Har läst Shuggie Bain av Douglas Stuart, denna hyllade bok som enligt omslaget var "en debut som känns som ett mästerverk" och "vinnare av 2020 års Booker-pris". Det här är handlingen:
Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.
Nä, men det här lät ju VERKLIGEN som en bok som var helt i min smak. Socialrealism, misär, 80-tal, Skottland, vad kan gå fel liksom? Ändå blev jag bara måttligt förtjust. Hade kanske förväntat mig en modern variant av Ängeln på sjunde trappsteget eftersom det gjordes en jämförelse mellan Douglas Stuart och Frank McCourt på omslaget (mycket skryt på detta omslag). Och jag ÄLSKAR Frank McCourt (RIP), och såklart blir man ju alltid besviken när förväntningarna är skyhöga (note to self: sluta tro på allt som står på bokomslaget). Nä, men den var väl ändå hyfsad. Men absolut ingenting som jag inte kunde lägga ifrån mig för slötitta på ett avsnitt av Robinson istället om ni förstår hur jag menar. Det var gripande, bitvis, men också bitvis väldigt tjatigt. Frank McCourt använder också mycket upprepningar i sitt språk, men det är (enligt mig) med en språklig elegans där han får ihop det väldigt bra och där upprepningarna liksom har ett syfte. Här blev det bara som att berättelsen liksom stod på tomgång och det hände ingenting annat än sida upp och sida ner med Agnes Bain som hinkade öl och vodka som om det inte fanns någon morgondag och Shuggie gick omkring och var ängslig. Såatteh, NJA. Bättre har jag läst. Den här boken får tre nedlagda gruvor av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar