Test av mördarsnigelmördarmaskin

För ett tag sen beställde jag en snigelplockare för att slippa det träliga med att gå krökt som en fällkniv för att plocka, samt en metod för att få till en någorlunda etisk avlivning av de små asen. Det är alltså en slags tång som plockar, halshugger och samlar upp i en påse som sen bara är att slänga i soporna. Känns lite bättre än att trampa ihjäl och sedan ha hela gräsmattan full av ex-mördarsniglar i olika stadier av förruttnelse, ett paradis för hundarna att rulla sig i. Och don't get me started med salt som avlivningsmetod, för även om jag hatar mördarsniglar så är det ändå ingen ursäkt för att låta dom dö en utdragen och plågsam död. Nej, man ska vara som Ned Stark, sköta avrättningarna själv och låta döden vara snabb och skoningslös.

I alla fall. De senaste dagarnas regnande har tillsammans med en blygsam men dock vårvärme verkligen lockat fram sniglarna från helvetet, så nu var det dags att testa plockaren i skarpt läge. Kan säga så här: För små mördarsniglar, de som bara har hunnit bli ett par centimeter långa (än) var den helt värdelös. Antingen ramlade snigeln ut ur tångens käftar, eller så hamnade den bredvid kniven som ska hugga huvudet av dom. Där får man väl fortfarande gå och trampa ihjäl. Men till de stora bjässarna var den perfekt. Plock, hugg, borta. Hittade inte så många stora (än) men ser fram mot en säsong av ond bråd död. För det är ju bjässarna, de där som ligger fingertjocka och decimeterlånga och rapar belåtet i de sorgliga kvarlevorna av ens omsorgsfullt skötta plocksallad, som man vill åt och DÖDADÖDADÖDA. Förutom att de äter allt som kommer i deras väg (utom ogräset, som konstigt nog växer och frodas fastän det borde ha blivit lika skövlat som salladen och bondbönorna) så är det där djävla mördarsnigelslemmet helt OMÖJLIGT att bli av med om man råkar få det på sig. Det kräver rejäl skrubbning i flera omgångar med hett vatten, tvål och den grova sidan på en Scotch Brite, alternativt att man skrapar av det med en bordskniv ungefär som Långben när han rakar av sig vattenmelongojset i Kalle Anka på julafton. Vet ej vad slemmet består av, det är väl någon polysackarid, men om jag vore försvarsmakten skulle jag utröna om det inte gick att använda den i någon form av kemisk krigsföring.

Igår hörde jag för övrigt en person, en vuxen människa, som på fullt allvar trodde att om man delar en mördarsnigel i två så lever halvorna vidare var och en för sig så att problemet i själva verket skulle bli dubbelt så stort istället för tvärtom. Jag fann inte ord, och då var jag alltså inte direkt "stum av beundran" om man säger så.