Har läst Dödskaravanen av Mats Erasmie efter att ha hört en intervju med honom på.radio. Får typ 99 % av alla boktips via massmedia, känns det som. Den här boken handlar om svenskar som emigrerar till Brasilien i slutet av 1800-talet. Jag måste erkänna att jag både medvetet och omedvetet jämför exakt alla emigrantromaner med Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Och exakt alla är tyvärr sämre enligt mig. Så också denna. Det var i och för sig intressant att läsa om utvandringen till Sydamerika, den hör man ju annars sällan talas om. Och, jag betonar, det är ALLTID nyttigt att läsa om svensk emigration som en tänkbar utväg för att undkomma fattigdom och religiöst förtryck i tider när det gnölas om massinvandring och om invandrare som kommer hit och snor alla jobb OCH lever på bidrag och annat SD-pellejönssnack. Men jag kände mig lite kluven efter att ha läst den här boken. Det var en bra grundstory, det fanns ett driv i berättelsen som gjorde den svår att lägga ifrån sig, men samtidigt störde jag mig rätt mycket på det språkliga. Det känns liksom inte hundra autentiskt när man låter 1800-talskaraktärer säga saker som "det var hur spännande som helst" eller "de verkar vara på gång". Första hälften av boken är extremt detaljerad och man får i princip ta del av varje steg som tas. Sedan vänder man blad och så har det hux flux gått sju år och efter ytterligare ett trettiotal sidor tas ett nytt jätteskutt på sådär sju-åtta år. Stör mig även på att det finns en tysk karaktär som heter Ernst Hirschsteiger, det kändes ju lite väl djävla sökt. Slutligen var själva slutet på berättelsen väldigt rumphuggen. Den här boken får tre små grisar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar