Mitt nya liv som apmamma

Ibland, men inte särskilt ofta, gör jag saker lite på impuls sådär. Är verkligen inte den som gör förhastade saker i vanliga fall ("cementröv" kallas detta i den fantastiska tv-serien Åshöjdens Bollklubb), men det HÄNDER alltså emellanåt att jag inte bara sitter på kammaren och vänder och vrider på varje aspekt i beslutsfattandet utan bara kör på TJOHO, YOLO eller vad man nu har för valspråk när man är mer impulsstyrd än jag.

Som igår då. Såg att en vän på instagram hade adopterat en orangutang från Borneo via Save The Orangutan och kände att jamen åh, det vill jag med göra. Orangutanger är ju så coola. Och sällsynta. Och att bara klicka "gilla" på instagram är ju inte direkt känt för att vara det som förvandlar tanke till handling, så nu har jag adopterat orangutangen Ben.

Ben, mitt nya barn

Obs, skänker redan pengar till fattiga barn och köper julklappsgetter och -kor och -bikupor i tredje världen varje år och väljer bort företagets julklapp till förmån för återplantering av träd i regnskog plus trycker nästan alltid ner en tjuga till romen som sitter utanför Konsum hemma i byn, så det är inte så att jag skiter i resten av mänskligheten bara för att jag nu blivit mamma till en orangutang. Men ändå. Är han inte BEDÅRANDE?