Idag när jag var ute och fräste genom nyutslagna bokskogar (alltså, jag tycker på riktigt så himla synd om alla som inte bor med bokskogen runt knuten, för det är så magiskt och, ja, magiskt helt enkelt) så lyssnade jag i vanlig ordning på P4 och hörde då en intervju med han Aviccii:s mamma. Känner mig nämligen lite trendig för att jag kan identifiera några av hans låtar när de väller fram i mediabruset, jag är liksom inte den som är känd för att vara först med det senaste. På nittiotalet till exempel, när jag levde i en sån där trögflytande bubbla av småbarn, dagishämtningar, jobb, barnprogram, stall, lagård, plus förstås vad som verkar vara ett i alla nutida generationers sen hemmafruns död pågående städtjafs (i alla fall om man ska tro Maria, och jag kan ju även erkänna att liknande diskussioner och aktioner har skett även i detta hem, och vi har inte ens några småbarn att skylla på utan bara extremt olika toleransnivå för smuts och stök, vilket verkar vara den största käppen i jämställdhetshjulet) och så vidare så missade jag cirka allt i musikväg. Upptäckte Nirvana först när Kurt Cobain skjutit skallen i bitar och Pearl Jam i ungefär samma veva som folk blev ihjälklämda på Roskilde. Hänger verkligen inte med nuförtiden heller, det enda som serveras är själlös mainstream som låter ungefär likadant och jag är väl lite för lat och har lite för lite tid för att utforska det andra utbudet, som förhoppningsvis finns någonstans. Men Avicii har jag snappat upp någonstans på vägen, men fram till idag har jag trott att han är en musiker. Ja, det är han väl per definition, men alltså att det var han som sjöng. Men så är det alltså inte, hörde jag på radion när de intervjuade hans mamma.
- Är han bra på att sjunga, frågade den entusiastiska reportern, och hans mamma svarade diplomatiskt att han var åtminstone bättre nu än förr, vilket väl inte direkt är ett toppbetyg. Jag kom hem, stormade in och gastade: VET DU ATT HAN AVICII INTE SJUNGER SJÄLV PÅ SINA LÅTAR i ett tonfall som om det avslöjats att Carl XVI Gustaf av huset Bernadotte i själva verket var en arbetslös sopåkare från Hälleforsnäs som hade nästlat sig in i successionsordningen på något outgrundligt sätt. Min man bara himlade med ögonen och menade på att det visste väl ALLA. Utom jag då, fast nu vet ju jag också. Tänkte bara nämna det här ifall informationen mot förmodan skulle ha gått någon annan förbi så behöver ni inte framstå som lika efterblivna som jag gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar