Djävulens påfund

I söndags skulle vi till Malmö och träffa lite taxfolk. Vi skulle träffas vid Triangeln. För er som inte känner till Malmö är Triangeln en galleria, och sedan ett par år tillbaka även en tågstation. Innan vi åkte frågade jag min man, som skulle köra, om han hittade. Det gjorde han på ett ungefär, tyckte han, om inte annat så "är det väl skyltat". Ja, ni hör ju själva hur det låter när lantisarna ska till storstan. Men vi lastade bilen full av hundar och oss själva och susade iväg. Kom till Malmö utan några större åthävor. Körde in i Malmö. Irrade omkring en god stund utan att hitta några skyltar som gav någon vettig information om hur man hittade till denna djävla Bermuda-Triangeln. Stannade och frågade en inföding som pekade ut riktningen. Kom till sist så att vi åtminstone såg byggnaden. Hamnade plötsligt på något konstigt sätt i en fil där det enda alternativet var att köra rakt ner i underjorden till Triangelns DJÄVULSKA parkeringshus. Det gick inte att svänga av när man väl hamnat i den helvetesfilen. Så djävla lömskt.
Och är det något jag hatar så är det parkeringshus. Jag får lite cellskräck plus att alla vet att man nästan med hundra procents säkerhet blir mördad därnere (källa: diverse Beckfilmer och Roland Hasseldeckare). Det hade jag inte riktigt lust med. Nu skulle vi ju i och för sig ändå bli av med bilen, så ett parkeringshus verkade ju för ändamålet lämpligt. Här var dessutom ett sånt där smart system som jag efterfrågat i tusen år, att man betalar när man kör ifrån parkeringen istället för att behöva stå och gissa hur lång tid man tror att ens ärenden kommer att ta, förutspå antal folk på stan och i köer framför en samt behöva stressa som en röd djävul tillbaks till bilen för att lägga på mer pengar när ens tidsschema för dagen spruckit med buller och bång. Så på det viset var det väl bra. Nu skulle vi bara hitta UT ur denna djävulens boning, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi örlade omkring i det kvava underjordiska betonglandskapet där mördare lurade i en hel djävla evighet innan vi till slut fick syn på någon slags entrédörr med rulltrappor upp till det vanliga överjordiska livet igen.

Jaha, men när vi baxat oss och hundarna uppför rulltrapporna (allvarligt! det fanns bara rulltrappor, ingen vanlig gåtrappa och ingen hiss) så hamnade vi i KÖPCENTRAT, utanför någon djävla parfymaffär. Kändes inte helt kosher att gå där med tre hundar och mycket riktigt kom det per omgående fram två vakter och ville schasa bort oss, och jag bara JAMEN VISA HUR MAN KOMMER UT DÅ! Ja, de var väldigt tjänstvilliga i det avseendet (och inte otrevliga på något sätt ska väl tilläggas). På frågan hur man skulle ta sig tillbaks till parkeringshuset utan att passera köpcentrat kunde de däremot inte svara, så när vi skulle tillbaks igen efter förrättat värv så fick vi gå där bilarna körde, som ankor på rad på en skitsmal refug. Kändes mycket väl som att det skulle kunna dyka upp ett MC-gäng och spöa skiten ur oss när som, men allt gick bra bortsett från att den där fantastiska betal-automaten var trasig och nästa låg tvåtusenfemhundra mil därifrån, så det tog en evighet under vilken jag hann gnola textraden I've been down underground and I swear to God if I ever see the sun, and for any length of time I can hold it in my mind, I never again will go down underground (från låten A working man som handlar om gruvarbetare) cirka en miljon gånger.

Brrr. Storstäder alltså. Det är verkligen inte min grej. Men jag undkom med blotta förskräckelsen kan man väl säga. NU LÄR DET DRÖJA TILL NÄSTA GÅNG.