Ja, och den här djävla snön som föll, den bestämde sig för att stanna. Temperaturen kröp ner till åtta minus och det decimetertjocka lagret av tung blötsnö omvandlades till ett täcke av is. HÄRLIGT. Inte. Har sagt det förr, kan säga det igen, att för min del får det gärna vara plusgrader och barmark året om. Visst, det är väl lite härligt en dag som denna, när solen skiner från en klarblå himmel och snön gnistrar vit och man är ledig och kan vara ute i skogen och lunka omkring utan jäkt. Men i övrigt är det mest bök. Skrapa rutor, bylsa på sig tusen lager med kläder (och ändå frysa, alternativt svettas, det går sällan att få lagom), halka omkring och vara nära att ramla och bryta både armar och ben eller riskera livhanken i trafiken. Ja, ni hör själva. Listan med vinterns nackdelar kan göras hur lång som helst, i alla fall om ni frågar mig.
Och så gick Leonard Cohen och dog också. Ja, han var ju i och för sig 82 år, så det kom väl inte som någon direkt chock. Men ändå. 2016 verkar vara året då alla artister och kändisar dör. Lemmy (eller det var kanske i slutet av 2015?) David Bowie. Freddie Wadling. Alan Rickman. Olle Ljungström. Josefin Nilsson. Åke Cato. Jaques Werup. Fälldin. KUNG BHUMIBOL. Listan verkar kunna göras hur lång som helst, och det finns säkert ändå massor som jag glömt. Och så den där djävla rövhatten Trump som president på det. 2016, vilket djävla år. Känns som att 2017 kan komma till dukat bord och bara leverera lite lagom snäll och normal tillvaro så kommer alla att klappa händer och jubla och säga att det var det bästa året i mannaminne.
Nästa vecka har det i alla fall utlovats plusgrader. Det är ju alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar