Härförleden var vi och biblioteksröstade, som det antagligen heter nuförtiden, när Kungliga Postverket har gått i graven för längesen och online-röstning fortfarande ligger och ruvar någonstans i framtiden. Vi dråsade in på biblioteket klockan 17.58 och det stängde 18.00, så det var inte direkt tid till någon beslutsångest.
Vi var de enda besökarna. Det var vi, och en bibliotekarie slash röstmottagare, som förmodligen ville gå hem i rappet. Vi, alltså min man och jag, stod en kort stund vid bordet med alla valsedlar och talade rätt så öppet om vad vi skulle rösta på. Eller vi stod väl inte och basunerade ut det, men det var inte så att vi viskade och smusslade heller. Men när det var dags gick vi stramt åtskilda och i tur och ordning in och gömde oss i röstbåset för att stoppa i valsedlarna (som vi burit helt öppet genom hela biblioteket) och försegla kuverten. Som om hela biblioteket vore smockat med människor i allmänhet och SÄPO i synnerhet, som hade till enda uppgift att snoka rätt på smaskiga politiska detaljer i vårt liv som skulle kunna komma att användas emot oss i något sammanhang, om vårt liv av någon anledning skulle bli en politisk thriller. Fast det känns väldigt osannolikt.
Vanans makt är stor, uppenbarligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar