Das blodomlopp

Igår var det då dags för Blodomloppet, som det känns som att jag är den enda i hela Sverige som inte  har sprungit. Till och med min syrra har varit med cirka en miljon gånger och hon har då aldrig sprungit en meter i hela sitt liv förutom det (en miljon gånger fem kilometer blir visserligen fem miljoner kilometer, rätt långt ändå). 

Min dotter, som också var med, har nyligen blivit blodgivare och hade i och med det en liten (tryckt) bloddroppe på sin nummerlapp som hon kunde visa upp och kvittera ut en liten present i ett litet tält. Jag frågade lite skämtsamt om det inte man inte kunde få en present om man som jag hade blivit ratad som blodgivare på grund av för lågt ferritinvärde, och då fick jag en liten löparväska! Hurra för Blodcentralen! Skämdes sedan lite över mitt hagalna sätt, men såg sedan att löparväskan var "årets present till blodgivare 2019" så det var nog kanske inte en alltför stor uppoffring från deras sida ändå.

Det var mycket folk, och tanken var att man skulle ställa sig i en startgrupp som matchade det tempo man tänkte hålla, men efter ett antal Tjejmilar så har jag sett fler gånger än vad jag kan räkna att folk utan att skämmas ställer sig i till exempel 5.30-tempo-startgruppen (vilket alltså innebär att man planerar att springa milen på 53 minuter) för att sedan lufsa iväg i ett synnerligen makligt tempo och börja gå efter sådär 500 meter. En del tycker sånt är irriterande, det tycker inte jag för det är enda gången som jag känner mig lite snabb och spänstig och kan springa om folk (som går dårå, haha). Min ursprungliga plan var ändå att ställa mig i den sista startgruppen, men: Varför ska vi göra rätt när ingen annan gör det? sa min dotter när vi stod och skulle knö in oss någonstans, för det var ju inte som på Tjejmilen att man väljer startgrupp när man anmäler sig och sen blir man inföst där som boskap vare sig man vill eller inte.    

När starten gick tänkte jag trycka igång min låtlista Lagom ledsna män, men då funkade plötsligt inte bluetooth-anslutningen! Fick hålla på och greja med det hela de första en och en halv kilometerna eller så, stänga av och sätta på bluetooth och söka upp enheter och telefonen hittade väl typ HUNDRA andra Jabra Elite-enheter men inte min. Tänkte till och med ett slag att näe, jag skiter i det och springer utan musik (som på Göteborgsvarvet 2009), men det är inte jättekul och jag tycker att om någon ska bestämma det så är det väl ändå jag och inte min djävla telefon, så efter femtionde försöket eller så lyckades jag äntligen få till det. Inte illa eftersom jag samtidigt sprang (om än sakta såklart) och sicksackade mellan människor som gick. Tog mig sedan runt resten av banan i sakta mak och utan några större bekymmer och fick min medalj (viktigt!). GÖTT!