt att köpa något som redan finns. Jag hade ju bara inte riktigt koll på var.

Så gardiner hängdes upp och jag kände mig riktigt pysslig och mycket nöjd med resultatet. Fast de där home makeover-poängen som jag raskt tilldelade mig själv drunknade snabbt i alla minuspoäng som cirka tre gardinlösa år ger. Antar jag. Men man kan ju inte lyckas med allt.