In the bars, with the men who play guitars

I måndags körde jag ju ett hantelpass för armar och axlar, förväntade mig träningsvärk men kände inget som i går morse vilket var konstigt med tanke på att jag efter passet knappt klarade av att lyfta ett glas vatten. Men sen smög det sig på under dagen, så idag kan jag meddela att jag är lagom mör eftersom jag också har lite känningar här och var efter två ganska tuffa ridpass två dagar på rad. 

Igår regnade det hela dagen! Utom förstås när jag skulle springa intervaller efter jobbet, då var det bara varmt och fuktigt i luften och kändes allmänt jobbigt. Hela den här situationen med dramadrottningen tar  enormt mycket på mitt välbefinnande, kan liksom inte se någon väg ur det hela oavsett hur utgången av den här konflikten blir. Får hon rätt så kommer hon ändå att vara som ett åskmoln p g a att någon (dvs jag) ifrågasatt henne, får hon inte rätt kommer hon att bli vansinnig p g a det. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade pilates och avverkade det sista passet på 30-dagarsyogautmaningen. Så vad tycker jag nu efter 7+30 dagar av daglig yoga? Just nu känner jag nog mest att det inte riktigt är någonting för mig. Känns som att det är lite för många övningar som jag inte kan göra ordentligt. Kan till exempel inte sitta i hjältens position p g a artrosen i knäna och det oavsett hur jag försöker stoppa in kuddar och filtar och grejer för att avlasta, det GÅR INTE. Det närmaste jag kan åstadkomma är att halvstå på knä på ett sätt som varken är avslappnat eller trevligt, plus att varje gång jag gör det så tänker jag på när min son (som har Aspergers syndrom och då hade specifika historiska personer som sitt specialintresse) var kanske 5-6 år och klädde ut sig till konstnären Henri de Toulouse-Lautrec genom att ställa sig på knä med ett par vuxenskor framför knäna så att benen framstod som jättejättekorta. Skrattar fortfarande åt det även om det kanske är på gränsen till lyteskomik. Framför allt är det väl inget som hör hemma när man ska träna yoga och vara lite andlig och tacksam och kärleksfull och sådär. Och varenda gång det är någon form av solhälsning eller annan övning där man först ska stå i nedåtgående hund och lyfta ena benet för att sedan ta ett stort kliv fram och placera foten bredvid handen så får jag a. ont i axlarna, b. kan inte ens kliva fram halvvägs till handen. Och jag fattar såklart att det ser olika ut för alla, men det gör att jag bara känner mig klumpig och stel och allmänt misslyckad. Kanske rätt åt mig som fortfarande skrattar åt Toulouse-Lautrecs ben när jag tänker på det. 

Yinyogan däremot! Det känner jag verkligen är, kanske inte "min grej" för det är ju positioner som är utmanande där också för det här måndagsexemplaret till kropp (ja, "duvan", jag tittar på dig nu) , men i alla fall till största delen både görbart och också rätt mysigt. Så det kommer jag att fortsätta med, men just nu lägger jag övrig yoga på hyllan. Eller i alla fall all yoga där det liksom förutsätts att man är rörlig och spänstig. 

Idag ska jag ha möte med min chef som vi har varannan vecka för att stämma av hur det går med allt. Oftast har vi inte så mycket att tala med varandra om, men nu är det ju hela den här pissiga situationen med dramadrottningen som behöver lyftas upp till bordet. Vad nu min chef ska kunna göra åt saken, det är ju liksom inte som att normala spelregler följs och att man kan diskutera och komma fram till en lösning som man kan med normala människor. 

En bra sak med att rida både måndagar och tisdagar är att det känns som att onsdagen blir lite "ledig dag" även om det är vanlig jobbdag, bara för att jag inte behöver åka iväg någonstans och planera och förhålla mig till tider utifrån det. Så idag är det det. Ledig dag alltså. Eller eftermiddag och kväll åtminstone.  Ska försöka återinföra rutinen med filmkväll på onsdagar, det rann liksom ut i sanden nu under semestern men det är väl dags att ta tag i det igen. Känns som att vi lite gått om varandra på senaste tiden så det kan nog vara bra att ha lite fasta punkter i tillvaron. Over & out.