Till stallet istället, v 5 2026, pt 2

Igår var det knäpphästväder, en häst på lektionen innan vår hade bockat av sin ryttare och på lektionen innan den så hade Köttbullen fått ett ryck och stuckit, något som hon ALDRIG brukar göra. Det var så typiskt för gången innan hade den eleven ridit Knubbis och han kan ju ibland få för sig att det bor ponnyätande monster på läktaren. Minns första gången jag red honom och jag frågade någon hurdan han var och fick svaret att han kunde vara "lite tittig ibland", men då tänkte jag att han var en sån som mer reagerade på saker som inte är som de brukar, grejer som normalt saknas inne i ett ridhus där hästarna går i flock och allt är lugnt och stilla och som vanligt mest hela tiden. Tänkte jag och red aningslöst förbi läktaren och plötsligt befann jag mig på andra sidan ridhuset dit Knubbis hade förflyttat sig med en imponerande hastighet av ingen särskild anledning alls, bortsett från att läktaren tydligen var Livsfarlig med stort L. Fick jag veta sen att han tyckte. Det där har blivit bättre, men han kan fortfarande se spöken, och det hade han gjort förra veckan så att den eleven ramlade av och ville helst inte rida Knubbis, så då hade K satt henne på Köttbullen den här veckan istället eftersom hon är så lugn och trygg. Men igår hade hon alltså bara dragit som en avlöning utan någon synbar orsak. Knäpphästväder som sagt. Vi hade vår beskärda del av det, en häst sparkade bakut så det dånade i sargen och en annan stod och småbockade på stället och ville inte gå fram. Men Köttbullen skötte sig fint. Brydde sig inte ens om när det small som av ett kanonskott när den där hästen sparkade i sargen, vi galopperade och hon höll galoppen och jobbade på fint utan att ens vrida på ett öra fastän vi var rätt nära och de andra hästarna studsade både hit och dit, så hon kände kanske att hon hade fyllt sin kvot av dumheter redan. 

Vi red en övning som var att vända rakt upp och det kan man ju tro är enkelt, sånt har man ju gjort sen barnsben när man tragglade ridbanans vägar till förbannelse. Men nu skulle vi göra det lite mer tävlingsmässigt än att bara dra hästen runt innertygeln vid C eller A. Förbereda, göra en ordentlig hörnpassering och så vända upp och rida spikrakt längs medellinjen. Sedan lades det till att göra 10-metersvolt vid X varannan gång åt höger och varannan gång åt vänster. Att rida rakt upp på medellinjen är fan i mig mycket svårare än det låter, särskilt på ridskolehästar som gärna går och tar stöd av väggen och så har man plötsligt ingen vägg, men jag tyckte det gick rätt bra ändå. Köttbullen är fortfarande i ett samarbetsvilligt skede och gör vad hon ska, och jag tycker, no jinx osv men millimeter för millimeter så ger hon med sig i högersidan. Hal-Le-Lu-Ja, vilken känsla det är när man kan rida en hörnpassering i höger varv och man plötsligt kan ana höger ögonbåge där hon tidigare i det närmaste gått vänsterställd. Klapp på axeln till mig själv också som var mjuk och följsam istället för att bli hård och stum i högerhanden, min käpphäst när det gäller Köttbullen. Alla hästar har ju någon sida de är stelare i, men Köttbullens stelhet saknar motstycke, det är som att försöka böja en betongvägg. Eller har varit för något har ju faktiskt börjat hända! Nu måste jag själv bara förvalta detta momentum och fortsätta vara lyhörd och känslig. Är lite sugen på att vara med för tränare nu på söndag, men samtidigt inte för det har varit rätt mycket nu med allt möjligt de senaste veckorna och jag är också sugen på att bara vara ledig. Jag får se om jag får mer feeling.