Såhär i efterhand kan man väl konstatera att min LUGNA HEMMAKVÄLL gick det väl lite sådär med. Min mans hundkurs var av någon oklar anledning inställd, så han kom hem igen nästan med en gång. Inte för att han för något himla liv direkt, men han ville titta på nyhetssändningarnas rapporter om president Obamas besök i Stockholm, så det distraherade ju en aning även om han hade hörlurar på sig. Själv hade jag letat upp tv-serien Sparvöga, för den har jag fått för mig är både a. snygg och b. bra. Såg den aldrig när den gick, när det nu kan ha varit, men Öppna Arkivet levererar ju. Där blev jag inte besviken, men själva serien...Nää. Jag har läst böckerna för hundra år sedan, och nu mindes jag att jag kände lite "nää" om dom också. Så djävla deppigt och bittert att hälften kunde räcka. Stör mig dessutom på att folk som är sjukliga och klena alltid ska framställas som lite förfinade, och så ska de hålla på med dikter och svårmod. Inte fan höll Henning i Mina drömmars stad på sådär inte. Skärpning här.
Ja, där rök i alla fall en hel timme av min LUGNA HEMMAKVÄLL, så jag fick nästan stressa i säng för att hinna ligga och läsa deckare. Håller just nu på med Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman, och den är väl bra, men just nu är det lite segt. Det är väldigt mycket med relationer, fnurror på trådar och ledsna skilsmässobarn och så. Ja, så det tog väl säkert fem minuter innan ögonlocken började kännas blytunga och då var det bara att kasta in handduken, släcka lampan och låta sig omfamnas av Morfeus. Ska kvällen summeras så var den i alla fall stillsam.
Hörde på nyheterna i morse att två män hade blivit skjutna i Biskopsgården. "Polisen fick ett stort antal anmälningar om skottlossning från allmänheten" bräkte nyhetsuppläsaren och fick det att låta som om att folk gått man ur huse med vapen i hand. Det där med syftningsfel är tydligen ingenting man tar upp på journalisthögskolan nuförtiden. TUR ATT MAN SJÄLV ÄR SÅ HIMLA BRA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar