Were heavy duty

Nyligen såg jag ett avsnitt av SVT:s nya dramaserie Andra Avenyn. Eller den är kanske inte så ny längre, jag vet inte så noga. Jag har slötittat sporadiskt på kanske tre avsnitt, och nu i helgen såg jag ytterligare ett par stycken. Det är mycket dåligt och mycket pinsamt, speciellt scener med en svensklärare som tror att han har huvudrollen i Döda Poeters Sällskap. Då måste jag hålla en liten kudde framför ansiktet för att härda ut, det är värre än att se skräckfilm.

 I något av avsnitten fanns en scen där det hettade till mellan två unga snygga killar varav den ene var bög och den andre inte var det. Eller han visste i alla fall inte om det, och hans intet ont anande flickvän dök naturligtvis upp mitt i en intim scen, för om alla knackade och inväntade svar så skulle det inte bli många intriger gjorda i såpfabriken. 

Vilket påminner mig ett tillfälle i mitten av nittiotalet när Kyssen var samtalsämnet på allas läppar. Alltså den mellan Rederiet-Micki och en annan karl, för det var första gången något sådant visades i SVT. På bästa sändningstid och finansierad av licens- och skattepengar, så det är klart att folk var tvungna att ha en åsikt. Fast nu på det världsvana 2000-talet när alla har sett och hört allt minst en miljon gånger skulle väl ingen direkt lyfta ett ögonbryn för en sådan sak. Men då var det någonting man talade med varandra om som något snudd på sensationellt.  

Fast jag undrar. Om nu syftet med detta var att visa att homosexuella män är så vanliga och tjosan och hejsan med hela världen att de smidigt låter sig infogas i vilken tv-såpa som helst, varför väljer man då en pellejöns som Rederiet-Micki som representant för denna grupp? Kunde de inte tagit en rejäl karl i stil med Rob Halford istället? Om jag var bög skulle jag hellre förgås än låta någon tro att jag var "en sån som han" och med "han" avse Rederiet-Micki. Det skulle ju vara som att skicka Linda Rosing som representant för Mensa. Förlåt, Linda, det var inte personligt. Fast det blev det ju ändå. Förlåt.

Och på tal om det så läste jag häromdagen om en man som bytt kön och opererat sig och genomgått hormonbehandlingar och grejer, som sedan deklarerade att hon var lesbisk. Nu vet jag inte om jag är ovanligt oupplyst och kanske i det närmaste att betrakta som efterbliven i sådana här frågor, men... känns det inte lite som att gå över ån efter vatten? 

Och slutligen vill jag veta vad Vett- och etikettboken anser vara politiskt korrekt att svara när en man frågar om man har något emot att han fantiserar om ens pojkvän. 

Det är mycket att tänka på såhär års. Nu undrar jag mest om jag har retat upp någon, för det här verkar vara ett ämne som är nästan lika känsligt som det här med köksveckor på jobbet. Vi får väl se.

Björnen sover inte alls

Idag ska jag för en gångs skull ha med en bild i min blogg. Någon gång ska vara den första även om jag i princip tycker att en blogg i första hand ska bestå av text, såvida inte bilden har ett speciellt syfte och inte bara är utfyllnad. 

Den här bilden hängde i hallen i mitt föräldrahem när jag var liten, och nu hänger den i min hall. Den föreställer morfar Nisse när han som ung var i Amerika, och jag har liksom aldrig reflekterat över att det skulle kunna vara något annat än en ögonblicksbild tagen så att säga i stridens hetta. Det är rätt mycket kraftkarlar i släkten så det faller sig liksom naturligt, farfar var till exempel den starkaste drängen i sju socknar men vad är det mot en morfar med cigg i mungipan som slåss mot en björn?

Jag ska genast och utan omsvep erkänna att jag var vuxen när det gick upp för mig att björnen på bilden förmodligen var tam eller rent av uppstoppad. I hela mitt liv fram till för inte så värst längesen har jag alltså gått omkring och föreställt mig Amerika som ett väldigt ociviliserat land där björnar går omkring lösa lite hur som helst och hotar att ofreda folk, såvida de inte möter såna överdängare som morfar Nisse då förstås. Jag måste tillstå att han inte gjorde mycket för att avliva myten om sig själv som de rasande björnarnas överlägsna besegrare och det är mycket fint att ha haft en sådan morfar, men ändå. Jag är ungefär på samma nivå som amerikaner som tror att det går isbjörnar på gatorna i Stockholm, och det känns vid närmare eftertanke bara halvkul.

Jag är liksom präglad av fel tidsålder när det gäller Amerika. Ungefär samtidigt som morfar Nisse drog sina skrönor om äventyr i främmande land läste jag Mobergs Utvandrarsvit och Laura Ingalls Wilders böcker och aldrig att jag fick vara uppe sent och titta på nutidsskildringar i stil med De fattiga och de rika, istället matades jag med Macahan och Bröderna Cartwright på mer barnvänlig tid. Det kan ju inte bli mycket annat än 1800-tal då.  

Inte för att jag lider så mycket av det egentligen. Men frågan är om inte de senaste dagarnas rubriker om skjutna björnar i svenska kvällstidningar är väldigt stora och svarta i förhållande till allting annat som händer. Man behöver nog inte ens snegla västerut för att komma till insikt om att man kanske skulle vara glad om den största faran idag skulle vara att man skulle råka stöta ihop med en björn när man är ute och rör sig bland vår Herres folk och fä, och inte en labil våldtäktsman, psykotisk yxman, galen knivmördare eller vansinnig självmordsbombare som vill spränga hela världen till atomer. 

Inte för att det skulle vara så kul att stöta ihop med en björn heller förstås, åtminstone inte om den är ute efter att döda. Men om jag fick välja mellan att bli dödad av en björn och bli dödad av en psykopat så hade jag valt björnen. Det är liksom ett värdigare sätt att dö på. Och dessutom är jag övertygad om att morfar Nisses ande skulle vaka över mig och ingripa om det behövdes. Han har ju så att säga vanan inne att tas med björnar. Tror jag.  

Hennes fot eller skuldra kom älskaren att skälva, hennes ögon var brunnar att drunkna uti

Somliga drar med sig puckon hem från krogen och blir inte av med dem. Andra behöver uppenbarligen inte ens ta omvägen om krogen för att få idioter på halsen, eller genomlida följande sms-dialog:

Dag 1, kväll:
Okänt nummer: Hej Sparkling, hur är det idag? Kram A
Jag: Vem är du?
Okänt nummer: Anders
Jag: Anders vem då?
Okänt nummer: Anders Carlsson. Var det inte dej jag träffa på t baren för några veckor sen?
Jag: Jag har inte varit på t-baren på hundra år, så det var det nog inte.
Okänt nummer:  Då ber jag om ursäkt, förlåt förlåt. Var är du ifrån?
Jag: [väljer att inte svara]

Dag 2, förmiddag:
Okänt nummer: Hej! Hur är det idag?
Jag: Jag är fortfarande inte den du tror du träffade på t-baren för några veckor sen.
Okänt nummer: Jag vet, men det kunde kanske vara trevligt att messa ändå. Du verka ju vara en trevlig och underbar människa. Eller?
Jag: Vad får dig att tro det?
Okänt nummer: Det är bara något jag känner på mej, jag brukar inte ha helt fel.
Jag: Ok, men jag har iaf inget intresse av att messa med okända människor.
Okänt nummer: Men när vi lärt känna varandra är vi inte så okända längre. Kanske. 
Jag: Jag är inte intresserad!
Okänt nummer: Ok, du får gärna höra av dig om det är något. Ha det jätte bra. 
Jag: [väljer att inte svara]

Jag funderar på om jag inte ska ta och höra av mig när det är dags att deklarera. Jag sparar numret utifall att.

När jag i det närmaste förskingrade Lars Krogh Jeppesens pengar

Jag tycker danska är ett trevligt språk. Fullständigt obegripligt, men ändå trevligt, mysigt, rent av hyggeligt som de säger på andra sidan sundet. Alla danskar låter så himla vänliga och omtänksamma och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ragga upp en dansk bara för att få höra honom prata lite. Förr ville man hoppa i säng med Bruce Springsteen, men frågan är om inte den danske handbollsspelaren Lars Krogh Jeppesen skulle bräda självaste The Boss på mållinjen genom att bara öppna munnen. Kanske.

Det hade förstås blivit lite problem kanske redan inledningsvis av vår imaginära dejt, Lars Krogh Jeppesens och min, för jag förstår verkligen ingenting, och då menar jag ingenting. Han skulle kunna lura i mig vad som helst, fast det är väl vad dejtande i stora drag går ut på i och för sig.

En gång var jag i Roskilde för att besöka en hästhandlare. Han hette Lassefar, precis som i Pelle Erövraren, fast han var ju i och för sig svensk och spelad av Max von Sydow i filmen, fast det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att alla karaktärer som spelas av Max von Sydow är svenska för det var ju till exempel inte kejsar Ming i Blixt Gordon eller prästen i Excorcisten. Men i alla fall. Den danske hästhandlaren Lassefar var en alldeles otroligt sympatisk man i sina bästa år. Han förevisade flertalet hästar och det är alltid trevligt, men det bästa kom efteråt, när Lassefar förde in oss i sadelkammaren och med flinka händer trollade fram en enorm bricka med smörrebröd och öl och uppmanade oss att Bare spis! Sådana enkla instruktioner förstår till och med jag, och det smakade så gott att det var som att få nycklarna till salighetens portar i handen. Vi pratar fortfarande om det som en av de bättre måltiderna genom tiderna.

Vid ett tillfälle blev Lassefar och jag ensamma med varandra och jag kände att det var min plikt att kallprata lite. Tyvärr var Hur många hästar har du? det enda jag kom på att säga, och Lassefar svarade något som lät som To og halvfems, och eftersom danska räknesystemet är på samma svårighetsgrad som kvantfysik och jag till och med tror att man kan åberopa Heiselbergs osäkerhetsprincip här, så vet jag faktiskt inte hur många hästar han hade. Eller jag vet i och för sig att to och halvfems betyder 92, men det tar ungefär tjugo minuter för mig att räkna ut det och då är jag ändå inte riktigt säker på att det blir rätt i slutänden. Jag måste säga att det är hemskt svårt att kallprata på sådana svajiga premisser.

Men de där smörrebröden var verkligen inte dumma. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att köpa en häst i veckan hos Lassefar bara för att få sitta där och spisa i hans sadelkammare, men jag tror det blir aningens dyrt i längden. Men det är klart, får jag ihop det med Lars Krogh Jeppesen och hans tyska proffspengar så ordnar det sig nog med det pekunjära.

Bara han inte tröttnar innan jag hunnit räkna ut vad han syftar på när han med liderlig stämma föreslår att vi ska ägna oss åt ni og tres. Jag tror Lars tycker det är lite avtändande när jag börjar bläddra i en parlör när han är upptänd av begär, och dessutom är han nog i det närmaste missnöjd med att det går drygt halvtreds hästar i hans trädgård, hästar som jag har ätit mig till för Lars Krogh Jeppesens pengar vid mina täta besök i Roskilde när Lars är iväg och spelar handboll i Kiel eller var han nu kan tänkas befinna sig, jag förstår ju faktiskt inte vad han säger när han kommer hem och bara viftar till med nya proffskontrakt från tyska ligan stup i kvarten. Kanske blir vi bittra ovänner och Lars slänger min parlör i soporna och jag tvingas dra upp hur mycket spö Danmark fick av Sverige under Bengt Johanssons tid som förbundskapten, och det slutar med att han bedrar mig med någon dansk blondin som har fått i sig räkneorden gratis med modersmjölken.

Eller så kanske jag skulle nöja mig med att bara ta tåget över bron, gå in på ett café och beställa ett smörrebröd eller två? Det verkar faktiskt enklast så.

Full koll...eller inte.

Vid middagsbordet:

Jag: Jag har köpt "Kullamannen" på dvd.
Puppan: Är det den med Peter Birro?
Jag: Hahaha...nej!
Puppan: Eller vad heter den då...Hammarkullen var det ju!

Talk to me, like lovers do

Puppan har klagat över att jag skriver så långa inlägg att hon inte orkar läsa. Det är liksom ingen tåga i den där msn-generationen.
Som straff delar jag med mig Puppans och Emilys dagen efter-snack. Eller jag var väl också med på ett litet hörn, men det var litet.

I
Jag: En gång var jag på ett ställe där det var en rullstolsbunden som jobbade i baren. Fatta vad jobbigt, man fick liksom hänga sig över bardisken och hojta En stor stark neråt, och sen fick han lyfta stora ölglas högt över huvudet.
Puppan: Men vad dumt. Det kunde väl vara lite handikappsanpassat.
Emily: Ja, eller så kan dom väl lära sig gå.

II
Emily: Det var på den tiden man umgicks med hon Kajsa...lebb-Kajsa.
Jag: Va, är hon lebb? Eller jo förresten, det har jag nog hört talas om.
Emily: Eller hon är nog bi, egentligen. 
Puppan: Eller hon sätter väl på djur om det kniper.

III
Puppan: Han var en sån där ni vet, en som är militär på havet, vad heter det nu igen?
Jag: Öööh, marin...kår? Nej, det lät inte bra.
Emily: Pirat?
 

Min fredagskväll i sängen med Ulf Lundell

Nu har fredagskvälls-syndromet slagit till igen. Det går ut på att jag hellre vill prioritera att ligga i sängen och läsa och/eller lyssna på musik istället för att ägna mig åt sex, droger och rockn’roll som är mer brukligt. Eller droger vet jag inte precis, och sex är ju för all del också tämligen sparsamt förekommande, det är egentligen bara rockn’roll som återstår, åtminstone de dagar jag inte föredrar att lyssna på visor av Dan Andersson eller Evert Taube.  

Nu ska jag läsa Jack av Ulf Lundell. Det är en hemskt tröttsam bok, så många ord, så mycket fylla och röka och ännu fler ord, jag blir helt utmattad efter bara några sidor. Det här är en av de få böcker som jag är lite osäker på om jag har läst förut eller ej. Jag tror jag har gjort det, men det kan mycket väl ha varit hallucinationer från självupplevda rödvinsfyllor i fornstora dagar som satt oväntade spår i minnet fastän man trodde att allt var glömt och preskriberat.  

För övrigt är jag nästan släkt med skådespelaren Göran Stangertz, som spelade Jack i filmen med samma namn. Eller släkt är kanske att ta i, ett av mina ex var visst syssling med honom på ett släktträd som mer påminde om utbredning av kvickrot, sådär med både fröspridning och horisontellt utlöpande rotskott och allt. Men ändå. Jag är så gott som släkt med en kändis. Eller?