Stalpi

Har läst Stalpi av Stefan Spjut. Stalpi ska enligt uppgift vara en fristående fortsättning på Stallo, men det vete sjutton om man hade fattat någonting alls om man inte läst den först. Nu hade jag ju gjort det, och jag tyckte ändå att jag fick vässa till geniknölarna en smula för att hänga med i alla svängar och vindlingar och utvecklingar av den här historien. Och då tycker jag inte att jag är direkt trögtänkt av mig.

Vad jag GILLAR med de här böckerna är att man verkligen inte får någonting serverat eller knappt ens förklarat, utan man trycks in i en tillvaro där det finns troll, som om det vore det mest naturliga i världen. Inte såna där tröga och sävliga Sagan om ringen-troll utan andra typer. Ofta i skepnad av ett djur, en mus eller en hare eller till och med en björn, men de kan också byta skepnad och anta mer eller mindre mänskliga former. Och så finns det vissa människor som lever lite i symbios med de här trollen. Ett inte alldeles okomplicerat förhållande, det är som att ha en massa husdjur och nästan inte ha någon som helst kontroll över dom. Och så finns det andra människor som är ute efter de förstnämnda, främst för att de kidnappar barn. Trollen gillar nämligen barn och när de inte har några så blir de vresiga och vrånga att ha att göra med. Trollen har också telepatiska förmågor som gör dem farliga att ha som fiender, vilket gör att den här kampen såklart blir ganska svår.

Det här kan ju låta mer eller mindre fnoskigt, men grejen är att det i böckerna framstår som fullständigt normalt. Man får ingenting förklarat utan det bara beskrivs lite i förbigående och i det närmaste likgiltigt, som om det vore vilka vardagligheter som helst. Det är skickligt, måste jag säga, och det är väl det som gör det sådär krypande obehagligt och nästan trovärdigt. Hade den handlat om troll som bott i grottor och samlat på skatter och blivit till sten i dagsljus så hade det ju nog blivit parodiskt, eller i alla fall inte speciellt spännande. Nu känns det som att det skulle kunna vara sant. Imponerande, måste jag ändå säga.

 

Sen tyckte jag väl om Stallo att den kanske var lite väl omständlig och den här roadtripen som gjordes var onödigt lång och detaljerad. Men ändå: en mer än okej bok och framför allt annorlunda. Det är ju uppfriskande. Stalpi utspelar sig ungefär tio år efter att Stallo slutade. Det är delvis samma persongalleri. Man slungas in i berättelsen på samma sätt, får inget förklarat utan nu är det så här helt enkelt, det är bara att gilla läget. Men det blir lite väl mycket av den varan,  tycker jag nog. Människor och deras inbördes relationer beskrivs knappt utan man förutsätts känna alla.  Det tog ett bra tag innan jag fattade vem bokens jag var , och eftersom berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan olika berättarröster så blev det mer än lite rörigt emellanåt. Och det var ändå RÄTT många hänvisningar till Stallo, (eller inte ens hänvisningar utan bara grejer som man omöjligt kan känna till om man inte läst den), vilket gör att jag känner mig rätt så tveksam till etiketten "fristående fortsättning". Men dock: samma krypande obehagliga känsla av att det här, det skulle nästan skulle kunna vara på riktigt, vilket gör att jag kan förlåta en del.
 

Sen blir det lite tjatigt, dock. Och om nu trollen är så djävla mäktiga att de med bara en blick kan förvrida huvudet på vem som helst och få vem som helst att göra ungefär vad som helst, så fattar jag inte varför de inte har hjärntvättat varenda kotte de mött och typ tagit över världen? Och det är VÄLDIGT många karaktärer och eftersom man inte får någonting ordentligt förklarat så blir det rätt rörigt att hålla reda på vem som är vem och  vad de har för inbördes relation till varandra. Dessutom stör jag mig på att ett par av personerna pratar norska som inte är översatt. Känns väl som att man skulle kunna föreställa sig att en person som i text beskrevs som norsktalande faktiskt pratade norska utan att man behövde ha det i originalspråk. Lite fantasi har man väl ändå.

Så det gick lite på tomgång, tyvärr. Och slutet kändes (utan att avslöja några detaljer) som lite...jaha? Var det ALLT (i så fall var det rätt fattigt), eller kommer det en tredje del? Ja, men lite småsnopet sådär. Den här boken får tre vargskinn av fem möjliga.