Fredag vecka 5 2025

Igår var verkligen lång dags färd mot natt. Jobbade tio timmar, tog en promenad, åkte till Willys och handlade, åkte till stallet för att träffa ordförande, sedan styrelsemöte på det. Var hemma halv nio, duschade, gick och lade mig, somnade och nu är det alltså fredag. GÖTT. Ska jobba, sedan träna intervaller och därefter ska jag åka till en VVS-butik och lämna tillbaks en ventil till ett expansionskärl som jag köpte när jag också köpte ett nytt expansionskärl men vars anslutning sedan visade sig inte passa till vårt värmesystem. Kände bara MEN ÅÅH NEJ, för den här VVS-butiken ligger verkligen inte "på väg hem från jobbet" utan är en omväg som jag helst hade velat slippa, men ventilen kostade orimliga 500 spänn, lika mycket som hela expansionskärlet, så det kändes som för mycket pengar för att bara skita i det. Min man, vardagshjälten som bytte nämnda expansionskärl, fick därför åka in till stan och skaffa en ny  ventilanslutning förra helgen, så det är väl inte jag som ska klaga i det här sammanhanget kanske. Därefter ska jag hem och städa, för det hann/orkade jag ju inte igår, samt fundera ut vad vi ska äta, kanske blir det hämtmat. Slutligen blir det VM-semifinal i handboll, Portugal mot Danmark, som jag hoppas blir mer spännande än matchen Danmark-Brasilien häromdagen. Portugal har (liksom Brasilien) spelat mycket bra genom hela turneringen, men Danmark är ju Danmark (tyvärr). 

Vad händer i helgen då? Jo, imorgon ska jag på BUDGETMÖTE i stallet. Det är ju inte riktigt det man tänker sig när man tackar ja till ett föreningsengagemang, men det är ju bara att tugga i sig. Nu råkar kassören vara en väldigt trevlig person, så det känns ändå inte så betungande som det skulle kunna vara. Vi ska träffas redan klockan 10 så det blir väl att stiga upp i ottan för att hinna få till sin milslånga hundpromenad innan dess, för efteråt tror jag att jag bara vill åka hem och ligga på soffan och läsa. På söndag har det i alla fall inget inbokat, det fanns möjlighet att träna för dressyrtränare men jag avstod den här gången eftersom jag har levt lite i stress ett tag och kände att jag absolut inte behöver ha varje sekund av veckans alla timmar uppbokad, även om det är roliga saker. 

Har för övrigt fått en tid hos en ny öron-näsa-halsläkare nu, inför operationen antar jag, men inte förrän i slutet av februari. Antar att när man nu inte längre misstänker något allvarligt så flyttas man ner ett par hack på priolistan, och det är såklart helt okej. Som jag fattade det när Doktor C förklarade i telefon så handlar det här besöket om "inskrivning", har ingen aning om vad det innebär men antar att de ska kolla upp ett och annat inför själva operationen, vilken kan dröja några månader nu när det inte längre är något som är akut eller farligt. Också helt okej.

Har RÖVMYCKET att göra på jobbet, men är i ett sånt där läge där jag är sist i en kedja och måste vänta på att andra ska leverera sina delar, och det gör de inte, i alla fall inte i den takt som är rimlig. I systemet jag jobbar i just nu finns det en liten räknare som räknar ner (eller upp beroende på vilken del av räknaren man tittar på) i takt med att ens uppgifter blir slutregistrerade. Den står just nu på 37 % finalized, ändå kan jag ingenting göra för att få den att öka eftersom i alla fall merparten av de återstående 63 % ligger hos andra. The story of my life, känns det som. Men det är som det är och nu är det i alla fall snart helg. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 6: Svåra hinder, Annika!

Den här boken börjar lite efter att den förra slutade, detvillsäga Annika är fortfarande 15 år och har nu ridit i kanske...ett och ett halvt år? Alltså är det dags att tävla svår hoppning internationellt (helt rimligt när det är ens kanske fjärde eller femte tävling i detta livet). Det börjar (som vanligt) med att åttaåriga Bettina är den enda som kan få in Turk i bussen och ingen tror (som vanligt) sina ögon. I bussen står redan en häst och det är ingen mindre än HABANERA, antagonisten MARIKA BORGS tävlingshäst. Marika är dock inte med själv utan det är bara en okänd hästskötare som ligger och sover och som allmänt går under namnet "byltet" under den långa färden mot Norge. 

Vid nästa stopp på resan ska en extremt svårlastad häst vid namn GOLDRUSH ombord, men det fixar förstås Bettina på ingen tid alls, självklart efter att ägaren den rike HERR PHILIPSSON och hästskötaren PAUL försökt i timmar utan att lyckas. Alla imponeras stort, kan den lilla flickan verkligen, osv. Bussen åker vidare, plötsligt börjar Goldrush slå och sparka och det börjar lukta bränt. Bussen stannar, men man hittar inget konstigt och efter en stund fortsätter resan. Då upptäcker Bettina att Habaneras hästskötare a k a "byltet" har försvunnit. Vid norska gränsen blir det ny genomsökning av bussen för då är det en bankrånare som är på fri fot. Kan det vara "byltet"? och var det verkligen möjligt att Marikas hästskötare också var en bankrånare? Det spekuleras hej vilt och sedan visar det sig att Goldrush blivit bränd av en cigarett, därav ståhejet och den brända lukten tidigare. 
När de kommer fram till tävlingsplatsen och HARRY möter upp får de veta att Goldrush inte alls hade haft någon hästskötare med sig på resan, så frågan om "byltet" förblir tills vidare olöst, också varför "byltet" bränt Goldrush med cigaretten (att det överhuvudtaget röks i en hästtransport verkar dock ingen höja på ögonbrynen åt).

Nya problem uppstår, Goldrush har ont av sin brännskada och hästskötaren Paul är orolig att Herr Philipsson ska ge honom sparken för att han inte haft uppsikt över hästen under resans gång. En dansk hästskötare säger sig veta ett sätt att mot en ringa kostnad få hästen i form till nästa dag, och Paul betalar gladeligen och allt är frid och fröjd för stunden.

Tävlingarna börjar och Goldrush är i TOPPFORM, så otroligt bra att det visar sig att han är dopad! Vilket tydligen går att upptäcka med blotta ögat, i alla fall om man är en sån hästkännare som Harry, i alla fall när han fått höra om den danske hästskötarens erbjudande. Paul ger dansken en rejäl omgång stryk, medan den lömska Marika Borg sprider ut ett rykte att Turk också är dopad (för naturligtvis har det gått onaturligt bra även för Annika och Turk, men det gör det ju jämt), Harry blir vansinnig på Marika, Herr Philipsson blir vansinnig på Paul och ger honom sparken. Veterinären kommer och kan med blotta ögat se att Goldrush dopats medan han ger klartecken till fortsatt tävling för både Turk och Habanera utan att vänta på några provsvar (styvt).

Nästa tävlingsdag börjar och för att göra en lång historia kort så vinner Annika (såklart) medan Habanera går omkull vid dubbelhindret. Marika skyller sedan på Bettina och påstår att Bettina med flit skrämde Habanera och Herr Borg (Marika själv är bortförd med ambulans) vill ställa till med bråk men då är Harry där och läxar upp honom, Herr Borg alltså, med Sanningen. Sedan är det prisutdelning och t o m den extremt buttre och introverte Harry blir lite upplivad av framgångarna och bjuder på restaurang. Han fixar också ett nytt jobb åt Paul hos HERR HALVORSEN, där han själv jobbar. Hela tävlingen har direktsänts i TV (kanske det mest orealistiska i hela boken), och hela Östervik med omnejd har sett Annika och Bettina (som givetvis var den som rusade in på banan och tog hand om Habanera efter omkullridningen) glänsa på olika sätt.

Allt är frid och fröjd igen och hemresan påbörjas, givetvis inte utan att Bettina får briljera som varandes den enda som kan lasta en häst.  Frågan om "byltet" kommer upp igen och det visade sig att det i alla fall inte var bankrånaren för han hade åkt fast någonstans. Hemma i stallet i Östervik dyker det upp en främmande karl och söker jobb, och Bettina hänvisar flinkt till Herr Philipsson som ju är utan hästskötare nu när Paul fått sparken. Den främmande visar sig vara en hyvens prick som heter TEDDE och det visar sig också lite senare att det var han som var "byltet" (ej så hyvens då med andra ord). Han avslöjar för den andliga konservöppnaren Bettina att han hade liftat med hästbussen i hemlighet och bränt Goldrush med cigaretten för han kom inte på något annat sätt att få bussen att stanna så att han kunde komma av och söka ett jobb som han behövde (hur han visste exakt NÄR han skulle bränna Goldrush för att bussen skulle stanna exakt där han skulle av förtäljer dock icke historien), men som han sedan inte fick. Men tack vare Bettina så får Tedde jobbet hos Herr Philipsson (om Herr Philipsson bara visste att det var Tedde som låg bakom hela historien med cigarettbränningen så hade det nog varit ett annat ljud i skällan, men alla inblandade tycker tydligen det är en helt rimlig sak att mörka). Annika ställer sig lite tvivlande till Teddes påstådda hygglighet, men Bettina försäkrar att Goldrush förlåtit Tedde (alltså är han officiellt hyvens igen), hur hon nu kan veta det, och det framkommer också att Tedde har lovat Bettina att hon ska få köpa Goldrush om några år, hur han nu kan lova det för det är ju inte hans häst, men Bettina blir jätteglad. THE END. 

When the witnesses are gone

Igår var en riktigt jobbig dag. Man skulle ju kunna tro att jag, efter tisdagens härliga telefonsamtal från doktor C, skulle vakna upp och må som en lärka, men det är någonting med mig (kanske är det så för alla, bara inget man talar om?) när (gissningsvis) spänningar släpper som gör att jag istället mår piss. Vaknade alltså med huvudvärk från helvetet och därtill följande trötthet/seghet. Men det var ju bara att kämpa sig genom dagen. Efter jobbet slumpade det sig att jag hade en tid hos Laserkvinnan inbokad, och sällan har väl en massage känts mer välbehövlig för spända axlar än då. Sen hade jag inte ont i huvudet längre, men var fortsatt trött och kände mig nästan lite yr. Åkte hem, tvingade ut mig på promenad med hundarna och tvingade mig att göra fotrehab. Sjönk sedan ner i soffan och kollade på matchen mellan Danmark och Brasilien som tyvärr inte alls blev den spännande historia som jag förväntat mig. Danskarna fick en kanonstart, brasilianarna som hittills i detta mästerskap varit så kvicka och innovativa i både anfall och försvar, verkade i det närmaste lamslagna. Sen fick de ändå lite kontakt mot slutet av första halvlek och låg under med bara tre mål (vilket ju i princip inte är någonting i handboll), men då lade danskarna bara i en växel till och drog ifrån igen och sen var det inte mycket mer att orda om och matchen slutade 33-21. Synd.

Orkade inte se matchen mellan Tyskland och Portugal som gick senare på kvällen, men den slutade med uddamålsvinst för Portugal så den var nog betydligt mer intensiv. Nu blir det Danmark mot Portugal i semifinal imorgon, och Frankrike mot Kroatien i den andra semin. Kan nog bli spännande matcher, även om Sverige är utslaget så är det ju ändå kul att se bra handboll. 

Men idag mår jag bra! Och det är ju tur, för idag väntar en l-å-n-g dag. Skulle på styrelsemöte i stallet ikväll, det ska jag fortfarande, men så ville ordförande att vi skulle träffas innan mötet för att gå igenom vissa grejer som hon behövde hjälp med och det var enda tiden som vi båda kunde. Och det kändes liiiite onödigt att köra hem för att bara kunna vara hemma en dryg timme och sen åka tillbaks till stan igen. Så billig är bensinen inte och så kul är det inte heller att sitta i bilen, så därför stannar jag kvar i stan efter jobbet. Lär väl vara hemma vid läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Ska i alla fall passa på att handla mellan jobb och möte så slipper jag göra det imorgon, så att jag förhoppningsvis kan komma hem tidigt då. Den som lever får se, osv. 

One fist of iron, the other of steel

Jag skriver sällan om superallvarliga saker här i bloggen. Gränsen för det privata och personliga går väl  ungefär vid fikarummet på jobbet, vad jag kan raljera om där kan jag också skriva om här. Men nu ska jag göra ett undantag, för de senaste veckorna har jag på riktigt känt mig som att jag befunnit mig i dödsskuggans dal, och eftersom det sällan händer något superallvarligt i mitt liv så har jag saknat att kunna låta orden flöda fritt högt och lågt kring random händelser i mitt livs novell, eftersom jag inte riktigt har vetat vart den där stigen i dödsskuggans dal skulle bära mig (spoiler: det slutar bra). 

Det började någon gång i mitten eller slutet av november när jag upptäckte en knöl på ena sidan av halsen. Knölar som kommer från ingenstans och befinner sig på ställen där de inte ska vara känns inte alls bra, men enligt Google och 1177 så kunde det mycket väl bara vara en förstorad lymfkörtel, helt ofarligt, går över av sig själv. Fast det gjorde inte den här. Och inte heller hade jag haft någon infektion eller varit sjuk på ett sätt som skulle motivera en svullen lymfkörtel på det sätt som 1177 beskrev. 

Det går väl över, tänkte jag, försökte jag tänka för det var verkligen inte på ett speciellt rycka-sorglöst-på-axlarna-sätt, för är det något jag är LIVRÄDD för i denna värld så är det c-a-n-c-e-r. Men vad ska man göra? Bestämde någon gång runt Lucia att jag skulle skjuta problemet framför mig tills efter jul och nyår, så det gjorde jag. Eller försökte göra. Försökte att inte känna på Knölen, men såklart var jag där och fingrade ändå och ingenting förändrades (såklart) bara för att det blev nytt år. Knölen låg där  under huden strax under käkmuskeln och varslade om sig själv på ett sätt som inte alls kändes bra. 

Tog mig samman och ringde vårdcentralen med ett svagt hopp om att de skulle säga att herregud, sånt här ser vi tjugo gånger i veckan, det är helt ofarligt. Hade välkomnat att få en utskällning för att jag belastade vården i onödan som den inbillade sjuke, men så blev det verkligen inte.
Fick träffa en sköterska som inte kunde säga vad det var, utan hon tyckte att det skulle bokas en tid hos en läkare, så det gjorde hon. Det enda som var roligt med det var att han hette Doktor RAMADAN. Vet inte om det är ett vanligt namn eller har en annan betydelse också, men det känns ju lite som att någon svensk skulle heta Doktor Långfredag? Fick dock inte tillfälle att fråga honom (det hade jag nog inte heller vågat) för han blev sjuk, så jag fick gå till en annan doktor istället. 

Den nya doktorn hette något som inte gick att vare sig uttala eller lägga på minnet. Hon ställde tusen frågor på vilka jag ärligt svarade nej på alla och kände paranoian växa för jag förstod ju att allt syftade till att ringa in symptom på c-a-n-c-e-r.  Blev tittad i öronen med något instrument och fick också en spatel på tungan och fick säga AAAAAH på ett sätt som jag trodde man lämnat kvar på 50-talet, men icke. Jag måste kolla med med min handledare, sa Doktor Okänd sedan för alla läkare man träffar nuförtiden är ju cirka 12 år gamla, men det är väl bra att det finns en  backup någonstans i bakgrunden.

Backupen föreslog en provtagning som hette duga för att utesluta både det ena och det andra, så det var bara att lalla iväg till provtagningsavdelningen och sträcka fram armen. Det mest dramatiska som hände där var att den ställningen i vilken man ska lägga armen så att den ligger fint och stadigt när nålen sticks in, lossnade från sitt fäste och for i golvet med ett brak. Nålen for ur armen, blodet skvätte och sköterskan frågade hundra gånger om jag var okej innan de fick börja om. Nu är jag ju inte rädd för nålar och sprutor och sånt, så det var ingen fara med mig i det avseendet. Åtskilliga rör blod tappades ur mig och skickades iväg på analys. Ett par dagar senare kom provsvaren, allt var bra, det var till och med VÄLDIGT bra, betonade Doktor Okänd, men hon (och hennes handledare) tyckte ändå att en öron-näsa-hals-specialist skulle titta på det så jag skulle få en remiss dit. 

Fick därefter besöka sjukhuset för att träffa doktor CICEK som var ovan nämnda öron-näsa-hals-specialist. Han kände på Knölen, ställde ungefär samma frågor som Doktor Okänd inklusive spatel i halsen och AAAAAH:a (tydligen inte alls en 50-talsmetod), samt kompletterade med att jag fick göra en serie mycket ovärdiga grimaser för att kontrollera om ansiktsmotoriken var normal, plus att han närstuderade svalget genom att föra in en kamera i ena näsborren. Do NOT try this at home, för det var verkligen riktigt obehagligt. Allt såg i alla fall bra ut tyckte Doktor Cicek, hans gissning var att det var en godartad tumör i spottkörteln, men här  varken kunde eller skulle vi gissa någonting, så jag fick en remiss till skiktröntgen och en annan till universitetssjukhuset i Lund för ytterligare provtagning. 

Infann mig på skiktröntgen, fick kontrastvätska insprutat i blodet och fick sedan åka in och ut ur en tunnel, sedan fick jag gå hem och dricka 2 deciliter vätska i timmen för att hjälpa njurarna att bli av med kontrastvätskan.  Och ett par dagar senare fick jag ta mig till Lund och få en nål instucken i Knölen för att celler inuti den skulle sugas ut och analyseras av kunnigt folk som sedan skulle skicka resultatet till Doktor Cicek. Do not try this at home heller, det var inte jättebehagligt för man har ju rätt mycket nerver i den regionen (upptäckte jag), men det var å andra sidan inte värre än att gå till tandläkaren och putsa bort tandsten.
Redan samma eftermiddag ringde Doktor Cicek och hade svar, det var en godartad tumör i parotiskörteln (som en av spottkörtlarna heter, har jag nu lärt mig), alltså ingen cancer, INGEN CANCER, upprepade han, kanske på förekommen anledning eftersom jag rätt så frikostigt delade med mig av mina nojor/farhågor vid besöket. Nu ska den i alla fall opereras bort, ska få en tid "inom tre månader" och det kan jag verkligen leva med. 

Och vet ni vad? Allt ovanstående hände under loppet av 14 dagar, räknat från första besöket på vårdcentralen till telefonsamtalet från Doktor Cicek igår. FJORTON DAGAR? När jag först hörde "remiss till öron-näsa-hals" så trodde jag det skulle ta veckor, om inte månader, att ens få en tid. Samma med skiktröntgen, det lät väl också som något man skulle kunna få vänta riktigt länge på. Och efter den här finnålspunktionen så var jag inställd på att det nog skulle dröja i alla fall någon vecka på att få veta resultatet. Alltså vården, va? Så snabbt och proffsigt hanterat, och herregud vad jag i alla lägen har känt mig tagen på allvar och sedd och lyssnad på. Alla har varit så himla snälla, förstående, inkännande. Plus: Vad jag betalade? 200 kronor i patientavgift. Prisa Gud för skattesatserna säger jag bara. 

Så tacksam för allt att jag nästan vill brista ut i sång à la JAG VILL TACKA LIVET, SOM GETT MIG SÅ MYCKET (men det ska nog omvärlden skonas från). Nu känns det som att 2025 kan börja efter att ha stått på paus ett tag. Dags att trycka på PLAY. 

Till stallet istället, v 5 2025, pt 2

 Igår fick jag ha Köttbullen, var rätt mör efter måndagens pass med Irländskan och Köttbullen var inte på sitt mest framåt:a humör om man säger så. Om hon ens någonsin är det? Så vi fick kämpa, både hon och jag. Vi red en övning med volter längs med fyrkantsspåret och sedan red vi övningen Musse Pigg med mängder av övergångar och ett tu tre slängde K in lite galoppfattningar. Övergångar är nyttigt för Köttbullen för hon går ju oftast och lullar i sin lilla bubbla, obrydd om vad som händer. En perfekt egenskap hos en snäll nybörjarhäst, en mindre perfekt egenskap när man rider dressyr, så det gäller att få henne ur bubblan. Och som vanligt var lektionen slut ungefär när jag tyckte att nu djävlar känns det bra, nu kan vi börja. 

Vi provade också med ryggning, och det GÅR verkligen inte, inte ens när K stod på marken och pressade henne på bogen. Man kan ju backa henne i boxen så att det är ju inte som att hon är fysiskt oförmögen att gå baklänges, det är bara att hon inte fattar att man kan göra det under ryttare. Här har vi en utmaning, skam den som ger sig, osv. 

Till stallet istället, v 5 2025, pt 1

Igår kom jag till stallet och var redo för en dust med Köttbullen, men nehe, då skulle jag ha Irländskan istället. Henne red jag på  min första boot camp 2017, och inte ens då var hon pigg. Sedan dess har jag ridit henne en eller två gånger, ingen gång har det känts toppen-toppen och det gjorde det inte igår heller. Men instruktör K tyckte det var bra "för att vara henne" och det kändes som att vi var på gång, fast vi kom aldrig riktigt dit. Irländskan ÄR en fin ponny med ett trevligt steg, men hon är också en som gått i ridskoleverksamhet i hundra år och kan alla knep för att slippa arbeta. Så det har ju sina utmaningar, men vi kämpade på och det är nästan så att jag hoppas lite på att få fortsätta rida henne lite då och då. Det får vi se hur det blir med det, K tycker att hon vill se mig på "något annat än Köttbullen" och jajaja, jag vet att det är nyttigt och utvecklande att rida olika hästar osv, men jag gillar ju att ha en och samma. Fast får jag hålla mig till ponnyerna så är det ändå okej. Vi får se. Nu ska jag invänta träningsvärken. 

Sista veckan i januari, va, redan?

Hade möte med min chef om mina OPGAVER i fredags där jag hade hoppats på att få lämna över mitt laboratoriechefsskap till någon annan, men så lätt ska det förstås inte gå. Min chef hade i sin tur haft möte med vår VD och Någon Annans chef, tyvärr tyckte båda att det var för tidigt för Någon Annan att bli laboratoriechef, det var lite oklart om det var för att de tyckte hen var för oerfaren eller helt enkelt inte hade det i sig, man kan ju i och för sig hoppas på det senare för i så fall tyder det ju ändå på ett visst mått av omdöme. Fast ska jag vara ärlig så tror jag det mest handlar om att de tycker att det är väl bra som det är och att det inte ska bli för mycket för Någon Annan, karlar håller ju varandra om ryggen i alla lägen och jag skulle kunna rada upp tjogvis med folk där man verkligen undrar varför de har och hur de fick ord som "manager" och "specialist" i sina titlar.

Däremot fick jag plocka bort vissa, men inte alla, ansvarsområden som hör till labbet. Vad jag inte fick bli av med var personalansvaret, tyvärr. Även om mitt nuvarande team är superlätta att ha att göra med så är det ju ändå inte sånt man kan sköta med en klackspark om det skulle hända något, men annars sköter de ju sig själva. Men vissa andra delar kommer i alla fall (förhoppningsvis åtminstone, än är det ju inte spikat) att ligga på Någon Annan. Fick också en ny titel där ordet Laboratory Manager försvann och det mer ska avspeglas vad jag egentligen jobbar med. Eller så ser FÖRSLAGET ut i alla fall, det ska ju tröskas i långbänk och godkännas av både kreti och pleti först, och nu kunde min chef, VD och Någon Annans chef inte ha möte förrän i mitten av februari för det var viktiga(re) möten först och sen var det någon som skulle iväg och åka skidor och hålla på. Men ja, det är väl i alla fall ett steg i rätt riktning och bara jag slipper ha Laboratory Manager som titel så är mycket vunnet, för har man den titeln så vet jag av egen bitter erfarenhet att det är extremt mycket som många anser ska hamna på ens bord för en att hantera. Min nya titel-to-be känns mer rimlig och som en bonus, lagom luddig för den som inte är insatt. Hehehe. 

Sen var det mera jobb och efter jobbet körde jag intervallträning och det kändes TOPPEN. Åkte till Willys och handlade, hem och gjorde pizza och så var det handboll, tyvärr deppig förlust för Sverige i en måstematch men så är det ju ibland, det är tydligen bara Danmark som kan hålla en stark linje mästerskap efter mästerskap. 

Helgen har på det stora hela innehållit samma sak som alla för mig normala helger innehåller: långpromenader, soffslappande, böcker, tv. Annat som hänt: hönan Jeanette som fått en stor svulst på halsen fick vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. Såg två dystra förluster i handbollen, det var verkligen inte Sveriges mästerskap den här gången och matchen mot Norge igår orkade jag inte ens se klart, för det var så deppigt och uppgivet. Aja, det är väl bara att ta nya tag och komma igen till nästa mästerskap. Annars var det mest vinterstudio. Såg damerna vinna stafett och herrarna ha en lite mer svajig dag på vallen i skidskyttet. Åt årets första semla. Tänkte seriösa tankar på att tvätta bilen men när jag kom till biltvätten så var den stängd pga reparation så får väl fortsätta köra omkring med en megaskitig bil tills inspirationen infinner sig nästa gång. 

Denna vecka är det ridning "som vanligt", hann inte riktigt komma in i att rida måndag-tisdag förrän det var dags för teorivecka och snart är det vecka åtta och då är det sportlov och ny teorivecka. Att första teoriveckan kom så tidigt beror dock på att det har bytts underlag i ridhuset, det var tvunget att det skulle göras innan ett visst datum p g a att annars skulle pengarna från ett kommunalt bidrag brinna inne och det vill man ju inte. På onsdag ska jag till Laserkvinnan för behandling, på torsdag är det styrelsemöte, då ska vi nog mest förbereda för årsmötet som är nästa helg igen. Ja, sen är det förstås jobb upp över öronen alla dagar, men det är väl bara att harva på. 

Om en syster

Har läst Om en syster av Marcus Jarl, och det kan du också göra om du gillar såkallade relationsromaner. Detta är handlingen:

Julia Bergman springer från neonatalavdelningen till förlossningen flera gånger om dagen. Larmet i fickan betyder att ett nyfött barn behöver hennes hjälp. Kanske har barnet ingen puls, kanske ingen andning. Kanske ingetdera. Men en dag händer något, och det blir Julias tur att tappa andan.

Julias storasyster Liv bor med sin man Henrik och deras två barn i en villa på Ingarö. Julia lever i en trång tvåa med sin fyraåriga son som bor med henne varannan vecka. Hon kämpar med att få ihop vardagen med dagishämtning, den tuffa verkligheten på jobbet och samtidigt försöka hantera sin sons pappa som verkar ha som mål att förstöra hennes liv. Julia önskar att hon kunde nå fram till sin syster med hur hon verkligen mår, men det var längesedan de hade en sådan nära relation. Och båda vet varför.

När det händer som kommer att ändra deras relation för alltid tvingas Julia brottas med vilken syster hon helst vill vara - sjuksyster eller lillasyster.

Jag har tidigare läst och gillat Trädgårdsmästarens dotter  och jag tyckte om den här boken också. Bra språk och trovärdiga miljöskildringar, intressant intrig. Den här boken får fyra syskon av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

B Wahlströms flickböcker: serien om Annika del 5: Strama tyglar, Annika!

Den här boken börjar med att man får veta att Annika och Turk (i tomrummet mellan förra boken och denna) återigen skördat framgångar på tävlingsbanorna och fått ta emot pris ur borgmästarinnans hand. Om jag var lite kritisk till att Harry utan vidare lämnade ansvaret för Turks träning och tävlingskarriär i Annikas späda 15-årshänder så dyker nu RYTTMÄSTARE BERTHOLD upp från ingenstans och erbjuder sig att Annika och Turk ska få komma och bo på hans slott i en månad och få träning och hjälp. Äntligen någon som tar lite ansvar! Ryttmästaren är enligt Harry "den skickligaste hästkarl och ryttare" som han någonsin träffat så Annika kan ju inte annat än att tacka ja, och hennes föräldrar släpper givetvis iväg denna 15-åring att bo hos en vilt främmande karl som de aldrig träffat och i stort sett inte vet någonting om. Annikas mamma har vissa rimliga invändningar, men det har hon såklart inte mycket för.
När de ska iväg upprepas samma gamla vanliga visa, Turk vill inte låta sig lastas, sen kommer Bettina (8 år), alla (som inte är en del av kretsen kring Annika) försöker hindra "den lilla flickan" från att hantera den stora farliga hästen, men Turk blir genast from som ett lamm i Bettinas händer och låter sig lastas utan prut, alla (som inte är en del av kretsen kring Annika) förundras.

Annika kommer fram och installeras. Ryttmästaren meddelar att lektionerna är klockan sex på morgonen och sen lämnar han henne åt sitt öde med Daniel, en lätt efterbliven stallpojke som inte säger ett ljud till henne, som enda sällskap.

Dagarna går och det går inget vidare för Annika. Hon rider lektion mellan sex och halv åtta (varför denna okristliga tid? Det innebär ju att Annika i princip måste gå upp mitt i natten för att hinna fodra, sadla, tränsa osv INNAN klockan 06.00) och resten av tiden lodar hon mest omkring och försöker få tiden att gå. Hon skriver ett långt brev till Bettina och beklagar sig. Daniel är mest dyster och vill inte umgås eller socialisera. 

Turk tycker inte det här med skolridning är mycket att hänga i julgranen och Annika får bannor av ryttmästaren för att hon inte visar vem som bestämmer. Ryttmästaren sitter upp på Turk och visar var skåpet ska stå, men blir först svettig och sedan förkyld och måste ligga till sängs en hel vecka (en bit längre in i boken står det att han fått ryggskott p g a den vilda ridturen och svettningen och draget i manegen, men men) så nu har Annika ännu mindre att göra. Då dyker plötsligt Bettina upp från ingenstans, hon har i vanlig ordning stuckit hemifrån och liftat (för att vara 8 år är hon otroligt driftig, måste man ju ändå ge henne) dit. Hon har blivit god vän med Daniel på nolltid, men måste såklart hållas gömd så ingen får syn på henne och skickar hem henne. Men för en gångs skull reagerar Annikas föräldrar som normala ansvarstagande vuxna och anmäler Bettina som försvunnen. Annika blir då rädd att polisen ska komma och hämta Bettina hemma hos ryttmästaren och bestämmer sig för att rida till polisen i den närmaste stan (2 mil därifrån) och tala med dom.

Sagt blir gjort. Annika kommer fram, binder Turk på en rivningstomt (alltså!), går till polisen och förklarar läget. Polisen vill kontakta Annikas fader, men måste först ägna sig åt pappersarbete. Annika bestämmer sig då för att ringa själv, går in i en tobaksaffär för att låna telefonen men blir hänvisad till telegrafen eftersom det är "långlinjesamtal". Hon älgar runt halva stan och när hon äntligen är klar och utredningen kring Bettinas "försvinnande" avblåst och hon kommer tillbaks till rivningstomten är Turk försvunnen! ÅH NEJ! Nytt ärende till polisen och det råkar slumpa sig så att preciiiis när hon ska till att förklara sitt ärende så ringer någon och säger att de har hittat en häst. En snäll polis (med orimligt mycket tid till förfogande) skjutsar henne dit och så rider hon glad i hågen tillbaks till ryttmästarens slott (2 mil till). Väl hemma har Bettina totalcharmat Daniels föräldrar så efter många om och men får Bettina stanna. Ryttmästaren tillfrisknar och träningen återupptas med varierande framgång. Ryttmästaren tycker att Turk "flänger iväg som en indianhäst" och att han blivit självsvådlig och bortskämd. Annika och Bettina håller inte med utan tycker att det bara är dom och Harry som förstår sig på Turk, men vågar inte säga emot ryttmästaren.

En gång per år bjuder ryttmästaren alla sina f d elever på en stor middag på slottet och Annika blir också bjuden. Vilken tur att Annikas mamma propsade på att hon skulle packa ner en klänning också (som först är blå och några sidor senare blommig, men det var kanske blå blommor, vad vet jag?) Vem dyker då upp om inte HARRY? Han hade tydligen också gått i ryttmästarens lära en gång i tiden (det kunde han väl ändå ha upplyst Annika om?, men inte den tyste och gåtfulle Harry inte). Nu har dock ryttmästaren ändå ett och annat gott att säga om Annika, och Harry bestämmer sig då för att anmäla Turk till en stor tävling i Norge till hösten. Antagonisten MARIKA BORG är också anmäld så det är ju självklart att Annika vill besegra henne igen.

Nästa morgon rider Annika ut med Turk och känner sig obstinat efter all dressyrridning för ryttmästaren, så hon låter Turk flänga iväg "som en vildhäst". Sen blir Turk skrämd av en fågel och Annika dråsar i backen och tuppar av. När hon vaknar är Turk borta (för vilken gång i ordningen vet man knappt), och Annika själv kan knappt gå för hon har också skadat foten. Hon blir kvar i skogen hela natten, men blir till slut hittad av Daniel nästa dag. 

Annika får bannor av ryttmästaren för sin vårdslöshet och förstår plötsligt att ryttmästaren haft rätt hela tiden och när foten mirakulöst läkt efter några dagars vila så går hon in för lektionerna med liv och lust. Ryttmästaren ber sen lite om ursäkt för att han varit hård men skyller det på att han aldrig haft en kvinnlig elev förr utan bara är van att "ryta och regera med karlar". Sen är det dags för hemfärd och den sedvanliga lastningsproceduren upprepas varpå ryttmästaren (självklart) inte tror sina ögon när Bettina lastar. Sen åker de hem och Annika drömmer redan om allt roligt och spännande som ligger framför henne. THE END.

Åh NEJ, Sverige-Brasilien 24-27

Jahapp, det var Sveriges uttåg ur detta VM även om mellanrundan inte ens är över, men det krävdes minst oavgjort mot Brasilien för att ta sig till kvartsfinal, och det blev det ju inte eftersom Brasilien spelade BRA hela tiden medan Sverige bjöd på en fullkomlig uppvisning i tekniska fel, brända frilägen och missade straffar. Och på det sättet tar man sig inte till kvartsfinal i ett VM, tyvärr. Men, men. Nytt landslag, nya förbundskaptener, flera nyckelspelare skadade, allt kan ju inte stämma prickfritt med en gång tänker jag. Tänker också: det är bara sport, det gäller inte livet, det kommer fler mästerskap. Tänker också: FAN, FAN, FAAAN. Piss. Skit. Piss. Osv (inser också att jag låter som Alexander i Fanny och Alexander. Ej kul insikt). Over & out.

Hembiträdets hemlighet

Har läst Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden, och det kan du också göra. Det är en hyfsat fristående fortsättning på boken Hembiträdet som jag läste i höstas och också gillade, så jag hade sett fram mot nästa del. Detta är handlingen: 

Millie har svårt att hitta en arbetsgivare som inte ställer för många frågor om hennes förflutna. Mirakulöst nog får hon ett perfekt jobb hos familjen Garrick som går ut på att städa deras påkostade takvåning med utsikt över hela staden och att förbereda exklusiva måltider i ett skinande blankt kök.
Men något känns fel. Millie har aldrig sett en skymt av mrs Garrick och från det låsta gästrummet hörs dämpad gråt. På fruns nattlinnen som lämnats i tvätten upptäcker Millie blodfläckar, och hon bestämmer sig för att knacka på. Men när dörren till gästrummet öppnas möts hon av en syn som förändrar allt.
Millie ställs inför ett dilemma. Hur ska hon kunna skydda mrs Garrick utan att röja sina egna hemligheter? Och hur långt är Millie beredd att gå för att Douglas Garrick ska få betala för det han gjort?

Jag tyckte till en början att den här boken var ganska lik den förra och nästan så att det var lite tjatigt med Millies självpåtagna måste-hjälpa-alla-och-är-minsann-inte-rädd-för-någon-attityd. Men sen blev det en rätt rejäl twist som jag inte såg komma och så blev det ändå spännande. Okej, vissa delar är kanske lite VÄL osannolika ändå, men det funkar om man inte är så nogräknad. Den här boken får fyra lyxvåningar av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er. 

Coming up: helg!

Äntligen fredag efter en synnerligen strävsam vecka. I onsdags skulle jag haft möte med min chef, men när han skulle köra till jobbet så hade hans elbil inte laddats tillräckligt under natten så han fick tillbringa en härlig stund på något laddställe längs med vägen. Han bokade om vårt möte till eftermiddagen, men då kunde inte jag så jag föreslog som igår morse och sen tror jag den här inbjudan flyttades hit och dit fyra eller fem gånger och när jag kom till jobbet igår morse hade jag fått en slutlig mötesinbjudan som var på den ursprungliga tiden, detvillsäga i onsdags morse. Det var allmänt rörigt tills vi fick ihop det, och min chef har nu döpt om sig själv till Marty McFly. 

Idag ska jag och McFly ha ett nytt möte angående mina OPGAVER. Det är ju inte som att han inte fattar  att jag har för mycket att göra och att det inte är hållbart i längden att ha en tjänst på 150 %, det är bara att det är så otroligt TRÖGT att få till det här med att lägga över laboratoriechefsbiten på någon annan eftersom det är andras chefer som är involverade. Så här trögt har det minsann aldrig varit när det handlar om JAG ska få fler ansvarsområden, men karlar håller ju varandra om ryggen i alla väder. Aja, vi får väl se hur det här går. 

Igår var det sånt där riktigt trist väder så att man hade lust att bara dra en filt över huvudet och sova bort dagen. Gjorde jag såklart inte, utan jag jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna i regnet, städade samt gjorde ett självtest för HPV-virus som jag fått hemskickat för ett tag sen. Det kändes ju lite märkligt att stå hemma i badrummet och dona med tops och provrör och grejer, men om det bara handlar om att snurra runt lite med en pinne så kan man ju lika gärna göra det själv som att ha någon främmande människa rotandes i sina privata delar. Nu är det i alla fall gjort. Belönade sedan mig själv med brasa, soffa och handboll. Såg först Tjeckien-Tunisien och sedan Frankrike-Nederländerna. Ikväll är det Sverige mot Brasilien. Kan nog bli en rysare, för Brasilien har spelat bra och ÄR bra. Samma gäller för Sverige, fast Sverige har ju en tendens att vara...ojämna. Så det kan nog bli en pulshöjare det med. 

Annars ska det bli skönt med helg. Om allting går som jag vill idag så ska jag jobba undan på förmiddagen, jobba in lunchen och sluta lite tidigare för att sedan köra min intervallträning, veckohandla på Willys och sedan komma hem och liksom bara landa i två dagars ledighet. Vi får väl se hur det går. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 4: Klart för tävling, Annika!

Boken börjar med att löjtnant Starke har köpt in den totalt galna hästen MUSTA PEKKA, en häst som Harry totalsågar eftersom den "har lika mycket konster för sig som ett hysteriskt fruntimmer" (enligt Harry). Starke envisas, men får lite kalla fötter efter att själv ha åkt i backen och erbjuder därför Trixi (15 år?) 100 kronor om hon kan förvandla Musta Pekka till en ridskolehäst. Trixi nappar på erbjudandet trots att både Harry, Annika och Bettina avråder henne. Harry lånar henne i alla fall en bok om svårridna hästar där det står att man ska dra upp huvudet på en häst som bockar. Musta Pekka avgår dock med segern får man väl säga, Trixi hamnar på sjukhus med hjärnskakning och skadad arm.
Starke skickar Musta Pekka till slakt, säger han i alla fall, men det visar sig sedan att han sålt honom till "en barnunge" och det till ockerpris, och när Harry får reda på det blir han VANSINNIG och säger upp sig i vredesmod och på stående fot (igen).
Han försvinner från ridskolan utan ett ord och lämnar Turk (dyr, värdefull tävlingshäst) åt Annika (15 år) att ta hand om. En dag kommer HERR BORG (Harrys förre arbetsgivare som han också lämnade i vredesmod. Knepig kille den där Harry) och säger att han hört ett rykte om att Harry skulle lämna landet och flytta till Amerika och i så fall ville han (herr Borg) köpa Turk. ÅH NEJ, känner Annika men i samma sekund som han, Herr Borg alltså, börjar med sitt dividerande kring försäljning så dyker Harry upp från ingenstans och säger att Turk redan är såld. ÅH NEJ! känner Annika igen, men Harry bara drar med ett vagt löfte om att de "nog" ska få veta vart han (Turk) ska ta vägen (alltså?!). 

Sorgeliga tider stundar. Ingen Harry och ingen Turk. Bettina (8 år) jobbar i stallet (istället för Harry) för 15 kronor i veckan, Löjtnant Starke låter Annika få börja träna det fina fullblodsstoet Pat istället, men det är ju inte alls samma sak. En kväll när Annika och Bettina är ensamma i stallet hörs det hovslag utanför och vem dyker upp om inte Turk! Uppenbarligen har han slängt av sin nya ägare och sprungit hem till sitt gamla stall. Nästa dag kommer den nya ägaren och hämtar honom och det visar sig såklart att Turk inte alls gillar sin nya ägare medan främst Bettina självklart kan hantera honom (Turk) trots ägarens skepsis. 

Det är fortsatt deppigt och Annikas fader bestämmer sig för att muntra upp familjen genom att ta med dom på cirkus som nyss kommit till stan. På cirkusen kan den som lyckas sitta kvar på "Buster" ett varv i manegen tjäna 100 kronor. Både Annika och Bettina är sugna men det visar sig att "Buster" inte är någon mindre än Musta Pekka, så de avstår eftersom de vet att den hästen inte är klok (diagnosen "koller" har uttalats mer än en gång). Men Trixi går dit några dagar senare och lyckas sitta kvar, trots  både hjärnskakning och skadad arm, tack vare boken om svårridna hästar som Harry lånat ut. 

Det blir jul och Bettina ska åka till sin mamma Frida i Norrland. När hon ska komma tillbaks igen så gör hon inte det utan är borta i många dagar utan att någon verkar tycka det är något konstigt med att en åttaåring är ute på vift lite hur som haver. Annikas föräldrar kontaktar landsfiskalen, men det hjälper inte. Till slut dyker hon (Bettina) i alla fall upp, hon har fått skjuts till tåget från Norrland av någon okänd gubbe som hon också övernattat hos (rimligt) och allt är frid och fröjd igen, fast fortsatt deppigt förstås eftersom både Harry och Turk lyser med sin frånvaro. 

Det blir vår och det vankas tävlingar. Annika och Bettina åker dit för att titta. Givetvis visar det sig att Turk är anmäld. Givetvis är Turk vrång mot sin nya ägare och givetvis är det bara Bettina och i viss mån Annika som kan handskas med honom. På tävlingsbanan ramlar Turks ryttare av och skadar sig, och mitt i tumultet rusar Annika in på banan, kastar sig upp på Turks rygg och hoppar klart resten av banan (jätte-JÄTTE-realistiskt, NOT!). Sen blir det i vanlig ordning problem när Turk ska lastas men det löser givetvis Bettina trots omgivningens skepsis. Annika låter sig intervjuas och hamnar i tidningen, denna nyhet når så småningom också Harry (som inte alls är i Amerika utan i Norge), som via en annan karl  på något mystiskt sätt ordnar så att Annika och Turk ska få vara med i juniortävlingarna om en månad och det trots att Turks nya ägare inte tror att Annika kan rida Turk för det kan han ju knappt själv, men självklart kan hon det trots att hon ridit mindre i ett år.
Boken slutar med att Harry (som tydligen fortfarande äger Turk) låter Turk stanna på ridskolan så att Annika kan fortsätta rida honom medan han åker tillbaks till Norge (helt normalt att lämna en tävlingshäst till en 15-åring att helt ensam träna och tävla) för att arbeta. THE END. 

Too deep but still waves

Igår var tanken att jag skulle åka till stallet direkt efter jobbet för personalmöte, men när jag ringde K för att höra om vi behövde snacka ihop oss lite innan så föreslog hon att vi skulle skjuta på det ett tag för de hade så mycket att göra just nu. Okej, sa jag och såg framför mig en lång härlig eftermiddag och kväll utan några måsten. Men vi kanske kan hämta hö istället? sa K och då fick det bli så. Så här är det: Hästarna får ensilage, men Köttbullen och en annan ponny blir lite dåliga i magen av det och då har vaktmästaren i stallet puttrat iväg till en gård några kilometer bort och köpt hö i storbal, MEN någon gång  sent i höstas fick vi påhälsning av tjuvar som snodde balspjutet, vår grilltunna, en soptunna och lite annat smått och gott i metall som de väl gissningsvis skulle försöka sälja till skrotvärde. Soptunnan kunde vi väl vara utan, en snäll medlems snälla granne svetsade ihop en ny grilltunna men ett balspjut visade sig vara lite för dyrt för att man bara ska kunna hosta upp slantar på studs (men samtidigt inte SÅ dyrt att det var lönt att försöka få ersättning från någon försäkring).

Jahapp, men då får man lösa det på annat sätt och då fick man åka och hämta i en hästtransport istället. Men senaste gången det var dags så hade det hunnit bli vinter och släpets vinterdäck var odubbade och alla människor som ägde bil med dragkrok hade dubbdäck på sina bilar. Utom jag dårå, så i ett svagt ögonblick så sa jag att jag kunde hjälpa till. Sen har det varit en massa turer hit och dit kring när, var och hur, för de här hömänniskorna är svåra att få tag på, men igår fick jag alltså susa tillbaka in till stan igen efter att ha varit hemma och gått ut med hundarna. Sen hade K och jag en svettig stund när vi först skulle plocka ut mellanväggen i hästsläpet (utlånat av en annan vänlig medlem) som vi inte riktigt fattade hur det satt fast, och sedan få på släpet på bilen, eller det var väl i och för sig det minsta problemet, men att koppla in det elektriska orsakade snudd på både blod, svett och tårar. På min gamla Queen of Volvo satt uttaget liksom bredvid dragkroken så det var bara att böja sig ner och peta i det, men på nuvarande bilen sitter uttaget typ 20 cm in UNDER bilen och det slutade med att både jag och K låg på magen på marken bakom bilen och lyste med mobiltelefoner och försökte få kontakten att passa. Man har ju liksom ingen kraft heller i den ställningen, till slut gick det, men ovärdigt var väl ändå bara förnamnet? Hos hömänniskorna fick vi hjälp att lasta, men när vi kom tillbaka till stallet så skulle vi alltså försöka putta ut den där 500-kilosbalen ur släpet och det var lättare sagt än gjort. Vi fick gå och fiska upp några ponnyföräldrar och engagera dom, men då gick det bra så slutet gott allting gott. Susade hemåt medan jag lyssnade på handbollen via Viaplay-appen, kom hem när det återstod fyra minuter av första halvlek, duschade i halvtid och såg klart matchen i soffan. PUH. Vilken dag. 

Idag blir det förhoppningsvis lugnare? Ska bara hem och städa, sen hoppas jag få ligga i soffan och läsa och eventuellt kolla på handboll resten av kvällen. Sverige spelar inte förrän imorgon, men det finns ju andra matcher att hålla ögonen på. Sen är det fredag och sen är det helg, GUD vad dagarna bara rusar iväg. Tycker årets första månader brukar vara så otroligt sega och långsamma, men i nådens år 2025 så är januari på väg att ta slut innan den ens har hunnit börja, känns det som. 

Åh nej, Sverige-Portugal 37-37

Jaha, ännu en match som slutar med att man sitter med kaninpuls och adrenalinöverskott. Hela andra halvlek var absolut jämn, inget av lagen levererade något målvaktsspel att  skriva hem om så det blev i princip att de bytte mål med varandra och det skilde aldrig mer än uddamålet. Så på det viset slutade det ju "rättvist" men grejen är att Portugal gick in i mellanrundan med full pott medan Sverige hade en poäng mindre pga den oavgjorda matchen mot Spanien, och Sverige hade därför "behövt" vinna idag. Men ja, fler matcher återstår ju i mellanrundan och det är bara att hålla tummarna. 

No one can say who'll return

Igår var det gråkallt och ruggigt och lockade föga att ge sig ut och träna intervaller, men det gjorde jag såklart ändå för om man ger upp varenda gång det tar emot lite, och det är helt ärligt rätt ofta, så skulle det ju inte bli mycket gjort. Sprang mina 2 x 10 minutersintervaller med 2 minuters gång mellan och det kändes faktiskt KANON. När jag sprang där för ett par veckor sedan var stigen översvämmad och jag fick vända, men nu hade vattnet sjunkit undan såpass att man kunde ta sig runt utan att behöva vada fram med vatten upp till vristerna. Var bara ett ställe där stigen fortfarande stod under vatten, men det gick ändå att ta sig förbi torrskodd om man tog en liten omväg. 

I morse mötte jag en buss där det stod BUSSFÖRARE SÖKES i displayen framtill, där det i normala fall står busslinjens namn och vart den ska, eller möjligtvis EJ I TRAFIK. På senare år har detta hottats upp så att det nu kan stå GOD JUL, GLAD PÅSK eller till och med, vid halloweentider, BUSS OCH KRAM.  Skojigt, tycker jag, men det här med att ha en jobbannons i displayen ger mer intrycket att alla Ankeborgs bussar plötsligt kör omkring utan förare? Men ja, vad gör man? Så djävla kul kan det ju inte vara att köra buss, plus att det i alla fall förr i världen kostade skjortan att ta ett busskort. Minns en kille jag kände på 80-talet, han jobbade som programmerare och det var ju på den tiden rätt så udda när man fortfarande kunde välja mellan att läsa ADB (Allmän DataBehandling) och maskinskrivning, och det var många, inklusive undertecknad, som valde det senare för man fattade inte vad det förra var och vad man skulle med det till. En grej som den här killen berättade var att hans chef en dag hade kommit med Å, Ä och Ö-tangenter och bett honom sätta dit dom på det amerikanska tangentbordet och hur klurigt det hade varit att, inte precis sätta dit dom rent fysiskt, men att få det till att det sedan BLEV Å, Ä och Ö när man tryckte på dom. Those were the days. 

I alla fall, av olika skäl tröttnade den här killen på sitt programmerarjobb och fick för sig att han ville bli busschaufför istället, och han hade hört att Arbetsförmedlingen betalade utbildningen så han sa upp sig. Tyvärr, för hans del, visade det sig att det inte stämde eftersom han a. hade sagt upp sig själv från ett förhållandevis välbetalt jobb, och framför allt för att det b. inte rådde någon brist på busschaufförer då. Eftersom han c. hade sagt upp sig själv så fick han heller ingen a-kassa, eller om det kanske var att han inte var med i facket, det minns jag inte riktigt, bara att han fick det riktigt kämpigt ekonomiskt ett tag eftersom det d. han var antingen över- eller underkvalificerad från samtliga jobb som fanns att söka just då, och han e. hade levt rätt så slösaktigt på den tiden han hade jobb och lön så han hade inget sparkapital att tala om, plus att han f. bodde kvar i en alldeles för stor lägenhet "sedan kärringen stack", och heller inte fick något bostadsbidrag eftersom det på den tiden grundade sig på inkomsten man haft året innan (så är det kanske fortfarande?). 

En gång berättade han att när det var en vecka till nästa utbetalning av vad det nu var han hade, KAS kanske, så hade han noll kronor på kontot, tomt i skafferiet och sisådär tjugo spänn i plånboken. Då gick han till affären och köpte popcornmajs för sina återstående pengar och så poppade han en kastrull popcorn morgon och kväll och levde på det i en vecka. Sen fick han jobb som säljare på företaget GOLDEN PRODUCTS, dom som sålde det här mytomspunna rengöringsmedlet SUPER 10 om någon minns det, och en tid därefter flyttade han från stan och sen vet jag faktiskt inte vad det blev av honom. Men troligtvis inte busschaufför. Men Lasse, om du läser det här och har lyckats spara ihop en slant så finns det kanske en möjlighet att förverkliga din gamla dröm. 

Från det ena till det andra. Idag ska jag jobba, sen till stallet direkt efter jobbet för personalmöte, sen hem och SLAPPA, fantiserar jag i alla fall om, men jag ska väl gå ut med hundar och göra fotrehab och sånt också. Sen ikväll är det handboll, Sverige mot Portugal och det kan nog bli en riktig rysare för Portugal har hittills inte förlorat en match. Nu var de i och för sig i samma grupp som Norge, Brasilien och USA och av dom är det väl bara Brasilien som spelat bra, Norge har ju snudd på varit rena katastrofen och USA är ju en gång för alla ingen handbollsnation. Nu i huvudrundan så är Sverige i samma grupp som Spanien, Portugal, Brasilien, Chile och Norge och vad som helst kan hända. Spännande! Och läskigt. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 3: Ge dig inte Annika!

Boken börjar med sommarlov och Annika är med sina föräldrar och bror plus Bettina på deras sommarö, men där är det tråkigt och regnet strilar ner så Annikas föräldrar bestämmer sig hastigt och lustigt för att resa till Madeira och Annika (14) och Bettina (8) får bo ensamma i våningen i stan (rimligt). De sticker såklart till stallet det första de gör, men där är det tomt och låst förutom två okända hästar. Bettina försvinner och kommer tillbaks med en hund som hon hittat bunden vid en koja någonstans. Hunden visar sig tillhöra EMIL LIND, mer om det senare.
Efter ett par dagar kommer Turk samt ridskolans hästar tillbaka från sitt sommarbete. Harry meddelar att han anmält Turk till tävlingar "nästa söndag" och Starke tycker att Trixi ska anmäla sig på en av de nya hästarna, Priscilla (också rimligt) och Annika tycker det ska bli toppen. 
Sen blir det rabalder när Emil Lind upptäcker att Bettina har hans hund och i samma veva kommer Bettinas mamma FRIDA och vill ha tillbaks Bettina. Bettina försvinner och åker ut till sommarön för att lämna hunden till en gubbe där men hunden smiter tillbaks med första färjan nästa dag, men sen försvinner han igen men nu är det dags för tävling! Regnet öser ner och lastbilen krockar med en annan bil och far i diket, Harry förs till sjukhus med bruten arm och hjärnskakning. Annika och Bettina har suttit med Turk i lastutrymmet och klarat sig oskadda men när de lastat ut Turk blir han rädd och sliter sig och sticker  iväg och Bettina far efter.

Bärgningsbil kommer och Annika och chauffören åker tillbaks till stallet (Turk och Bettina är fortfarande försvunna, helt rimligt att åka hem istället för att leta efter dom?) och efter ett tag kommer Bettina ridande till stallet på Turk (jätte-jätterimligt). 

Tävlingarna hade så småningom blivit avbrutna p g a regnet (och Marika Borg hade ramlat i vattengraven) och skulle istället hållas "söndagen därpå" och både Annika och Trixi är heltaggade på att vara med, men Harry med sin hjärnskakning och armen i band är mindre pepp. Sen blir det nytt härj med Frida och Emil Lind och hunden (som nu är omhändertagen av polisen).

Bara bekymmer, Bettina försvinner för vilken gång i ordningen vet jag inte (måste säga att alla i den här boken är extremt obrydda kring att en åttaåring är spårlöst försvunnen, ute och liftar med okända människor och så vidare), men  Annika och Trixi tränar hoppning som om det inte finns någon morgondag. Trixi (som alltså började rida för cirka ett år sedan) rider Priscilla för första gången och hoppar 150 cm ("högre hinder finns inte i den lätta klassen") men tycker ändå de ska höja till 160 (JÄTTE-JÄTTERIMLIGT).
Bettina är fortsatt försvunnen, Trixis mamma gör det enda realistiska och kontaktar polisen, och det blir stort pådrag. Tävlas ska det såklart göras ändå, men när det väl är dags vill Turk inte låta sig lastas eftersom han har dåliga vibbar av lastbilen och surputten Harry är ju inte precis en stöttepelare utan tycker de ska stanna hemma. Precis när alla ser ut att ge upp så kommer Bettina farande från ingenstans och lyckas såklart få in Turk i lastbilen på ingen tid alls. De kommer fram till tävlingsplatsen, Trixi och Priscilla vinner den lätta klassen och Starke anmäler henne genast också till den svåra, där Annika och även Marika Borg ska vara med. Man får inte veta hur höga hindren är, men om "lätt klass" innebär 150-centimetershinder så får man väl anta att de lägsta är 160? Observera att detta är Annikas andra tävling i detta livet, och även Turks får man väl anta eftersom han bara är fyra år. 

Det är en svår bana, ingen är felfri och det börjar med att Turk river första hindret och nu tror man det är kört, men det går sämre för alla andra inklusive Marika Borg som piskade sin häst inför vattengraven så att spöet gick av. Marika blev i efterhand uppläxad av Bettina, och sedan kommer Harry och läxar upp Marika och ska se till att Marika aldrig mer ska få sätta sin fot på en tävlingsbana, hur nu det ska gå till. 

Emil Linds hund är nu via Bettinas försorg omplacerad hos gubben som kör färjan till sommarön, och Frida har motvilligt lovat att Bettina ska få stanna hos Annikas familj "i vinter". Och tävlingen, ja den vann såklart Annika och Turk överlägset, vad trodde du? THE END.

Far from the shallow

Igår var jag hos Fotspecialisten efter jobbet. Han var nöjd med mig. Har fått nya rehabövningar som ska  fortsätta stärka upp foten plus att jag ska börja springa tiominutersintervaller. Han tyckte att jag kunde drämma i med fyra tiominuters med en gång, men där protesterade jag och tyckte det var för mycket. Med tanke på alla mina tidigare skador och bakslag vill jag ju ha hållbarhet över tid snarare än att kunna springa långt med en gång. Han menade på att det inte är någon fara så länge man springer långsamt, men jag vet inte det jag, jag har ju fått skador trots att jag mest av allt påminner om dvärgen Gimli i Sagan om ringen när han mödosamt knatar efter Aragon och Legolas över vidderna. Vi enades om att jag skulle börja med två tiominutersintervaller med två minuters gång mellan, så nu testar jag det. 

Hem och ut med hundarna, gick nästan åtta kilometer och tränade sedan ett pass tabata innan det var dags för kvällsmat och sedan iväg till bibblan för att lämna samt hämta en hel drös böcker. Inne på bibblan satt  en flock pensionärer som hade en bokcirkel och bollade stillsamt och artigt frågan vem som skulle få den stora äran att välja ut nästa bok. Ja, jag har ju förverkat min rätt, var det flera som sa, exakt ingen sa Jag tar det eller Jag har ett förslag...och så länge jag var där, kanske fem minuter, så kom de inte till beslut om någonting överhuvudtaget. Ibland hör man, jag alltså, om folk som är med i bokcirklar och tycker det låter lite kul, men är det så här det går till så hade jag förmodligen gått upp i atomer på ingen tid alls. 

Susade sedan till stallet för teori. Vi ska rida program senare i vår och där kunde man välja mellan LA:1 och LB:1. Valde LB:1 för att slippa ryggningen och den förvända galoppen i LA:1. Köttbullen KAN inte rygga, detvillsäga hon fattar inte hjälpgivningen och av någon anledning är det inget man gör på lektioner längre så det blir ju aldrig av att man tränar och får hjälp. Och förvänd galopp, tja, jag hade ju varit salig om hon kunde gå i form i vanlig galopp till att börja med, så det känns ju lite overkill med förvänd. Sen kan man ju såklart träna det ändå, men det är en annan sak. 

Hem och kolla på handboll och sen var jag så uppe i varv att det tog tusen år att somna. Vaknade ändå klockan 03.40 och kunde inte somna om, det var ju knappt lönt heller. Ska ta mig igenom denna jobbdag, sedan träna intervaller och pilates och sedan till stallet för teori en gång till. Känner väl inte riktigt peppen för det sista, men en gång struntade jag i teorin och den gången bestämde de att de skulle hoppa. Något sånt kan man ju inte riskera, bäst att vara på plats och inlägga veto om något sånt förslag skulle dyka upp. Plus att ibland kommer frågan om hästbyte upp och då vill man ju också vara där och kunna säga sitt.  Aja, nu är det bara att rivstarta dagen och köra på. 

ÅH nej/PUH, Sverige-Spanien 29-29

Sitter med kaninpuls efter denna ödesmättade match mot ärkefienden (en av dom) Spanien där Sverige inledde minst sagt strålande i både anfall och försvar och ledde med fem mål (tror jag det var) i halvtid, men Spanien är Spanien och handboll är handboll och när Spanien tog ut sin målvakt och började spela 7-6 kunde Sverige inte riktigt stå emot och ledningen krympte mer och mer och när det återstod mindre än tio sekunder så lyckades de krångla in det där sista målet som gjorde att det blev oavgjort. Men ja, Sverige spelade otroligt bra och en poäng är ju bättre än noll poäng. Så det så.

Helgen som gick, vecka 3 2025

I fredags körde jag min lilla intervallträning efter jobbet, sedan var det helghandling på Willys, hem och köra ett pass pilates plus fotrehab och sedan ställde jag mig och kokade potatis- och purjolökssoppa som blev to die for. Tidigare på dagen hade jag vaga fantasier om hämtmat till kvällsmat, men så blev det nästan ett helt nybakat bake-offbröd över från jobbets gemensamma fredagsfrukost och det vanliga är att om det inte ätits upp på lunchen så är det en outtalad överenskommelse att jag tar hem det till hönsen.  Fast ibland är det "till hönsen", som nu, för det var ett sånt där bröd som är svingott att äta till soppa, så soppa fick det bli. Kollade sedan på handboll, Portugal mot Brasilien, som var en jämn och spännande match där Portugal avgick med segern, och sedan USA mot Norge som inte var det minsta spännande även om Norge inte spelade särskilt bra och USA kämpade på så gott de kunde, men det är ju ingen handbollsnation så det var för stor klasskillnad. Hörde sedan att de amerikanska handbollsspelarna bara fick ditresan till VM betald, hemresan fick de tydligen stå för själva. Men åh, stackarna.  

På lördagen gick jag upp tidigt, gick en runda norrut och kom på för sent att javisstja, här brukar det ju jagas varje helg i januari och såklart satt det sedan en gubbe i varje torn jag såg på håll. Fick hålla mig på bilvägarna vilket inte var vad jag tänkt mig, men man vill ju inte vara i vägen. Kom hem med 13 kilometer i benen, städade hönshuset, åt sopplunch och åkte till stallet för att vara med på ett möte med ungdomssektionen. Det gick snabbt och smidigt, sedan åkte jag hem och lade mig i soffan framför vinterstudion och damernas skidskyttestafett. Småslumrade lite och hängde inte riktigt med, men det är ju nya skidskyttetävlingar var och varannan dag så det gjorde inte så mycket. Lagade middag och så kollade vi på handboll, Spanien mot Japan där Japan kämpade på och deras målvakt var fantastisk, men Spanien var helt enkelt otäckt bra. Sedan var det dags för Sverige att möta Chile och sedan var det läggdags. 

Igår gick jag min nya söndagsrunda, som är samma som den gamla fast utökad med en ny slinga, också den kuperad så det blev rejält svettigt. Solen sken, det var plusgrader och barmark, härligt. Kom hem, tränade pilates, åt upp den sista soppan och det sista brödet till lunch, tog ett fotbad och sedan var det  brasa i kaminen, soffan, vinterstudion och en god bok. Senare var det världscupen i hoppning, där det tyvärr blev stolpe ut för både Peder och Rolf-Göran med ett nedslag vardera, men en ung dansk tjej som snudd på debuterade i världscupssammanhang blev fyra, kul! Lagade mat, kollade på handboll (Tyskland mot Tjeckien) och sen var det kväll. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag ska jag till Fotspecialisten efter jobbet. Ikväll är det teori istället för ridning, vi ska prata om vilket dressyrprogram som vi ska träna på till vår programridning som vi ska ha annandag påsk eller däromkring. Sen är det hem och kolla på handboll, Sverige mot Spanien, GULP. 

Disclaimer

Har läst Disclaimer av Renée Knight, och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Tänk dig att en bok mystiskt dyker upp på ditt nattduksbord. Tänk dig att du börjar läsa och inser att boken handlar om dig och din mörkaste hemlighet. Tänk dig att boken också berättar om den fruktansvärda hämnd som bokens författare har planerat för dig ...

En dag ligger en bok på Catherines nattduksbord. När hon börjar läsa inser hon med fasa att boken handlar om henne, och om en hemlighet hon dolt i 20 år. Bara en annan person visste om vad som hände den där sommardagen, men den personen är död sedan länge. Bokens författare har dessutom byggt vidare på historien och det mardrömslika slutet gör Catherine panikslagen. Samtidigt som Catherine inser att hennes enda hopp är att konfrontera sitt förflutna börjar hennes värld att falla samman.

Det här var en bok som jag tyckte började lite halvhjärtat, men sen tog den fart och när jag precis tyckte att jag hade räknat ut vad som skulle hända så nehej, då tog allting en helt ny vändning som jag verkligen inte såg komma och sen var det nästan bud på att börja om från början med nya ögon. Den här boken får fyra hemligheter av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Hurra, Sverige-Chile 42-30

Puh, då kan man pusta ut efter ytterligare en seger som i halvtid inte alls kändes speciellt självklar efter en första halvlek där Sveriges försvarsspel var minst sagt svagt och det stod 20-19. Men sen blev det lite ordning även bakåt samtidigt som chilenarna gjorde en hel del tekniska fel och då kunde Sverige dra ifrån. Nu väntar ärkefienden SPANIEN på måndag när det ska göras upp om gruppsegern. GULP! 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 2: Fast i sadeln, Annika

 Fast i sadeln, Annika

Den här boken börjar ungefär tre månader efter att den förra slutade. Annika (14 år och fortfarande med mindre än ett halvårs ridvana) tränar Turk i hoppning, men mot förmodan det går faktiskt bara sådär. Harry (okänd ålder, men vuxen med körkort, har tävlat hoppning på elitnivå men låter trots det Annika träna Turk istället för att göra det själv, VARFÖR?) blir otålig och irriterad och Annika förtvivlas i tysthet.

 
En dag visar det sig att det har varit inbrott i stallet, inget blir stulet men konstigt är det ju. Annika och Trixi försöker luska, men kommer ingen vart. Ridskolan i Östervik ska anordna en ryttargala till förmån för flyktingbarn, där det blir bestämt att Annika ska göra en uppvisning på Turk och nu har hon bara 14 dagar på sig (rimligt). I samma veva dyker lilla BETTINA upp i stallet. Hon har nästintill onaturligt god hand med hästar fastän hon bara är 8 år.
Ryttargalan blir allmänt en succé, men när Annika ska göra sin uppvisning med Turk blir det mer rodeo än uppvisning. Men publiken tror det är show så det gör inget. Från ingenstans kommer sedan Bettina och gör ett voltigenummer som heter duga, helt utan att ha tränat en sekund förstås, och det blir också succé.

Harry är mycket missbelåten med Turks rodeo och att de inte kommer någon vart med honom, och lösningen är då (enligt Harry) att anmäla Turk till en tävling där resultatet skulle avgöra Turks framtida öde (också rimligt), och Annika säger ja och amen till allt. 

Bettina försvinner spårlöst, men hennes sjaviga morsa FRIDA kommer till stallet och börjar anklaga Harry för att hålla Bettina gömd. Det visar sig att Frida har haft ihop det med den gamle suputen FORS-JOHAN och både Fors-Johan (som dock sitter i fängelse och därmed är oförmögen att göra något åt saken), Frida och Fridas nuvarande karl EMIL LIND tycker att både Turk och de två ponnyerna (Belinda och Lill-Fia) som Starke bytte Turk mot, var Fors-Johans (och i förlängningen på något mystiskt sätt Fridas och Emil Linds) egendom. Mer om det senare, för nu är det dags för tävling! 

Lagom till tävlingen dyker Bettina upp som gubben i lådan, men hon får inte åka med i hästbussen för Harry eftersom han tycker att hon ska gå hem till sin mamma istället (Harry har tidigare avfärdat Frida som "sinnessjuk" och "ett förskräckligt fruntimmer" men tycker ändå det är rimligt att skicka en åttaåring dit). Väl framme på tävlingsplatsen stöter Harry och Annika på Harrys förre arbetsgivare HERR BORG och dennes dotter MARIKA. Det visade sig att Harry tidigare varit anställd för att träna Herr Borgs hästar och har ridit in och tävlat på hög nivå med den extremt talangfulla hästen HABANERA, men Marika ville tävla honom själv, och på en tävling "med landets skickligaste ryttare och mest kända hästar och en hel del utlänningar också" så snöt hon helt enkelt hästen för Harry precis innan start och red in på banan, vilket tydligen var fullt tillåtet att göra (denna frikostiga tolkning av regelverket kanske i och för sig bara fanns i Anna-Lisa Almkvists fantasi). Harry blev såklart förbannad och stack från Stall Borg fortare än man hinner säga "tävlingsreglemente" och har inte haft någon kontakt med Borgs förrän nu.

Tävlingen börjar och för att göra en lång historia kort så vinner Annika och Turk, medan Marika och Habanera blir tvåa. Marika visar sig då vara en extremt dålig förlorare och har "något fuffens" för sig på prisutdelningen så Turk blir rädd, Annika ramlar av, Turk kommer lös och vips kommer Bettina (som alltså kvarlämnades i Östervik tidigare på dagen) från ingenstans och fångar rådigt in honom. Hon hade, visade det sig sedan, liftat till tävlingen sedan hon inte fick åka med hästbussen (rimligt). Men nu får hon i alla fall åka med hem. Ändå hyggligt. När de kommer tillbaks till stallet så dyker Frida  helt påpassligt upp igen och kan nu hala in sin förlupna unge. Annika och Trixi följer efter på avstånd och det visar sig att Frida  Bettina och Emil Lind huserar i Kåkstaden.

Nästa morgon när Annika kommer till stallet har det varit inbrott IGEN och den här gången är Turk försvunnen! Mot Kåkstaden, där hittar Annika och Trixi inte Turk, men väl Bettina inlåst i Emil Linds hus. Turk syns inte till någonstans, och när Annika och Trixi väl hunnit iväg och hämtat hjälp är även Bettina försvunnen. Dock har Bettina ristat in ett meddelande om vart de (hon plus Frida, Emil Lind, nån karl som heter Ville samt Turk) har tagit vägen, så efter lite detektivarbete som involverar Harry som har förmånen att få låna en bil så blir det nu en jakt på både hästar och människor. Annika lyckas  på ett nästintill onaturligt sätt spåra Turk genom skog och mark, hittar skurkarna men blir själv tillfångatagen och inlåst i ett skjul. Men Bettina kommer dit och låser upp och sen dyker Turk också upp någonstans ifrån och så flyr både Annika och Bettina till häst i vild galopp iväg på Turk medan Annika utlovar löften till Bettina kring hur hon (Bettina) ska få bli Annikas lillasyster, vilket hon (Bettina)  också väldigt lättvindigt blir. Annikas föräldrar säger reservationslöst JA till att ta emot en unge som de dittills bara sett göra det där voltigenumret på ryttargalan, men det räckte tydligen för att de skulle öppna sitt hem för en okänd. Frida låter sig med lite lock och pock övertalas att lämna ifrån sig sin unge så att hon kunde resa hem till Norrland och sitt jobb som kocka, och Annika drömmer redan om nästa stora seger med Turk. THE END. 

Fredag?

Alltså, den här veckan har gått skitfort. Tyckte det var måndag nyss? Så går det när man jobbar som ett hjon och är borta i stort sett varje kväll. Jobbstressen är monumental, min man tycker att "det blir ju inte bättre för att du är i stallet varje ledig stund och tar på dig en massa uppgifter där" men där har han FEL FEL FEL, för det är ju i stallet man återhämtar sig. Sen genererar stallet också en del stress, som nu när vi, detvillsäga föreningen, har en Facebooksida där den tidigare medlem som tidigare varit huvudadministratör nu har raderat sig själv och ingen vet vem som mer har administratörsrättigheter, men gissningsvis också någon f d medlem. Vet inte hur man kommer vidare, har anmält felet till Facebook men det känns ju fåfängt att tro att man skulle få hjälp därifrån. Håhåjaja.

Nu är det i alla fall helg, har inget planerat förutom att jag ska delta i ett möte med ungdomssektionen imorgon. Ballt va, precis som om man vore en ungdom, det är jag såklart inte utan det är dom som vill ha hjälp att styra upp ett och annat inför sitt årsmöte. 

Efter jobbet idag blir det väl det vanliga: intervallträning, handla på Willys, hem till soffan, hänga med min man, äta något gott, se någon tv-serie och så i säng tidigt. En perfekt fredagseftermiddag och kväll om ni frågar mig. 

Hurra, Sverige-Japan 39-21

 Så är då äntligen handbolls-VM igång, eller ja det började ju redan i tisdags men idag var Sveriges första match mot Japan, som ju Sverige vann ganska komfortabelt skulle man ju kunna tro när man ser siffrorna, men japanerna hängde med ett bra tag och någon gång strax efter mitten av första halvlek så skiljde det bara ett mål. Och efter att självaste Norge kollapsat och förlorat på hemmaplan mot Brasilien så finns det väl inget som säger att inte Sverige skulle kunna gå samma öde till mötes. Är ju trots allt några nyckelspelare skadade och en del nykomlingar i laget, så jag försöker att inte ha jättehöga förväntningar på detta mästerskap. Men i andra halvlek så visade de blågula var skåpet skulle stå och japanerna säckade ihop och dog lite. Nu väntar Chile på lördag. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 1: En häst åt Annika

Tänkte för ett tag sen att jag skulle läsa-om och därefter blogga om hästbokserien ANNIKA som man (jag) läste i sin barndoms dagar både som bok med Wahlströms röda ryggar och som serie i tidningen Min Häst, för det kunde väl vara kul att se hur tidens tand tuggat på denna produktion. Och jodå, ni vill visst återuppleva gamla minnen så here we go:

En häst åt Annika

Annika är fjorton år när Löjtnant Starke öppnar ridskolan i Östervik, staden där händelsernas centrum befinner sig. Alla flickorna i klassen börjar rida per omgående utom Annika för hon fick halsfluss och fick inte börja förrän efter "mitterminslovet" (när det nu inträffade, men låt oss anta att det motsvarar höstlovet i slutet av oktober). Alla flickorna i klassen svärmar för HARRY som är tyst och butter och anställd som hästskötare på ridskolan. Harry beskrivs som "brun som en neger, smidig som en indian, och red som en cowboy" (utgivningsår 1962, vilket kanske märks).

I stallet finns bland annat hästen TURK, som är vild och farlig. Annikas kompis, den rika TRIXI, är förtjust i Turk medan Annika fäster sig vid det vita stoet Diana. Sen blir det bråk mellan Harry och Starke för att Starke tycker det är rimligt att den vilda och farliga Turk ska gå med på nybörjarlektion  plus att han (Starke) låter Diana, som är högdräktig, gå med på lektioner. Bråket slutar med att Harry säger upp sig i vredesmod och försvinner från ridskolan. Sen går det förstås inte bra att ha med Turk, som bara är fyra år och knappt inriden, på ridskolan, så Starke säljer honom till FORS-JOHAN, eller rättare sagt byter honom mot två av Fors-Johans ponnyer (Belinda och Lill-Fia). Fors-Johan beskrivs som "en tattare" och det förklaras också pedagogiskt att han "gått på fyllan, det betyder att han super" om någon oskyldig hästtjej i målgruppen mot förmodan skulle vara lyckligt ovetande om begreppet "fylla". 

Fors-Johan har haft Belinda och Lill-Fia att köra i skogen med och de är inte inridna, men Starke ber Annika och Trixi (som vid det här laget har ridit...oklart hur länge, men mindre än en termin är det ju och för Annika, som började rida först efter "mitterminslovet", kan det ju bara röra sig om veckor på hästryggen) att rida in dom, och redan efter en vecka (!) är de klara att sätta in i ridskoleverksamheten (tidsuppfattningen i den här berättelsen lämnar en del övrigt att önska). Sen får Annika och Trixi av en slump syn på Turk som står bunden utanför något magasin där man säljer foder, följer efter och ser att Turk (och Fors-Johan) bor i KÅKSTADEN i något eländigt skjul. 

Det var ju inte bra! Trixi kommer på idén att be sin farfar (som också är rik) ge henne Turk i julklapp (eftersom det lackar mot jul) så att han (Turk) ska komma bort från Fors-Johan. Men innan de hinner iscensätta detta så blir Fors-Johan sparkad i huvudet av Turk under ett debacle på stan, och Annika ingriper rådigt och tar med sig den vilda och farliga Turk, plötsligt from som ett lamm, tillbaks till ridskolan medan Fors-Johan, medvetslös och med blodet ymnigt flödandes mot den vita snön, hamnar på sjukhus. 

Efter ett par dagar är det slut med fromheten och Turk blir vild och farlig igen mot alla utom Annika, fast Annika är fortfarande lite ängslig. Samtidigt, detta utspelar sig runt jul och nyår, ska Diana till och föla, fölet kommer för tidigt eftersom den snikne Starke låtit Diana få gå med på lektionerna alldeles för länge. Den oansvarige Starke är ute och firar nyår, Annika (som är ensam i stallet och trots sina fåtal veckors erfarenhet har tilldelats ett stort ansvar med att hjälpa till med både det ena och det andra) rusar ut på stan, får tag på Harry som bara råkar befinna sig ute i nyårsvimlet, Harry följer med till stallet men tyvärr, fölet är dödfött. Knappt hinner Diana komma på benen så in dönar Fors-Johan, mirakulöst återhämtad från sin skallskada, för att ta tillbaka Turk. Slagsmål uppstår mellan Harry och Fors-Johan, Fors-Johan ser ut att avgå med segern men då släpper Annika lös Turk som likt en bandhund ger sig på Fors-Johan med bett och sparkar så att han (Fors-Johan) både tuppar av och bryter benet medan Harry klarar sig oskadd.

 

Sen har Turk förstått att Annika är En God Människa och hon kan, trots att hon fortfarande inte ens har ridit i en termin på ridskolan, rida Turk t o m bättre än vad Harry kunde. Sen blir det bråk mellan Harry och Starke IGEN och innan det hinner redas ut kommer Fors-Johan, som ju måste ha fler än nio liv, haltandes och tuttar eld på stallet som hämnd för diverse oförrätter. Alla hästar lyckas räddas utom Turk som fortfarande är kvar och inte ens Harry lyckas få ut honom trots sin långa erfarenhet som hästkarl. Men Annika (14 år, nybörjare) lyckas!, genom att sitta upp och rida honom ut från stallet. Och inte nog med det, hon blir senare också vittne till när Fors-Johan är ute på stan och fylleskränar om att det var han som tuttade på, och tipsar en polis (som bara råkar gå förbi just där och då) så att det slutar med att Fors-Johan hamnar bakom lås och bom där han hör hemma. Sen slutar allt med att Harry köper Turk eftersom han (Harry) tror att han (Turk) kan bli en fin tävlingshäst. Harry vill dessutom att att Annika (14, nybörjare) ska rida honom eftersom hon har "bra hand med honom och anlag för att rida". THE END. 

God bless America-ish

Igår fick jag en uppgift i jobbsammanhang att registrera förbrukning av naturgas för en anläggning i USA. Fick en hög fakturor där allting angavs i CCF, vad det nu är? Efter att ha konsulterat Google så fick jag reda på att en CCF är hundra kubikfot, men det vet ju ingen djävel hur mycket det är (utom möjligtvis i Amerika dårå). Googlade vidare och kom fram till att en CCF motsvarar ungefär 2,8 kubikmeter naturgas och kände mig nöjd med det. Men nehe, då skulle man inte registrera i kubikmeter utan i en enhet som hette MMBTU och vad fan är DET då? kan man ju fråga sig. Google berättade att det står för Metric Million British Thermal Unit och det blev man ju inte ett dugg klokare av, men Google lät meddela att 100 kubikfot (1 CCF) naturgas motsvarar 103800 BTU, eller 1028 termer. Termer? TERMER? Tar det aldrig slut med de här kryptiska enheterna? Som om det inte var nog med det så måste jag dessutom beakta det amerikanska nummerformatet där komma används för att separera stora tal och punkt används som decimaltecken. Är ju upplagt för förvirring av stora mått. Det värsta är att man kan ju inte heller fråga någon på den amerikanska sidan för de ställer sig ju lika oförstående till våra enheter som vi till deras, i alla fall dom jag har försökt be om hjälp.  

Kändes som att jag fan hade träningsvärk i hjärnan efter allt detta googlande, så efter jobbet gav jag mig ut på intervallträning för att anstränga kroppen. Kände mig STARK och körde därför musikintervaller, detvillsäga gå en låt och springa en låt. Sen får man ju bara hoppas att springlåten inte är någon obskyr liveversion av Shine on you crazy diamond på 22 minuter. Hehe. Åkte hem och tränade ett pass pilates på det och kände mig präktig. Sen kom min man hem och ville prata om husets värmesystem. För ett tag sen kände jag på elementet i sovrummet och bara halva var varmt, den halva som min man sover på dessutom. Det kan man ju fundera på vad det beror på, för även om det är hälsosamt att sova kallt så har till och med jag tyckt att det varit lite väl mycket Ernest Shackletons tredje expedition till Antarktis över det hela på senare tid. Det har visat sig vara dåligt tryck i det vattenburna värmesystemet och min man har tidigare funderat på om det är något element som läcker någonstans, men nu hade han landat i att det nog var expansionskärlet som läckte. Efter lite googlande så kom vi fram till att det kunde vara kärlet i sig, eller ventilen, och när jag kom hem från stallet hade min man skruvat av ventilen och satt dit den igen och plötsligt var elementet varmt även på min sida av sovrummet. GÖTT.  Att elementet är varmt innebär dock inte att sovrummet blir varmt, för sängen står framför elementet och hindrar till viss del värmen att sprida sig, plus att det finns ett jättestort fönster som inte precis är välisolerat. Men det var i alla fall inte som att gå och lägga sig i ett kylskåp som det har känts som den senaste tiden. Man får banne mig vara glad för det lilla. 

Till stallet istället, v 3 2025, pt 2

Köttbullen har ju känts motsträvig ända sedan terminen startade, men igår började jag ÄNTLIGEN känna igen min gamla vanliga Köttbulle igen, vi kom till något slags samspel där hon jobbade i för henne ändamålsenlig form och var hyggligt lyhörd för hjälperna. När vi red fram skulle vi rida runt koner som stod uppställda i ungefär formen av ett ruteress (eller rutersymbol ska man kanske säga, det ser ju likadant ut på alla spelkort i den färgen) och instruktör K sa då att jag först skulle vända henne runt konerna med några steg framdelsvändningar fast utåtställd när vi red i höger varv, tänk dig förvänd sluta och inte fan vet jag om det blev någon förvänd sluta av det men jag kom äntligen åt Köttbullens förbaskade högersida som har känts helt avstängd, låst, nyckeln borttappad. Men nyckeln var tydligen att rida några steg förvänd sluta-ish runt koner, det ska jag ta med mig. Fick också till mig att rida mer på yttertygeln i hennes högervarv så det ska jag väl också försöka få in för jag känner ju själv att det inte blir bra när jag håller på och grejar med innertygeln för mycket, men det är svårt när hon liksom bara biter sig tag i bettet och spjärnar emot. Men den kampen vinner man ju inte med råstyrka, så bra tips. Var helt DÖD efter lektionen, det kändes nästan som att benen vek sig när jag satt av, haha. Köttbullen var nog också trött för hon stod helt stilla i spolspiltan efteråt och hon brukar annars trampa runt och gnägga och bete sig som att hon var utsatt för tortyr. 

Nästa vecka är det teori och då ska vi prata om programridning som vi ska träna för till påsk. Spännande. 

Up ahead in a distance

Strävar på i oxveckorna, även om det inte känns så illa just nu. Men är det redan vecka 3? tänkte jag när jag kollade min jobbkalender efter något, och ja, det är det ju. Och denna vecka börjar också handbolls-VM så nu har man ju något kul att följa på tv. Givet att det går bra för Sverige förstås, det är ju inte på något sätt självklart, är min analys efter sommarens OS och genrepet mot Island. En del skadade, en del nya, ny förbundskapten, osv. Men det är ju bara att hålla tummarna. 

Igår var det kallt, idag är det i alla fall plusgrader. Gött. Efter jobbet ska jag träna intervaller och så är det ridning ikväll. Känns som att hela den här veckan är uppbokad med både det ena och det andra och dagarna bara trillar iväg. Mycket med stallet nu, både egen ridning och styrelsearbete. Möte på torsdag med tävlingskommittén, möte på lördag med ungdomssektionen plus att jag lovat att någon dag denna vecka också följa med en och hämta hö i storbal, för jag var tydligen den enda människa i hela världen som ägde en bil med dragkrok och ickedubbade vinterdäck. Aja, man ska väl ändå känna att man lever, va? Nu: jobbelijobb.  

Till stallet istället, v 3 2025, pt 1

Så var det dags för dressyrmåndag med Köttbullen, och det gick väl inte super-super-duperbra men i alla fall lite bättre än förra veckan. Hon står fortfarande emot väldigt i höger varv, men vänster kändes åtminstone hyfsat och på slutet upplevde jag att vi åtminstone befann oss på samma planet. Vi red ingen speciell övning utan jobbade på volt och fyrkant, men nog lackade svetten. Om ett par veckor kommer en extern tränare till klubben, funderar på att anmäla mig för att få lite mer input kring högersidan. Få se hur det känns efter dagens pass.  

En stund är vi vackra på jorden

Har läst En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, detta är handlingen: 

En stund är vi vackra på jorden är ett brev från en son till en invandrad mor som inte är läskunnig och som därför aldrig kommer att förstå allt det han längtar efter att få säga. Ändå måste huvudpersonen Little Dog, som är i tjugoårsåldern, försöka hitta de rätta orden.
Berättaren mobiliserar språkets hela kraft för att fylla det hålrum där orden sviker och våldet regerar. Som i hemmet präglat av fattigdom och armod, där en mor och mormor med traumatiska erfarenheter av Vietnamkriget tar ut sin frustration på Little Dog mellan manikyrkunderna. Som i det omgivande samhället som märker ut hans gryende sexualitet som fel. Den första förälskelsen i en äldre pojke, en förtrollad sekvens som utspelar sig mot fonden av ett USA söndertrasat av klassklyftor och en skenande opiatkris, blir endast en tillfällig respit från kampen för att hitta en plats, sin plats. Little Dog fortsätter att samla sina trasiga bitar och tvätta dem rena från råhet och smuts tills de skimrar av förundran.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, som lovordats i alla recensioner jag läst. Det var ett fantastiskt språk, det var det. Och berättelsen i sig var både intressant och gripande. Men det kändes också som att den inte riktigt kom någonstans, saknade styrfart och liksom drunknade i sig själv på något vis. Den får därför bara tre flaskor nagellack av fem möjliga.  

Heart is taking over

Jaha, då var det måndag igen. Ny vecka och nya tag, osv. Helgen har varit lugn och skön. I fredags plåstrade jag om mina skavsåriga fötter och gav mig ut på ett intervallpass. Hittade en runda som var exakt 7 kilometer, nu är det ju inte 7 kilometers intervallträning eftersom jag fortfarande följer ett program, men det blev en runda där jag till skillnad från i tisdags inte behövde vända p g a översvämning utan kunde ta mig runt torrskodd. Och är man torrskodd så sitter också plåstren kvar på tårna. Ibland krävs det inte mer än så för att man ska känna sig som en vinnare, hehe. 

Åkte till Willys och handlade, tyckte det var ovanligt mycket folk där även om det var fredag, men klockan var ju ändå inte mer än strax efter 14 nånting. Men det kändes som att halva kommunen var där och blockerade min väg med kundvagnar så stora så att man i princip skulle behöva skepparexamen för att framföra dom.  Fyllde min korg, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården, bar in matkassar och ved. Gick ut i trädgården, noterade att Tage hittat ett musbo under en plywoodskiva som blivit liggande utanför hönsgården. En mus dräpte han och Laban tidigare i veckan, men där det finns en finns det ju oftast flera som det heter. Under plywooden låg det åtskilliga mängder stulen hönsmat, så det var väl bra att hundarna gjorde lite skäl för sin brödföda. 

Gick in, gjorde fotrehab, tände i kaminen och lade mig i soffan och degade tills min man kom hem. Sen gjorde jag tacos och vi kollade på Baby Fever på Netflix och sen slöglodde jag på tv tills det var läggdags. 

I lördags var det 12 kilometers rask promenad i kylan, sedan pilatesträning och städning av hönshus. Sen kunde man ju med gott samvete ligga i soffan och läsa och glo på skidskytte och handboll resten av eftermiddagen. Lagade pastasås på resterna av tacoköttfärsen till middag, kollade på ett avsnitt av Vargasommar och sedan var det väl läggdags igen. 

Igår gick jag upp tidigt. Skulle på möte hemma hos ordföranden i ridklubben vid 09.30 så redan vid sjutiden var jag ute och traskade med hundarna. Under promenaden så kom dock ett meddelande att ordföranden vaknat med halsont, så vi mötet skulle istället vara på Teams. Gick därför lite längre än planerat eftersom jag nu inte behövde någon restid. Mötet gick bra, eller nu råkade jag visst lova att kandidera till ordförande på kommande årsmöte. Så kan det gå. 
Resten av söndagen var faktiskt megaslapp. Det var soffan, kaminen, en bok, skidskytte och världscupen i hoppning. Gjorde inte ett dugg nytta förutom att jag såklart var ute och såg till hönsen samt så småningom masade mig upp och slängde ihop en vegetarisk lasagne till middag. 

Sov dåligt i natt, tänker inte erkänna det på jobbet för då kommer vissa att säga att det beror på fullmånen och det VÄGRAR jag gå med på. Sov ju som en kratta flera dagar förra veckan och då var det banne mig ingen fullmåne. Tror tyvärr det är lite jobbstress som spökar, för det är mycket rent generellt och i början av mars ska vi ha en revision från helvetet, vars förberedelser jag inte riktigt vet hur jag ska kunna förena med min redan 150 %-iga tjänst, eller det ingår väl men det hopar sig på ett sätt som blir svårt att bemästra. Försökte växla över tankarna på hästar man då började jag tänka på styrelsearbetet och hur jag skulle lägga upp mitt kommande ordförandeskap, osv, så det hjälpte inte mycket. Aja, det var bara att kravla sig upp när klockan ringde i morse. Det var nio grader kallt ute och ingen var gladare än jag när jag drog av min lilla aluminiumfilt från vindrutan och slapp skrapa åtminstone den rutan. Men nu ska det bli mildare väder redan som i morgon, vilket jag välkomnar. Nu väntar: jobb, promenad, tabata, ridning. Då kööör vi. 

Årets första jobbfredag, alltid något

Igår var det fan i mig slitigt att vara jag. Var trött efter en vecka med extremt dålig nattsömn. Eller vecka och vecka, det rörde sig ju strängt taget om tre arbetsdagar hittills, men eftersom jag redan i tisdags kväll  trodde det var torsdag så känns det längre. Man kan faktiskt säga att jag jobbar helg just nu, klagade jag inför en kollega. Men vad hjälper det att klaga? Tog mig i alla fall genom arbetsdagen utan alltför många missöden, åkte hem och tog en promenad med hundarna. Pratade i telefon med först min mamma och sedan min bror. Annars hade jag nog somnat gåendes. Kom hem och städade, sen ringde min dotters vårdcentral. Nuförtiden när man ringer till vårdcentralen så hamnar man ju inte i telefonkö utan man får ju en tid när man istället blir uppringd (jättebra system) och i alla fall på min vårdcentral så är det en robotröst som rabblar upp det nummer man ringt från och frågar om det är det man vill bli uppringd på. Men på min dotters vårdcentral ska man istället knappa in numret själv, och hon hade i ren tankspriddhet knappat in mitt nummer istället. Det hade hon dock meddelat mig så jag fick bara förklara att hon fått lite hjärnsläpp. Hehe. Sen åt jag kvällsmat och tog en kort men ändå effektiv tupplur på soffan tills min man kom hem.
Visade sig att ingen var direkt sugen på att åka till återvinningsstationen så då gjorde vi inte det. Dessutom var det handboll på tv, Sverige mot Island, genrep inför VM som börjar nästa vecka. Det var ju kul att se herrarna igen, var ett tag sen kändes det som.  Tyckte Sverige gav ett lite blekt intryck, framför allt försvarsmässigt, men det får man väl hoppas ordnar upp sig. Matchen slutade 31-31 så det blev i alla fall mycket mål. 

Gick sedan och lade mig och i natt har jag sovit som en GUD. AAAH, vilken känsla det är. Känner mig nu  extremt pigg och energisk och redo att kicka igång fredagen. Efter jobbet ska jag först träna intervaller och sen åka till Willys och handla. Tror det får bli tacos ikväll, känns lagom oavancerat. I helgen händer inget förutom på söndag när jag ska ha ett "förutsättningslöst möte" med valberedningen och ordförande i ridklubben inför ett eventuellt ordförandeskap. Vill reda ut förutsättningar och förväntningar innan jag säger varken bu eller bä kring det. Men i övrigt är det lugnt, utom på jobbfronten dårå. Men det är ju bara att spotta i nävarna och köra igång. 

Som ett vrak

Igår jobbade jag på, flitig som bara den. Det ser ut som att det saknas något på ditt kontor, sa en kollega i förbifarten, men det är bara som jag städade mitt skrivbord innan jag gick på julledighet och att det ännu inte har hunnit tillkomma några nya dåligt-samvete-och-ska-titta-på-så-fort-jag-hinner-högar. 

Nu när Projektet (som jag ändå kommer att kalla Projektet) inte längre är ett projekt utan körs i skarpt läge så jobbar jag i ett system där man på förstasidan har som två små rutor där det till vänster står hur många uppgifter  man har gjort och till höger hur många man har kvar att göra. Igår hade jag betat av 26 uppgifter. Det lät ju ändå rätt mycket, men när man sneglade åt höger så återstod det 500 (FEMHUNDRA). Såatteh, det är ju bara att hugga i. 

Efter jobbet åkte jag hem, plågade mig ut på en promenad i regn och blåst. Hem igen, åt kvällsmat, åkte till stallet för styrelsemöte. Det tar kanske inte så lång tid...tänkte jag naivt för dagordningen var inte så omfattande. Men då var en av punkterna "verksamhetsberättelse 2024" och det tog ju eviga tider att gå igenom den från 2023 och se vad som behövde uppdateras och vad som eventuellt kunde återanvändas. Det kanske inte var så jag skulle ha löst den uppgiften, men men. Nu är det gjort. Var hemma 21.40, övervägde starkt att strunta i att duscha men kände att hela jag luktade som en föreningslokal. Ni vet, lite unket, lite instängt och med toppnoter av kaffebryggare som stått på i många timmar. Så in i duschen och sedan i säng. Där låg min man, a k a tröskverket från yttre rymden med decibelnivåer som omöjliggjorde sömn. Drog på mig min sovmask med inbyggda bluetoothhörlurar och körde igång Lindamordet, men precis när jag kände att jag började komma ner i varv och komma till ro till Torsten Wahlunds röst så brölade  hörlurarna LOW BATTERY och så vaknade jag till liv igen. Funderade på Flickrummet™ men det kändes så kallt och liksom o-lockande så till slut gick jag ner och lade mig på soffan. Har väl fått fyra timmars sömn i natt eller så. Det är på tok för lite, men vad ska man göra? 

Idag är det torsdag, detvillsäga städdag. Eventuellt ska vi också åka till återvinningscentralen och slänga lite av den enorma mängd skräp som bygget av Uthus 2.0 har genererat.  Det brukar i sin tur generera en enorm känsla av tillfredsställelse hos mig, så det hoppas jag vi orkar och hinner. Men först ska jag väl beta av några av de där 500 uppgifterna, hehe. 

Mödramärg

Har läst Mödramärg av Tina Harnesk, och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Majalis är tilltufsad av den stora världen och den olyckliga kärlekens grymhet när hon återvänder till föräldrahemmet från Dublin. Bakom det ombonade och bekanta anas att det inte heller hemma i tryggheten alltid varit ljust. Nu är båda föräldrarna döda och Majalis bläddrar i moderns dagbok i jakt på svar. Samtidigt bildar hon en treenighet med grannarna Stigga och Torsten för att försöka få stopp på den hotande exploateringen av marken och berget. Berget, ja. På 1600-talet brottades på samma plats en kvinna vid namn Nienna mot herrarnas råa ignorans av naturens krafter.

Förra året läste jag Folk som sår i snö och blev helt betagen. Det blev jag nu också. Älskade den från första sidan till sista även om jag - precis som med förra boken - ibland tycker att det blir lite skev balans mellan den skämtsamt raljerande tonen och en väldigt allvarligt och gripande berättande, men det funkar och är en väldigt liten petitess i det stora hela. Vet inte vilken del av berättelsen jag gillar mest, den som  handlar om Majalis i nutid, den som handlar om Nienna på 1600-talet, eller Mauds dagboksanteckningar. Äh, jag behöver inte välja utan kan gilla allt lika mycket (för det gjorde jag, fast av olika anledningar). Den här boken får fem oexploaterade malmfyndigheter av fem möjliga, marsch iväg till bibblan per omgående. 

It's not a cry that you hear at night

Överlevde 2025 års första jobbdag utan några större åthävor. Var trött p g a för lite sömn, men det flöt ändå på rätt så bra, kanske mest för att jag kunde sitta och greja med Projektet helt ostört och slapp ha med folk att göra. Hehe. 

Efter jobbet gav jag mig ut på en liten intervalltur. Det var kallt och blåsigt, så jag bestämde mig för att inte ta löpartajtsen utan springa i mina vanliga Adidasbyxor som jag alltid hasar omkring i. Kändes rätt bra till en början, men det myckna regnandet och snöandet hade gjort att stigen där jag sprang, som ligger i skogen vid en sjö, stod under vatten på sina ställen. Och då menar jag att vattnet var minst decimeterdjupt och pölen som dränkte stigen var i alla fall 15 meter i diameter och det gick inte att gå runt p g a att sjön låg på ena sidan stigen och på andra sidan var det otillgänglig snårskog. Övervägde att vara en viking och plumsa rakt genom pölen, men visste ju inte hur det såg ut längre fram och utöver det var jag noll procent sugen på att få mina Adidasbyxor genomdränkta och iskallt slafsande  från knäna och nedåt (de narkotikajeans som jag hade på mig igår är av den lite vidare modellen) så jag vände och lufsade tillbaka som en björn som funderat på att gå till anfall men som sedan ångrar sig och går tillbaks in i skogen igen. Blöt om fötterna hann jag i alla fall bli även innan jag kom fram till jättepölen, och det var tråkiga nyheter för mina blodiga skavsår från i måndags eftersom vätan plus friktionen gjorde att plåstren jag satt på lossnade och liksom flöt omkring inne i skorna till absolut ingen nytta för de skinnfria delarna av lilltårna. När jag vände om vid pölen så tänkte jag att jag springer en annan runda där jag var övertygad om att man kunde gena genom en kohage, men det måste ha varit förr i tiden för nu hittade jag ingenstans där man kunde vika av utan fick istället gå hela rundan som var på 8 kilometer istället för de cirka 5 som jag planerat. DET VAR INTE SKÖNT, kan jag meddela. Stannade på något ställe, fiskade fram plåstren ur skornas innandöme och försökte få dom på plats igen men eftersom klistret gett upp så satt de bara kvar några steg innan de retfullt gled av. Jaja, det var ju bara att bita ihop och knota på. Kom hem, plåstrade om mig på nytt, tränade pilates och sedan läste jag tills det var dags att åka till stallet.

Hade svårt att somna igår också. I måndags var det för att jag frös, igår tog jag därför på mig full  pyjamasmundering och fick visserligen upp värmen men kunde ändå inte komma till ro. Plötsligt ville båda hundarna ligga under mitt täcke, vilket de inte har velat göra på ett tag utan Laban har legat hos min man och Tage hos mig. Men nu skulle Laban in under mitt täcke och eftersom de för närvarande inte drar riktigt jämt så var det lite risky business eftersom det lätt blir en statusgrej för dom och så ryker de ihop och slåss. Men det gick bra och var skönt att ha två varma pälsknyten i det kalla sovrummet även om det innebar att jag vaknade till varje gång Tage flyttade sig. Min man fick någon slags hostattack och gick och lade sig på soffan och det vaknade jag förstås också av. Jaja. NÅGON djävla gång ska jag väl få sova? 

Igår efter ridningen fick jag för mig att eftersom det var veckans andra ridpass så borde det ju vara torsdag, alltså fredag imorgon, men så var ju absolut inte fallet. Jobbigt att vara dagvill på fel håll. Idag är det jobb och ikväll är det styrelsemöte. Hej och hå.