Vi måste tala om Erikshjälpen

Alltså Erikshjälpen va. Eller loppis och second hand överhuvudtaget, det är ju fina grejer. Älskar detta fenomen som går ut på att återvinna istället för att nykonsumera. Och att man dessutom, rent teoretiskt åtminstone, kan göra grova fynd för inga pengar alls. Mitt grövsta fynd är kanske Upton Sinclairs samlade verk som jag köpte för två kronor styck i soptippens återvinningsbutik. Tyvärr är det väl knappt en käft som känner till Upton Sinclair längre om någon ens någonsin gjort det (i bästa fall brukar folk flacka med blicken och tro att man menar Sinclair Lewis), så få lär väl imponeras av detta. Men jag blir ju glad åtminstone, det är väl ändå huvudsaken.

Men i alla fall, Erikshjälpen. För det första: Vem är Erik? Någon som ville hjälpa, får man väl förmoda, men lite mer specifikt? Detta går förmodligen att googla, men hinner inte fördjupa mig i detta just nu. Eller är det i själva verket en HJÄLP till Erik, så att slantarna oavkortat går till någon okänd men numera stenrik Erik som sitter någonstans i ett skatteparadis och fullkomligt vältrar sig i lyx och överflöd? Det får man väl hoppas att så inte är fallet.

Erikshjälpen här i Ankeborg har bara öppet två dagar i veckan. Då är det alltid KNÖKFULLT med folk, vilket gör att åtminstone jag lite drar mig för att besöka denna behjärtansvärda instans. Men okej. Är man beroende av folks frivilliga arbetskraft som jag tror man är på Erikshjälpen så kanske man inte kan ha öppet hur mycket som helst, det kan jag förstå. Vad jag däremot INTE kan begripa är hur de resonerar kring sin prissättning, och nu tänker jag specifikt på böcker. På Erikshjälpen i Tomelilla har man systemet "fem kronor för pocket, tio kronor för inbundna" och så går man till kassan, travar upp sina fynd och det går skitsnabbt att konstatera att man har tre pocket och fem inbundna, det blir sextiofem kronor, ha en bra dag. Men på Erikshjälpen i Ankeborg! Där är VARJE BOK individuellt prissatt, och det är ingen som helst logik i det. 11 kronor för en, nästa kostar 26, en tredje 18, och så vidare, oavsett skick eller upplaga. Vilket innebär att när man kommer till kassan så ska personalen stå och vika upp försättsbladet på varje bok och leta efter en liten blyertssiffra som indikerar priset, alternativt hitta en prislapp någonstans på utsidan. Ibland saknas dessutom uppgift om pris och det är liksom inget hejsan svejsan över personalen så att de kan höfta till med en femma eller en tia, utan de står och velar och bestämmer sig sedan för att den kostar 34 kronor eller något sånt. Det är som om det vore dödsstraff på att ha priser som slutar på 0 eller 5. Ja, men i alla fall, FATTA vilken tid det tar när man kommer där med en trave böcker som ska vändas på och vridas på och så ska priserna slås in och räknas samman och under tiden blir kön och folks irritation en linjärt stigande funktion. Näe, Erikshjälpen, det här duger inte.

På vanliga loppisar, såna som oftast anordnas av idrottsföreningar, så behandlas böcker som om de spred någon form av smittsamma sjukdomar, man verkar bara vilja bli av med dom till varje pris. "Är det för mycket med hundra kronor"? frågar någon träningsoverallsklädd funktionär med skygg stämma när man plockat åt sig ett trettiotal volymer och knappt kan bära mer.  Det är ju föredömligt. Däremot är det inte föredömligt att, som man gör på många loppisar av denna typ, bara vräker upp böckerna lådvis på något bord och så ska man försöka hitta FYNDEN i det kaos som uppstår när en flock snikna semesterstockholmare står och knuffas för att hitta något att läsa under de lediga veckorna i stugan på Österlen. Kan man kombinera prissättningen à la idrottsloppis och ordning och reda à la Erikshjälpen så vore jag nöjd. Tack för ordet.

En ren provokation