En ny stjärna har tänts på himlen i natt

Igår var jag tvungen att fatta det där skitjobbiga beslutet som jag tror alla djurägare fasar för, att få låta gamla gubbtaxen Remus somna in. Han drabbades ju av pankreatit i våras och det har gått lite upp och ner, ibland har det varit lite bättre, ibland lite sämre. När det är en så pass gammal hund så tycker jag också det svårt att veta vad som är vad när det inte är som vanligt, mår han inte bra eller är det bara åldern, eller kan det kanske vara värmen? Den senaste veckan blev han i alla fall märkbart sämre och då ska man börja fundera på hur länge man ska hålla på, när det är dags att ge sig, vad kan prognosen vara, finns det mer man kan göra? och försöka balansera det mot djurvälfärden. Livet ska ju handla om mer än bara att överleva.

Har grubblat över detta dag och natt den senaste veckan, men igår var det dags att låta honom få återförenas med Hilding och Boris. Det blev en fin och värdig avslutning där han först fick en lugnande spruta, sedan fick han, som bara fått dietfoder det senaste året, slicka i sig av det godaste godiset medan han blev kliad bakom örat tills han somnade. Det var det bästa slut jag kunde ge honom och jag vet att det enda och rätta, men herregud vad jag saknar honom.