Zombiespringet del 4 och 5

Har tagit mig upp till en ny nivå i zombieträningen. Den här veckan är det 10 minuters gång, sedan 5 x 30 sekunders "slow run", varje trettiosekundersspring följs av 5 "heel lifts" och sen avslutas allt med "10 minutes free form run". Det är väl egentligen inte jobbigare än förra veckan, men jobbigt är det. Och varmt. Och varje gång jag ska stanna och göra "heel lifts" så kvittar det om det så bara finns ett enda hus på den vägen jag går/springer på, nog fan är det precis utanför detta som det är dags att stanna och nog fan så är det alltid någon som står och målar ett plank eller klipper en häck. Eller så väljer man en garanterat obebodd väg, ja men då är det väl någon bonnläpp som står på en åker och mekar med sin skördetröska när det är dags att stanna för "heel lifts". Samtliga borde undra vad det är för en idiot som kommer gående, sedan springer en liten bit och sedan stannar och häver sig upp på tå några gånger innan idioten ifråga fortsätter vidare. Idioten undrar lite exakt hur jobbigt det kommer att bli på söndag. Förr i tiden var 5 km ingenting, knappt lönt att springa ens en gång (åtminstone enligt den kaxiga fikarumsjargongen), men nu känns 5 km ganska långt och väldigt jobbigt. MEN DET SKA GÅ. Idag lade jag till Born to run på min löparplaylist, som en liten pepp. Bruce, nu får du fan hjälpa till lite här.

Zombiespringet del 3

Idag betade jag av tredje träningspasset med Run, zombies! Samma upplägg som de två tidigare gångerna, men den här gången blev jag skickad att hämta vapen och inte bara lunka omkring och orientera mig runt Abel Township. Klarade mig med nöd och näppe undan en förföljande zombie! Klarade även med nöd och näppe av "ten minutes free form run", det var varmt och fullt av flugor och eftersom de senaste årens löpträning mest har bestått av vila, igångsättning, nya skador, ny vila och så djävla vidare så är min kondition verkligen ingenting att hänga i julgranen just nu. Men det kan väl bara bli bättre. Känner mig inte så stressad över att jag om en vecka ska springa Hundlöpet i Malmö. Först hade jag tänkt skita i det, men eftersom jag nu ändå har betalt anmälningsavgiften så bestämde snåla jag mig för att vara med ändå, fast låta dagsformen, och i viss mån Remus, styra. Det är ju inte i första hand ett löparlopp utan en kul grej man gör med sin hund, tänker jag mig. Eller så är det bara jag som har den inställningen och sen kommer en massa slimmade typer med greyhounds som försvinner i fjärran i samma sekund som startskottet går och kvar blir jag och kanske någon tant med en fet pudel. Jaja, whatever. Det blir nog bra. Får väl låtsas att jag har zombies i hasorna så ska jag nog ta mig runt.

Zombiespringet del 2

Igår var en flitens dag. Jobbade, åkte hem, svängde inom (eller för att vara exakt: körde TILL) biblioteket för att hämta del 2 av Belinda Bauers inte-riktigt-en-trilogi-men-böcker-som-ändå-hör-ihop där jag redan läst del 1 och 3. Kom hem, gick på taxpromenad, rekade var korna som betar i Körsbärs/Törnrosdalen (ja, det är alltså inte en omskrivning för "de sälla jaktmarkerna" utan vi brukar säga att vår tomt gränsar till Nangijala på grund av att delar av Bröderna Lejonhjärta spelades in där) höll till någonstans. Kom hem igen, gick ut i en annan del av denna filmiska kohage och lade ett spår till Remus, tax med rätt att döda. Gav mig sedan ut på zombieträning. Upplägget var samma som sist, och det gick bra bortsett från att jag inte plåstrat om mitt skoskav ordentligt. Så när jag plågade mig fram med de sista "10 minutes free running" så skavdes plåsterhelvetet undan och blottade KÖTT. Inte bra i zombiesammanhang, och inte speciellt skönt i övrigt heller. Men det vara bara att bita ihop. Som belöning fick jag, "Runner 5", ärva den "gamla Runner 5":s väska med en sport-bh och några kvarglömda chokladbitar i. Antar att det är hett byte i en zombieapokalyps. ELLER INTE. Det är lite märkligt det där med zombieapokalypser. Eftersom själva grejen är att väldigt FÅ människor överlever så borde det ju finnas enorma lager av precis allting. Ändå går dom, människorna som överlever alltså, nästan alltid klädda i gamla trasiga kläder och får jaga rådjur för att få något att äta. Det är något som inte stämmer här. Likadant med zombies. De har ju knappt någon ämnesomsättning alls, bara precis lite knappt mätbar elektrisk aktivitet som håller igång de allra mest basala funktionerna. Det är därför zombies är så långsamma och tröga (filmer där zombies är blixtsnabba och till exempel gillrar listiga fällor för att fånga levande människor, som t ex I am a legend är FALSK PROPAGANDA). Det märkliga är dock denna extrema hunger, trots avsaknad av ämnesomsättning. Aldrig att man har sett en zombie som rapar belåtet och tänker att nu är det bra, eller låter människor passera med ett artigt "tack, men jag åt nyss". Men filmer är ju inte alltid logiska.

Efter att ha överlevt zombiepasset kom jag hem för tredje gången denna eftermiddag, tog med mig Remus (och min man) och gick det tidigare lagda spåret. Kom sedan hem en fjärde gång och kom på att bilen var fylld med ved. Min mans också, så vi höll på en god stund med att bära och sortera till våra olika vedställen (typ: "ved med spik i", "ved utan spik som måste sågas", "ved som går att elda direkt", "ved 2014", osv). En härlig sysselsättning, måste jag säga. Sedan gick jag in och duschade och satte mig i soffan med min bok samt lyssnade till Anna Skippers tvivelaktiga kostråd i bakgrunden. Eller det är klart att hennes råd om vad folk ska äta framstår som bättre än att livnära sig på fett, sött och halvfabrikat. Men ALDRIG att jag kommer att erkänna att kokosfett skulle vara ett bra inslag i ens kostcirkel. Hennes motivering är att det "botar sötsug", men allvarligt, om jag hade vräkt i mig till exempel 1 kilo margarin eller halsat en flaska olivolja så hade jag ju inte varit ett dugg djävla sugen på någonting alls efter det utan bara typ spyfärdig. Så den lätte går jag inte på.

Zombiespringet del 1

Igår körde jag det första uppdraget i Zombies, run!. Fast så himla mycket "uppdrag" var det faktiskt inte. "De" förklarade för mig, Runner 5, att "de" hade gjort fel med de andra som skulle ha hjälpt dom, så underförstått hade de strukit med varenda en. Men mig skulle de hjälpa att komma i form så att jag klarade av att rädda världen från zombieapokalypsens vedermödor. Och så bar det iväg. Först 10 minuters gång. Det klarar alla. Sen 10 gånger 15 sekunders långsam löpning varvat med en minuts gång. Det klarar också alla, så det kändes inte så mycket utmaning direkt. Fast ett tu tre väste en röst att nu hade jag armar efter mig, och så kom det ett litet zombiestön. Ha ha ha. När detta var avklarat var det "10 minutes free run", och här kom väl utmaningen för mig då, för då hade jag råkat komma fram till den backiga delen av min runda. Men det gick ganska bra, och man fick lite uppmuntrande tillrop då och då i stil med. "halvvägs nu!" och "bara två minuter kvar, kämpa på". Ångrade 1. att jag panikätit en dammsugare innan, och 2. att jag inte tagit strumpor på mig. Det första resulterade i halsbränna och det andra i skavsår. Men 10 minuter kan man ju bita ihop. Sen är jag inte riktigt vän med det här armbandet till SMARTPHONEN. Det går att ha Spotify igång samtidigt som zombieprogrammet när man bara får lite korta uppmaningar i stil med "slow down" eller "run". Men när jag var klar började de prata en himla massa om en "belöning" jag skulle få för dagens vedermödor, och samtidigt vrålade Dr Zeke att Jag ska aldrig dö på Spotify och det var fan omöjligt att höra vad  de sa. Så där missade jag lite. Skulle behövt en snabbknapp för att pausa Spotify i såna lägen, för när SMARTPHONEN ligger inkapslad i det där himla armbandet och sitter PÅ ARMEN så kommer man ju inte åt någonting snabbt. Eller rättare sagt skulle jag vilja att musiken var på en lite lägre volym än pratet. Men det verkar som att om man höjer det ena så höjer man även det andra. Antingen får jag börja springa med telefonen i handen (tradigt) eller så får jag börja lyssna på mindre...skränig musik. Fast det vill jag inte. Vi får väl se hur det här utvecklas.

Zombiespringet del 0

Jaha, då skulle jag taggad till tusen ge mig ut på mina zombieuppdrag. Det gick väl SÅDÄR, kan jag väl säga. För det första var det skitsvårt att höra vad som sades när jag hade Spotify igång. Stängde av Spotify med följden att det blev helt tyst mellan varven. Det kändes ju sådär, speciellt som jag nu - mycket motvilligt - både har skaffat Spotify samt investerat i en sån där extremt ful armbindel att stoppa SMARTPHONEN i och som det känns som att man är en knarkare som ska stasa fram en lämplig ven att skjuta heroin i när man ska sätta den på sig. Inbillar jag mig alltså, har aldrig injicerat heroin. Eller intagit det på annat sätt heller för den delen, bäst att vara tydlig här.

Hur som helst. Beslöt mig för att tänka om. Fokusera på träningsprogrammet och UPPDRAGEN. Ska ju rädda världen från en zombieapokalyps. Först satt man i en helikopter. Den kraschlandande, men "jag" överlevde. Tydligen hade jag ett headset på mig och tydligen kunde andra människor både kommunicera med mig samt se mig på någon övervakningskamera. Nu skulle jag gå mot något torn. MOVE, röt dom plötsligt och jag tänkte att det är väl nu om någon gång det är läge att börja springa. Så jag började springa. När jag hade kikat på träningsprogrammet så bestod första dagen av 10 minuters promenad, därefter (15 sekunders löpning/1 minuts gång) x 10, därefter 10 minuters "free run". Jaha, när jag hade blivit uppmanad att MOVE så började jag alltså pinna på. Länge. Betydligt längre än 15 sekunder, men det var kanske en minut? Hur lång kan en minut vara? Sneglade på klockan, bestämde mig för att springa en minut till från och med då. Fortfarande inga instruktioner, så jag saktade av och började gå. Gick ett tag, då blev jag helt plötsligt uppmanad att gå till något himla sjukhus och hämta "medical supplies". Fast sen var det någon annan som bröt in och sa att det var alldeles för farligt. Sen var jag uppenbarligen inne på sjukhuset I ALLA FALL, och plockade upp någon låda. Fick lite beröm av radiorösterna. Blev döpt till "Runner 5", fast samtidigt fick jag veta att det hade funnits EN ANNAN "Runner 5" tidigare (varför fick jag då inte heta "Runner 6" kan man ju fråga sig, men det ger sig kanske längre fram). Den gamla "Runner 5", hon var minsann både snabb och modig och bäst på alla sätt och jag tänkte att det kanske är meningen att man ska bli lite taggad här.  Fortfarande fattade jag inte när jag skulle springa och när jag skulle gå och tyckte att upplägget var helt kasst. Jag menar, om jag själv måste kolla på klockan och hålla reda på när jag ska börja och sluta springa så behöver jag ju knappast ha någon app till det, eller hur.

Ja, i alla fall. Jag lunkade fram där, ömsom springande, ömsom gående. Nu kom det i alla fall lite zombies! De följde efter mig, men de här okända människorna som såg mig och kommunicerade med mig skulle komma och möta mig med gevär. Alldeles bakom mig var tydligen "the old Runner 5" och nu kom det lite zombiestön i lurarna.  Kanske var "the old Runner 5" extra förbannad på mig som var "the new Runner 5"? Plötsligt var jag i säkerhet och uppdraget var slutfört. JAHA? Fattade ingenting. Sen kollade jag och då var det något djävla INTRO, där man tydligen mest skulle strosa omkring och bekanta sig lite med omgivningarna, vilket framgick om man hade orkat läsa igenom hela texten i början, men det sket jag ju uppenbarligen i.

Så det blev lite av ett antiklimax. Men jaja, det blev ju lite springande i alla fall om än inte under speciellt kontrollerade former. To be continued...