Krigsvintern 1942 är en av de kallaste någonsin. På gården Rosenhäll i Skåne försöker drängen Elof Nilsson, hans fru Matilda och den stora barnaskaran klara sig från en dag till nästa. De är statare, och har rotat sig efter ett kringflackande liv präglat av umbäranden. Men det är inte bara kylan som påverkar dem denna vinter. Något större har tagit sin boning i den annars så blide och omtyckte Elof. En oro, ett förtätat moln i bröstet som ska driva honom till den ohyggliga gärningen på morgonen den 26 februari.
Jag såg fram mot att få läsa den här boken som alltså är based on a true story och som i korthet går ut på att Elof Nilsson skjuter ihjäl sin hustru och sina tre yngsta barn, tanken var också att han skulle ta livet av sig själv men den pistol han avsåg att använda fungerade inte och han kunde inte avlossa hagelgeväret. Det är såklart en förfärlig tragedi, men det gjorde inte att det blev en bra bok. Tyckte den var tjatig och upprepande, vet inte hur många gånger jag läste om Elofs spensliga kroppsbyggnad eller att han varje dag steg upp och gick till arbetet. Sedan var det återkommande lång stycken om minervaugglor som jag verkligen inte tyckte tillförde något till berättelsen och ett tu tre så kom det haranger om Gunnar Strängs liv och politiska karriär. Gunnar Sträng var visserligen inblandad i avskaffandet av statarsystemet vilket ju pågick parallellt med ovanstående, men jag kunde inte se att det tillförde själva berättelsen något, det blev bara ännu spretigare och konstigare. Den här boken får två väldigt små silltunnor av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar