Onsdag

Smart grej att ha veckodagar som rubrik när man är dagvill, tänker jag som i princip bara kommer ihåg saker jag skriver eller säger högt. Och att gå omkring och mässa "idag är det onsdag" för sig själv måste ju vara någon form av lågvattenmärke. Idag måste jag komma ihåg tre saker: 1. Det är onsdag och jag ska hålla en spårkurs för nybörjare, måste därför komma ihåg att åka dit ikväll. Hade ju varit rätt trist om det bara kom kursdeltagare och ingen instruktör. 2. Besöka systembolaget när jag ändå är i närheten. Har inte varit på systembolaget sen Gud vet när eftersom jag inledde året med en vit period som väl ändå varade i ett par månader eller så. Men den är över nu och då behöver jag fylla upp med lite vitt vin. 3. Åka förbi bibblan och lämna och hämta böcker.

Det är dagens agenda förutom jobb dårå. Igår var en riktig monsterdag. När jag började jobba hemma tänkte jag lättjefullt att jag ju inte behövde börja i svinottan längre utan kunde unna mig lite sovmorgon eftersom jag ju inte har någon restid. Men efter att ha utvärderat den livsstilen så kom jag fram till att den inte var något för mig. Jag vill sluta senast klockan två och ha mina lediga eftermiddagar som jag är van vid, inte sitta och såsa med jobb till fyra-halv fem om dagarna. HUR STÅR NI UT, ni som har vanliga kontorstider? Hela dagen blir ju förstörd? Nä, nu får det bli ordning på torpet, tänkte jag och satte mig vid datorn klockan 06.00 (det är ändå en timme senare än jag brukar börja när jag jobbar på jobbet). Jobbade på så flitigt och skulle precis packa ihop och avrunda dagen, men då inträffade en jobbkris som krävde att jag åkte in och gjorde lite professor Balthazar-trollerier på labbet. Lite är ett starkt ord, jag löste problemet och fick till och med en touch av hjältegloria, men var inte hemma förrän strax innan 22.00. Så istället för en ledig eftermiddag fick jag sexton timmars arbetsdag. KUL. Not. Fast det är väl inget att gnälla över, man har ju i alla fall ett jobb och man jobbar ju inte i vården och har det så typ jämt i dessa tider.

Har börjat kolla på Hjälp vi har köpt en bondgård och det känns som att jag är den enda i hela Sverige som inte gillar det programmet? Britta har jag ingen uppfattning om vad hon är för en person, men jag har länge haft alldeles otroligt svårt för Kalle. Det har dock mest grundat sig på att han, i alla fall förr, i princip var en kopia av mitt ex. Både till utseende, röst och kroppsspråk, det var faktiskt kusligt likt honom fram tills för några år sedan när Kalle började bli lite gråsprängd. Det kanske mitt ex också är, ingen aning, har inte sett honom på sådär femton år så han kan ju vara både flintskallig och lönnfet vid det här laget (hoppas). Strängt taget är ju inget av det här Kalles fel, han kan ju inte hjälpa hur han ser ut, så jag bestämde mig för att försöka omfamna både Kalle, Britta och det här programmet med nya ögon. Det gick väl sådär. Har så svårt för människor som är sådär spontant tokroliga och bara "ojdå, vad har vi NU gett oss in i" och vilka motgångar de än råkar ut för så är allting bara så spännande och utmanande. Jaha, vi har köpt en bondgård, men inte vilken bondgård som helst utan den har ju för fan ALLT. En massa hus och uthus, en massa verktyg och traktorer och nä men till och med ett eget sågverk? Så man kan såga bräder av timmer från egen skog som man visst också råkade ha.  Och Kalle och Britta verkar helt lägligt också råka ha obegränsat med pengar och framför allt obegränsat med folk de kan ringa och be om hjälp där alla bara släpper allt och kommer till undsättning. JA, JAG ÄR AVUNDSJUK, det är väl den enda slutsatsen man kan dra. Förlåt Britta och Kalle, ni är säkert jättefina människor.  

Om ett par dagar är det dags för kläckning av mina Plymouth Rock-kycklingar. Då får Astrid och hennes fosterbröder flytta ur akvariet och ner i en bur i tvättstugan och jag har sagt till min man att om det inte är framkomligt i källaren då så får han överta ansvaret för dom. Fattar inte det där med att belamra varje ledig yta med grejer "så länge" när alla vet att "så länge" i princip betyder "för all framtid". Min man är väldigt duktig på att stuva runt på grejer och trycka in massor på minimal yta, vilket är jättebra när man till exempel ska packa ett flyttlass. Är dock ej lika önskvärt att leva i ett flyttlass. Det är kanske en av anledningarna till att jag är så himla avundsjuk på Kalle och Brittas gård eftersom de (förutom ett eget sågverk även) har tusen uthus och lador att stuva in alla grejer i. Det har ju inte vi, bara en överbelamrad källare som jag ska försöka få ordning i men det går ju inte när inte min man vill samarbeta och vägrar slänga någonting. Funderar på om det skulle funka att sätta upp små bilder på Marie Kondo överallt och på så sätt sprida ett subliminalt budskap om ordning och reda.
2020 skulle bli året då vi skulle få ordning i källaren. Nu har ju ingenting av 2020 blivit som man har trott och än så länge ser källaren fortfarande ut som ett världskrig. Aja, det återstår ju en del av året, än är loppet inte kört.