I mörkret

 Har läst I mörkret av Cara Hunter (det var alltså ingenting som syftade på höstmörkret som nu lägger sig som en mysig filt över vårt avlånga land) och det tycker jag att du också kan göra. Jag har tidigare läst Hemmets trygga vrå som jag gillade. Den var del ett i "en planerad serie" och I mörkret är alltså del två i en fristående fortsättning som jag tror funkar bra att läsa även om man inte läst del ett. Detta är handlingen: 

En kvinna och ett barn hittas, svårt medtagna men vid liv, inspärrade i en källare. Ingen vet vilka de är och den förvirrade, äldre mannen som äger huset säger att han aldrig har sett dem. Grannarna är chockade hur har detta kunnat hända på deras lugna gata?

Kriminalkommissarie Adam Fawley gör ett genombrott i utredningen när det uppdagas att en annan ung kvinna och ett barn försvann i samma område för flera år sedan. Men inget är vad det först ser ut att vara och Fawleys eget förflutna gör sig påmint i jakten på en samvetslös förövare.

Ska jag vara helt ärlig så hade jag bara svaga minnen av Adam Fawley och hans gäng (skrev ju förvisso så här, om man nu får citera sig själv och det får man, (...) Adam Fawles hade ett tungt-bagage-som-han-absolut-inte-kunde-prata-om-eller-ens-tänka-på, standardpolismodell 1a liksom. Aja, han hade i alla fall inte problem med spriten (standardpolismodell 1b), så man får väl ändå vara nöjd. Tycker i övrigt att det var helt okej karaktärer som man tyvärr inte riktigt fick lära känna ordentligt så det var kanske inte så konstigt dårå) även om jag kom ihåg själva storyn (Hemmets trygga vrå alltså). Så i början kändes det lite spretigt. Vad var det egentligen för tungt bagage han hade, visste man det eller är det sånt som ska portioneras ut i småbitar över tid? Kom inte ens ihåg att han var gift (standardpolismodell 1a brukar vara frånskilda p g a sitt tunga bagage och sin oförmåga att närma sig sina egna känslor), men så ploppade det plötsligt upp en fru. Och vem var vem av Quinn och Gislingham och Baxter och Somer och Everett? Det störde mig lite till en börja med, för när det gäller polisteamet i Elly Griffiths böcker så känns de som gamla bekanta (okej, nu har jag läst alla så det är kanske inte så konstigt, men det handlar väl också lite om hur skicklig man är på att etablera karaktärer), medan de här till en börja med kändes väldigt anonyma. Men det gav sig lite med tiden. Och själva intrigen var så spännande och oförutsägbar att jag nästan höll andan emellanåt medan jag läste. Kastades mellan det är klart det är han och sen bara okej, nä, men då är det väl HAN istället? och sen VA? NÄHÄ? INTE DET HELLER? och sådär höll det på. Ska inte avslöja mer, ni får själva pinna iväg till bibblan och låna asap. Den här boken får fem netsuke (japanska miniatyrskulpturer som används som knappar i kimonon) av fem möjliga.