Mitt liv utan Mike Syrén

Mitt liv är numera oerhört ödsligt. Jag har liksom vant mig vid tisdagarna med Mike Syrén. Relationsmys i soffan med pojken på TV2, han som får jorden att gå runt. Nu har han lämnat mig i tomhet med en ekande tv-tablå*, och jag får hålla tillgodo med Mitt i naturen istället.

Jag har nu tagit del av ett reportage om hur oerhört svårt det är att filma mullvadar, ett inslag om hur oseriösa naturfotografer sabbar för björnar samt för seriösa björnskådare genom att smyga för nära och störa, samt en spännande tittarfilm som skildrade när en grävstekel begravde en larv. 

Jag är lite besviken över att mullvadsfilmningen misslyckades, fascinerad över att det finns människor som på fullaste allvar åker ut i vildmarken med enorma kikare och ryggsäck med matsäck endast i syfte att skåda björn, och parasitsteklars liv och leverne är alltid intressant att ta del av.
Jag kommer att överleva det här. Det finns ett liv utan Mike Syrén, men vilket liv.

* Det där var nästan lite poetiskt. Eller patetiskt. 

Allt börjar om någon annanstans.

Jag är med i en marknadsundersöknings-någonting, jag vet inte riktigt vad det heter men då och då får jag ett mail där man får klicka på en länk och besvara de mest bisarra frågor mellan himmel och jord och när man har fläkt ut sina åsikter tillräckligt många gånger så får man en trisslott.

Jag tycker det är ganska kul, fast frågorna är tyvärr oftare rätt tråkiga än bisarra, typ Har någon i ditt hushåll köpt vinterdäck de senaste 6 månaderna? Och påfallande ofta handlar det om huruvida man har sett reklam för varumärke X den senaste tiden, och eftersom jag nästan aldrig ser på tv, och de gånger jag ser på tv ser jag i kanske 80 % av fallen på public service, kan någon ge det ett svenskt namn, tack, och jag lyssnar inte på reklamradio heller om jag får välja, och när jag tvingas till det så filtrerar jag liksom bort nästan alltihop som brus. Så jag framstår nog som ganska korkad i de här undersökningarna. Eller åtminstone ovetande. Det brukar heta "du passar inte in i målgruppen" men jag tror nog att de sitter och hånskrattar åt mig och mina svar.

Dagens undersökning ville först veta om man hade bredband, och den andra frågan handlade om hur mycket läsk som konsumerades i hushållet. Det fanns en fem-sex olika alternativ, från horribla mängder till ingen mängd alls. Jag kryssade först i alternativet Det konsumeras ingen läsk i det här hushållet, men sedan fick jag för mig att jag sett Barock-Leo sväva förbi med en flaska Pepsi i näven för ett tag sedan. Typ...tre månader, eller kanske till och med ett halvår sedan, men jag ändrade sanningsenligt till svarsalternativet Mindre än 1 liter per månad.  Men det hjälpte inte, jag tillhörde ändå inte målgruppen och fick inte vara med i undersökningen. Det tycker jag är taskigt och på gränsen till diskriminerande. Jag vet inte vad det finns för flyktiga kopplingar mellan bredband och läsk, men jag är säker på att jag hade kunnat bidra med åsikter som skulle kunna göra världen bättre. 

Typ: Köp inte läsk, det är dumt. Det är ohälsosamt. Det känns osunt att läsk är billigare än mjölk. Det känns dessutom som att alla bryggerier äger varandra på något märkligt sätt, och man är rätt osäker på arbetsvillkoren för läskfabriksarbetarna om man nu funderar i sådana banor, och det gör jag då och då.

Det känns faktiskt mycket enklare att låta bli att köpa läsk. Läskigt, eller hur?

 

The girls comb their hair in rearview mirrors, and the boys try to look so hard

Häromdagen satt jag och slösurfade på någon träningssajt, och hamnade på en sida som handlade om Tjur-Ruset. För er som inte känner till det så är Tjur-Ruset ett 10 kilometer långt terränglopp som går över stock och sten, genom kärr och myrar och över, under eller genom hinder. En riktig utmaning för kraftkarlar som det var rätt så gemytligt att sitta och slöläsa om. Det är aldrig så trevligt som att se andra anstränga sig.

Dråpslaget kom när jag läste följande:

2008 låter vi även de kvinnliga löparna vara med i Tjur-Ruset. Tjejerna får en egen klass - Kvig-Ruset, som startar en timme före Tjur-Ruset.

Men vad fan...Kvig-Ruset! Vilken skam! Vilken förnedring! Hur o-coolt låter det inte för det första? Tjur-Ruset för tankarna till mandom, mod och morske män; vikingar som går bärsärkargång genom obanad mark med vildhet i blicken och svärd i hand. 
Kvig-Ruset för mer tankarna till kor som släpps ut på grönbete, som skuttar omkring helt planlöst och gör ystra glädjesprång i vårsolen, utan någon som helst  tanke bakom. Bortsett från denna synnerligen icke idrottsmässiga framtoning låter Kvig-Ruset dessutom som om det ligger i ungefär samma svårighetsgrad som Kalvin-Knatet, som är ett 1,5 km långt motionslopp som arrangeras av Skånemejerier för barn upp till 12 år. 

Jenny och jag, som annars är mycket för att skryta helt ohämmat om våra rätt så tvivelaktiga prestationer i löparspåret, var helt överens om att vi hellre skulle dö en lång och plågsam död på tortyrbänken än att någonsin erkänna att vi sprungit Kvig-Ruset, vilket vi alltså inte har några planer på att göra.  Man hade nog aldrig kunnat se någon i ögonen efter det, känns det som. Och det känns också som att man hade fått fler spontana applåder om man sagt att man deltagit i Vår-Ruset, om man så hade genomfört det på nivå Tiffany Persson i Hipp Hipp.

Kvig-Ruset! Det här kommer att ta tid att smälta. Snälla, säg att det är ett skämt.

"Chewbakka, du som är tolk, vad säger C3PO?"

May the Force be with you...

Jag: Jag är skitdålig på science fiction. När jag var sådär 14 år så såg jag Jedins återkomst på bio i England, och jag fattade inte att det handlade om Stjärnornas krig!
Barbie: Nej, men man har ju ingen direkt koll på det där. Jag vet knappt vad de heter ens en gång.
Jag: Nej, man kan ju bara Luke Skywalker...
Barbie: Ja, och prinsessan Leia.
Jag: Henne kunde inte jag. Men jag kan R2-D2 och C3PO.
Emma: Och så Chewbakka! Och Obi Wan Kenobi.
Barbie: Och så han, vad heter han...Han Solo! 
Jag: Ja, just det...Vi kan ju riktigt många! Och så är det ju han med masken också, Darth Vader.
Fanny (lyser upp): Jahaaaa! Var det Star Wars ni pratade om?

Night of the living powerpointpresentation

Tord och Björn står utanför mitt rum (a k a Barsebäck) medan jag underhåller med lättsamma skrönor ur mitt livs novell.

Björn (ironiskt): Det var ju en intressant diskussion...
Jag: Det är ingen diskussion, det är mer som en monolog.
Tord: Ditt rum är som en blogg. Man går förbi och så bara serveras det en anekdot som man tvingas lyssna till vare sig man vill eller ej.
Jag: Ja, eller som en levande powerpointpresentation, som Martin och jag var förr när vi hade revision.
Tord: Ja, det har man ju hört talas om.
Jag: Ja, för det har du läst i min blogg.
Tord: Nej, för jag har hört dig berätta om vilket radarpar ni var...Hur du sprang som en köksa kring Martin och hämtade grejer medan han stod och ljög!
Jag: Köksa! Det ordet har du i alla fall inte hört från mig!
Björn (tankfullt): Vilket bra ord...

800 º C

Det här är inte bra för min förkylning. Nu är jag ju en upplyst människa, som vet att man inte blir förkyld av kyla utan av virus, men jag ber att få påpeka att jag redan var förkyld när Kung Bore valde att börja jobba hos oss. Pannan jobbar nu för högtryck, men det tar tid att värma upp något som nära nog hållt utomhustemperatur sedan i fredags. Jag riktigt känner hur viruspartiklarna tumlar runt i såväl lytiska som lytogena cykler i hela min organism. Det känns illavarslande.

Jag har hittat ett extra värmeelement som jag har placerat bakom min stol. Det är enormt stort, så gigantiskt att Christian på stående fot döpte om mitt kontor till Barsebäck när han fick syn på det. Tyvärr är elementet nog konstruerat under en epok då kraven på verkningsgrad inte var jättehöga, typ någon gång under finska vinterkriget. De behövde väl bara dyka in i en sauna när kylan blåste in från öst, men är det tänkt att jag ska sitta och skriva mina rapporter på badhuset?

Kylan gör mig bitter. Jag måste nog ta kompledigt snart.

Ernest Shackleton hade inte heller så roligt

Jaha.Så kommer man till jobbet, fylld av arbetslust och redo att ta itu med en hel hög små projekt som har legat och liksom gonat till sig några dagar. Och så har värmepannan tagit ledigt hela helgen så att inomhustemperaturen är 7 grader och det är inte lönt att ens ta av sig vantarna.  

Det är inte lätt att skapa storverk under såna betingelser. Ni skulle bara veta hur lång tid det tagit att skriva det här, mina supertunna Windstoppervantar till trots. De är inte gjorda för tangentbord.

Det känns som att veckan har börjat fel, på något sätt.