Diverse läskigheter

Läskiga skogen är det inofficiella namnet på en skog här i närheten. Läsket består i följande: Jag går i sagda skog flera gånger i veckan och träffar aldrig på en enda människa, vilket i sig är väldigt skönt, men ändå finns det miljoner små välskötta stigar och timmervägar. Jag har ju väldigt svårt att tro att det är mina och taxarnas pigga fjät som håller alla dessa farleder öppna och ej igenvuxna. Någon annan måste ju uppenbarligen vistas här. Frågan är bara när detta sker? På nätterna? Fast varför? Är mer böjd åt att tro att det är övernaturliga väsen som sköter om detta på något övernaturligt sätt.
Någonstans, eller om detta också faller inom ramarna för det onaturliga, bor det någon eller några som har satt som sin livsuppgift att dekorera en liten del av skogen (piffigt döpt till "Trollstigen") med...eh, troll,  tomtar och annat elände. Någon, har alltså fortfarande aldrig sett spår av människor ens i denna del, bemödar sig inte bara med att pedantiskt klippa gräset utmed stigen, utan ge sig på att dekorera trädstammar med ögon-näsa-mun, placerar ut små prydnadstomtar här och där, eller gör "gubbar" av trädstammar. Så att man får hjärtat i halsgropen när man kommer där i skymningen.

Det här är ett projekt under utveckling, så man vet aldrig vad för nya skapelser som dykt upp om man råkat promenera någon annanstans någon vecka. Men som sagt, har aldrig sett ett levande väsen utföra detta. SCARY.

Igår däremot, när jag stod och plockade hallon i godan ro, så dök det upp en person praktiskt taget ur tomma intet. Nä, men det var någon som ägnade sig åt offroad-terränglöpning, så ett tu tre älgade det upp en karl mitt framför näsan på mig. Det läskiga i det var att jag sekunden innan tänkt på hur tyst och skönt det var. Och när man springer offroad så råkar man väl alltid trampa på någon djävla kvist, men den här personen rörde sig helt ljudlöst. Flåsade inte ens (det var kanske det mest onaturliga av alltihop). Tror nu att det är någon joggare som en gång i tiden avlidit här i läskiga skogen och nu så att säga joggar igen.

Nästa läbbiga sak var när jag i sakta mak cyklade på en liten grusväg. Såg någonting litet som rörde sig ganska långt bort, en mörk prick mot den ljusa vägen och först trodde jag nästan att det var en mullvad för den liksom paddlade fram i ett jättekonstigt rörelsemönster. När jag kom närmare så såg jag dock att det var en padda. Alltså, jag har visserligen sett paddor som korsat vägar förr, men den här paddan var ute och flanerade längs med vägen på ett sätt som inte kändes naturligt för paddor. Jag menar, för det första brukar de ju mest sitta stilla och kura och vänta in förbipasserande insekter. För det andra var den ju extremt exponerad för fiender (inte för att paddor har så många, men ändå), vilket inte kändes speciellt smart ur överlevnadssynpunkt,  och för det tredje så såg det helt enkelt så djävla konstigt ut när den larvade iväg helt målmedvetet som om den var på väg till Ica för att köpa mjölk. Det var liksom bara snäppet från när grisarna börjar ha kläder och gå på två ben i George Orwells Animal Farm.

På tal om paddor så hittade vi en när vi flyttade lite av veden. Den blev uppenbarligen förargad över att få sitt ställe sabbat att döma av den barska minen:

Visste ni förresten att paddor kan angripas av larver av en specifik spyfluga (Lucilia bufonivora), som kryper in i paddan huvud via ögonen eller näsborrarna och sedan äter upp paddans huvud inifrån. Det tar ett par dar, sen fortsätter de att kalasa på resten av kroppen. Det behövs liksom inte skräckfilmer, bara att ta en titt på Moder Naturs ljuva skapelser.