Har läst Blodlokan av Louise Boije af Gennäs. Har läst rätt många av hennes böcker och både gillar och inte gillar hennes sätt att skriva. Jag gillar hur det får vara vardagligt och handla om - mer eller mindre - vanliga människor och vanliga liv, men samtidigt finns det ett slags von oben-perpektiv som irriterar mig jättemycket. Alla som är rika och överklass är så djävla belevade och sofistikerade hela tiden och i alla avseenden, medan de som ska föreställa "vanligt folk" ofta är lite gapiga och bröliga och har taskig smak och noll impulskontroll. Dialogen känns lite väl tillrättalagd och de smarta/rika får snygga och dräpande slutrepliker alldeles för ofta. Stör mig sedan på att Louise Boije av Gennäs inte kan låta karaktärer vara intresserade av hästar på ett normalt sätt utan då måste de gå omkring och osa stall JÄMT, till och med om de är bjudna på fin middag med bordsplacering så har de tydligen inget annat ytterplagg att dra på sig än en stalljacka (se Stjärnor utan svindel). DET ÄR INTE REALISTISKT. Och när jag läste den den där trilogin som handlade om ett kompisgäng i Stockholm som fan i mig var med om ALLT - nån var i New York 11 september 2001, nån hade Anna Lindh som sin chef när hon blev mördad, nån köpte ett torp i Småland och råkade vara där när stormen Gudrun svepte fram och nej men vad allt blev jobbigt, vi tar och åker till Thailand och ja då var det väl nån som dog i tsunamin - så höll jag på att storkna över hur djävla tillrättalagt allting var. Tror inte ens jag har läst den tredje boken, eller i så fall har jag förträngt det.
Ja, men Blodlokan dårå. Det ska ju vara lite speciellt med den jämfört med tidigare böcker, lite övernaturlig-ish. Berättelsen handlar om Sara, vars pappa dött i en eldsvåda några månadet tidigare, som flyttar till Stockholm för att få lite miljöombyte. Där lär hon känna Bella, och från att ha varit inneboende hos en minst sagt skum hyresvärdinna och jobbat på ett oglamouröst café i Sundbyberg så får hon plötsligt osannolikt flyt i tillvaron - glassigt jobb, glassigt boende, glassiga vänner och en vrålsnygg och ofattbart empatisk pojkvän. DET GÅR BRA NU, känner man. Inte. För man fattar ju hela tiden att det är något lurt med alltihop. Delar av den biten av berättelsen tyckte jag var helt okej, men Sara själv känns inte trovärdig. Hon har en aura av "poor little rich girl" som gör att jag inte känner någon direkt empati för henne. Sen känns det ju inte direkt sannolikt att någon som håller på och dillar så in i helvete om sin militära bakgrund och befälsutbildning och akademiska meriter och sitt civilkurage och yadayadayada är så extremt jagsvag att hon bara låter folk bestämma vad hon ska ha för kläder, hur hon ska sminka sig, vilken frisyr hon ska ha och så vidare i all oändlighet, och Gud vad allting blir BRA bara man gör upp med sin halvtaskiga svennebananstil. Sen tyckte jag att hela den här konspirationsteorin som berättelsen bygger på var lite too much. Den här boken får två Palmemord av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar