Har läst Syskonfejden av Moa Herngren, detta är handlingen:
Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.
Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Det verkar inte spela någon roll hur mycket hon anstränger sig, hon känner sig ändå utanför. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.
När det upptäcks att saker mystiskt försvunnit ur barndomshemmet ställs allt på ända. Tre vitt skilda barndomsupplevelser brakar samman. Men vem äger egentligen den rätta bilden av en barndom? Vilka händelser har man hållits utanför? Kan man alltid lita på sitt minne? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?
Jag har tidigare läst Tjockdrottningen, Skilsmässan och Svärmodern av samma författare och tyckt att de varit helt okej, och det tycker jag nog om denna också. Helt okej, men inte mer än så. Tycker de tre syskonen känns lite VÄL överdrivna i sina roller som kontrollerande/dominerande, ansvarslöst gowiththeflow:ig samt mesigt konflikträdd. Men ändå rätt underhållande att läsa om, även om jag stör mig lite på smådetaljer som att när en får receptbelagda värktabletter utskrivna så refererar man till dom som "såna med röd triangel på", det var väl ändå TJUGO år sen man slutade med den märkningen? Familjens hundar kallas "doggarna", är det NÅGON som använder det uttrycket så borde de omedelbart sluta med det, och det gäller även Moa Herngren. Den här boken får tre familjeband av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar