Hurra, 24-19 mot Island

Det känns som att det inte finns nog med superlativ för att beskriva kvällens match. Det var som på den gamla goda tiden, det härliga handbollsnittiotalet. Det var nästan bara Bengan och hans brölande från bänken som saknades. Inget ont om Linnell, men någon karisma att tala om har han ju inte.

Om Sigfus Sigurdsson plötsligt skulle tröttna på att spela handboll så föreslår jag honom i rollen som "den store blonde jätten" i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Fast jag antar att någon annan redan är städslad att göra det, men det kommer inte alls att bli lika bra.

Jag har för övrigt också varit handbollsmålvakt en gång i tiden. Det är förvisso mer än 25 år sedan, men man kan väl i princip säga att jag hade kunnat gå in och ta över om det hade krisat. Vi 68:or är ju en så ypperlig årgång. 

 

Hey Geordie, your brow is full of cold sweat

Jag förstår att världen legat sömnlös och grubblat över vad jag egentligen fick hämta på Ica Kvantum idag. Böcker eller ryggsäck? Jag kan nu meddela att svaret var ryggsäck. Med Adlibris som avsändare. Ica-kassörskan hade en teori om att Adlibris kanske ägde Addnature, men det tyckte jag lät lite långsökt, och dessutom var fakturan ställd på Addnature. Men det kan uppenbarligen vara praor inblandade på alla nivåer i tillvaron, så jag låter det vara osagt.

Nu ska jag ägna mig åt handbolls-EM. Då måste man vara fokuserad, det går absolut inte an att springa och fulblogga i pauserna. Men så här ligger det till: Om Sverige vinner blir jag glad. Helst ska Sverige leda hela tiden med en 4-5 mål för att jag ska kunna njuta maximalt, men det är nog att begära för mycket. Men bara de vinner. Om Island vinner blir jag deprimerad. 

Further shuts that closing door

Nu har praorna varit i farten igen och rört till situationer som de överhuvudtaget inte borde ha fått ha med att göra. 
För ett tag sedan beställde jag en ryggsäck på addnature.com. Igår fick jag ett mail att den var på väg, och så fick jag ett kollinummer så att jag via postens hemsida själv kunde följa ryggsäckens färd genom landet. Sånt är spännande, så jag in där och sökte på kollinummer, och jodå, idag hade min försändelse landat på Ica Kvantum. Frid och fröjd, tills jag läste avsändare: Adlibris AB.

Adlibris skickar paket till mig oftare än vad som är hälsosamt, och deras hämta-ut-ställe är Corleones maffiabageri. Inte Ica Kvantum. Dessutom aviserar Adlibris paketets ankomst via sms. Inte mail. Dessutom var det addnature.com som mailade kollinumret. Inte Adlibris.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att någon av Adlibris' fd praor nu har hamnat på addnature.com. Praoan beordrades att inventera lite överbliven vildmarksutrustning som man kanske hoppades kunna sälja till Ola Skinnarmo, men praoan var helt inspirerad av att ha varit på Dreamhack hela helgen så han hackade sig in i alla kundregister där han någonsin praoat. Nu ska vi ta och blanda ihop äpplena med morötterna, tänkte han ystert medan han halsade en överbliven Joltcola, och på den vägen är det. Och Ola Skinnarmo fick antagligen återvända tomhänt, utan att ha fyndat så mycket som en pjäxa, och det är  tänkbart att han härsknade till och bestämde sig för att åka till Tibet i ren protest.

Det ska hur som helst bli spännande att se vad det är jag egentligen ska hämta. Ryggsäck eller böcker? 

En superintelligent nyans av blått

Jag har en strumpkris. Jag ska tvätta på söndag, men idag tog jag det sista paret anständiga strumpor. Kvar finns bara yllesockor, för varma för växthuseffektens vintrar, och ett par fyllesockor. Jag kan inte benämna dem med något annat. Jag måste ha varit kraftigt påverkad av någon form av centralstimulantande medel för att ens ha tänkt tanken på att införliva dem i min strumpkollektion. Men de finns där. Längst in i strumplådan ligger de som masken i äpplet, ormen i paradiset eller något annat otrevligt, och varslar om ofred och misär.  

Mina strumpor är normalt sett antingen svarta eller vita. Möjligen grå. Enfärgade. Diskreta. I bomull. Fyllesockorna däremot, är gjorda i något lurvigt material, typ badrumsmatta. Liksom nästan lite långhåriga. Och så är de gröna. Ärtgröna, och nu syftar jag på konserverade och inte färska ärter. Och som grädde på moset är det en onaturligt glad groda broderad på. 
Jag tycker inte om mönstrade strumpor överhuvudtaget, jag tycker strumpor med broderade figurer bara är ett steg från t-shirts med texten "Öl byggde denna vackra kropp". Så varför jag äger ett par ludna sockor med en fånflinande Kermit-lookalike på är en gåta som tangerar medvetandets yttersta gränser. Jag har tyvärr inget bra svar, utan hänvisar till att jag måste blivit drogad och kanske till och med bortförd av rymdskepp. Utomjordingar med ont uppsåt trädde detta intergalaktiska klädesplagg på mig, och ni som tror att de går klädda i aluminiumfolieliknande dräkter med blinkande lysdioder på ute i rymden är helt felunderrättade. De är klädda i ärtgrönt lurv, och de lät mig återvända till jorden för att på detta sätt sprida ett budskap som jag tyvärr inte förstod eftersom de valde att säga det på danska.

Jag vill inte gärna visa mig bland folk med sådana strumpor, och eventuellt dessutom äventyra hela universum, för tänk om det är en djävulsk provokation mot till jordbor förklädda rymdvarelser som listigt har integrerats i samhället och bara går och väntar på ett TECKEN på att få kalla hit en enorm flotta av stridsrymdskepp som kommer att spränga hela jorden i småbitar? Sånt vill man ju inte precis ha på sitt samvete, så därför smög jag ner till tvättstugan för att se om jag möjligen kunde snika åt mig en tidigare tvätt-tid. I vanliga fall är brukar det finnas luckor åtminstone på morgnarna, men nu var varenda sekund fram till min tid fullbokad. Typiskt mina grannar att prioritera att tvätta julgardinerna när hela universums säkerhet står på spel.

Så man kan säga att jag är ett offer för omständigheterna. I morgon återstår bara att bita i det sura äpplet och dra på sig ylle- eller fyllestrumpor resten av veckan och hoppas att ingen ser mig. Eller så får jag köpa fler strumpor, alternativt fejka ett ärende på jobbet och sno några par ur Stefans aldrig sinande förråd av Graningestrumpor. 
 
Vilken cliffhanger detta är.

Norman Bates nya liv

Idag har jag fördrivit en del tid med att slumpa runt lite här och där på Flashback. Och jag undrar vad det egentligen är med folk och internetforum när man inte orkar läsa en tråd från början, utan hoppar in på typ sidan 24 och börjar säga saker som redan sagts av andra ungefär 479 gånger? Inte konstigt att trådarna blir lika långa som Vesterbrogade i Köpenhamn. Och varför är alla så himla arga och misstänksamma mot varandra och påstår att precis alla ljuger om precis allt? Det spelar ingen roll vad folk skriver, det är taggar utåt och idiotförklaringar som haglar från alla håll, helt reservationslöst. Sluta upp med det för fan. Nu.

Man får lätt uppfattningen att Flashback verkar vara ett forum som attraherar svårt störda människor utan någon direkt verklighetsuppfattning. Det är nästan så att man tror att det är Norman Bates och Freddie Kreuger som har tagit klivet in i 2000-talet och fördriver sina dagar med att vara moderatorer istället för seriemördare.

Så är det nog, vid närmare eftertanke.

Men rubrik då?

Senaste nytt i Sverige i verkligheten idag är att Tito Beltran föll ihop i rätten. Benen vek sig under honom och ambulans är "beställd". Som om det var en slags taxi.

Jag är lite uttråkad. Jag går i väntans tider, kan man säga. Livet ska åter fyllas av mening, ty imorgon börjar handbolls-EM. Och Sverige är med, ska kanske tilläggas. För den som liksom jag skämdes bort med ett fantastiskt nittiotal har nollnolltalet ur svenskt handbollsperspektiv hittills varit tämligen blekt. Men nu jävlar. Hoppas jag.

I valet och kvalet

Sms från Miss E:

Han verkar vilja ligga ikväll. Ska jag? Jag hade ju tänkt göra fotbad. 

Dessa eviga frågeställningar.