"Det är Jehovas Vittnen som kommer och ringer på, det är Jehovas vittnen och dom vill aldrig gå"

Har precis haft besök av Jehovas Vittnen. Förr i världen var Jehovas Vittnen ena ihärdiga typer som kom och ringde på ens dörr vid alla möjliga tider på dygnet och så stod de i trappuppgången eller i ens hall och predikade om jordens undergång och den eviga skärselden och annat mysigt. De gav sig liksom aldrig heller utan kunde argumentera i timmar utan att tröttna. Så här i efterhand funderar jag lite på om någon någonsin blivit omvänd efter ett sådant besök, om någon till slut bara: "Jajaja OKEJ DÅ, skriv in mig". För det verkar ju ändå rätt strängt att vara ett Vittne. Inte så att vem som helst platsar.

I alla fall. Det där var förr i världen. Tror knappt jag har sett ett Jehovas Vittne på denna sidan millenniumskiftet, än mindre haft dem ståendes i hallen för att mässa om synd och skuld och förtappelse. Men idag så. Fast 2014 års version av Jehovas Vittnen - en yngling i cirka 20-årsåldern - knackade försynt på dörren, lämnade över en "inbjudan" (att fira årsdagen av Jesu död, festligt värre) som man ombad läsa igenom och fundera lite kring, och avlägsnade sig sedan utan vidare snack. Inga långa diskussioner kring varför det är fel med homosexualitet och blodtransfusioner och det ologiska i att ständigt försöka värva ännu fler medlemmar när man samtidigt går ut med att det bara får plats ett visst bestämt antal personer i himlen och alla andra är dömda att plågas i helvetets brinnande eldar i evigheters evighet, hur from och rättfärdig man än är.

Kul grej med "inbjudan": att det fanns en QR-kod som man kunde scanna och sedan se var i ens relativa närhet man kunde bege sig om man fick ett extremt sug efter att fira årsdagen av Jesu död. Jehovas Vittnen goes 2000-tal. Det hade man ju aldrig kunnat tro.