Ser vi aldrig på film nuförtiden, frågar sig vän av ordning. Nja, svarar jag då, det har verkligen varit lite si och så med det. Det här året verkar hittills mest ha gått åt till köpa och sälja bostäder, vilket i sin tur har medfört väldigt mycket flyttning och renovering och utredningar om inredningar och liknande göromål. Någon tid att sitta och kontemplera i tv-soffan har inte direkt medgetts.
Men nu är det semester och då djävlar ska det kopplas av, speciellt som ovanstående projekt nu börjar gå in i en slutfas där man faktiskt kan börja föreställa sig hur allt ska bli. Så nu kanske man kan få ägna sig åt att titta på film igen. Vi inledde lite trevande igår med Harrys döttrar från 2005, eller det var väl mer jag som tittade, jag gillar svensk film, medan min man mest satt bredvid och fällde beska kommentarer över skådespelarinsatserna i allmänhet och regin i synnerhet. Jag är inte heller överförtjust i Richard Hobert och den här filmen gick inte heller till historien som någon höjdare. Mest skit faktiskt. Men jag får väl ändå utfärda min sedvanliga
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är två systrar och de har en pappa som hette Harry, därav titeln. Båda är gravida och den ena systern jobbar som gorillaskötare och hennes man är någon slags frilans och kör taxi för att få det att gå ihop och de bor lite trångt och halvdant, medan den andra systern och hennes man har ett odefinierat men lite flashigare liv. Men ändå. Livet leker, systrarna är superbästisar och som sagt gravida. När de är ute och firar pappa Harrys födelsedag så tycker gorilla-systern att det var längesen hon kände några fosterrörelser, så hela gänget utom pappa Harry susar in till sjukhuset för att kolla upp det. Alla fyra, dvs systrarna och deras män, tränger in sig i ett undersökningsrum och så kommer en snäll och förstående barnmorska och kör ett CTG som visar att allt är normalt. Barnmorskan rekommenderar att hon, gorilla-systern, ska stanna kvar för observation, men inte då, här vilar inga ledsamheter, nu vill hon iväg igen. Då föreslår den andra systerns man att de ska kolla henne också, bara på skoj sådär, för att se att allt är okej, och då visar det sig förstås (och man blir inte förvånad) att det inte finns några hjärtljud. Och samtidigt som den flashigare systern blir igångsatt för att föda fram sitt döda barn så går vattnet på gorilla-systern och de ligger och föder samtidigt. Ja, och sen efteråt så blir den flashiga systern lite besatt av gorilla-systerns barn på ett sätt som inte känns sunt, och gorilla-systern drar sig undan och den flashiga blir mer och mer påträngande och mitt i allt detta står deras män och pappa Harry och är helt irriterande oförstående till vad som händer. Och mitt i alltihop så är det en gorilla som föder en unge och blir bindgalen och slår ihjäl ungen och får avlivas (tveksamt vad detta tillför filmen, hur tänkte du egentligen här, Richard Hobert?) och gorilla-systern blir deppig och måste skickas iväg på något slags hem för att vila nerverna, och hennes man sitter hemma med ungen och sliter med en deadline och då kommer förstås den flashiga systern dit och erbjuder sig att hjälpa till, och han bara "visst visst" och så sticker den flashiga iväg med deras unge och vill åka iväg med sin man på en weekend-resa och låtsas som att det är deras barn (borde inte HON in på något slags hem för att vila SINA nerver, kan man ju undra), men det ordnar sig med lite god vilja och en klase vita lögner, och sen plötsligt sitter systrarna och talar ut om en FAMILJEHEMLIGHET som den äldre, gorilla-systern, minns och den yngre, flashigare, inte minns, och det visar sig att deras mamma var sinnessjuk, helt djävla bindgalen hon också, och när detta blivit utrett är systrarna hux flux bästa vänner igen och så är filmen slut.
SvD skrev: Harrys Döttrar är Richard Hoberts bästa på många, många år i sin recension, och man vill ju mest av allt gå ut och döda någon när man läser sånt. För HELVETE. Skärpning, kretiner.
Men nu är det semester och då djävlar ska det kopplas av, speciellt som ovanstående projekt nu börjar gå in i en slutfas där man faktiskt kan börja föreställa sig hur allt ska bli. Så nu kanske man kan få ägna sig åt att titta på film igen. Vi inledde lite trevande igår med Harrys döttrar från 2005, eller det var väl mer jag som tittade, jag gillar svensk film, medan min man mest satt bredvid och fällde beska kommentarer över skådespelarinsatserna i allmänhet och regin i synnerhet. Jag är inte heller överförtjust i Richard Hobert och den här filmen gick inte heller till historien som någon höjdare. Mest skit faktiskt. Men jag får väl ändå utfärda min sedvanliga
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är två systrar och de har en pappa som hette Harry, därav titeln. Båda är gravida och den ena systern jobbar som gorillaskötare och hennes man är någon slags frilans och kör taxi för att få det att gå ihop och de bor lite trångt och halvdant, medan den andra systern och hennes man har ett odefinierat men lite flashigare liv. Men ändå. Livet leker, systrarna är superbästisar och som sagt gravida. När de är ute och firar pappa Harrys födelsedag så tycker gorilla-systern att det var längesen hon kände några fosterrörelser, så hela gänget utom pappa Harry susar in till sjukhuset för att kolla upp det. Alla fyra, dvs systrarna och deras män, tränger in sig i ett undersökningsrum och så kommer en snäll och förstående barnmorska och kör ett CTG som visar att allt är normalt. Barnmorskan rekommenderar att hon, gorilla-systern, ska stanna kvar för observation, men inte då, här vilar inga ledsamheter, nu vill hon iväg igen. Då föreslår den andra systerns man att de ska kolla henne också, bara på skoj sådär, för att se att allt är okej, och då visar det sig förstås (och man blir inte förvånad) att det inte finns några hjärtljud. Och samtidigt som den flashigare systern blir igångsatt för att föda fram sitt döda barn så går vattnet på gorilla-systern och de ligger och föder samtidigt. Ja, och sen efteråt så blir den flashiga systern lite besatt av gorilla-systerns barn på ett sätt som inte känns sunt, och gorilla-systern drar sig undan och den flashiga blir mer och mer påträngande och mitt i allt detta står deras män och pappa Harry och är helt irriterande oförstående till vad som händer. Och mitt i alltihop så är det en gorilla som föder en unge och blir bindgalen och slår ihjäl ungen och får avlivas (tveksamt vad detta tillför filmen, hur tänkte du egentligen här, Richard Hobert?) och gorilla-systern blir deppig och måste skickas iväg på något slags hem för att vila nerverna, och hennes man sitter hemma med ungen och sliter med en deadline och då kommer förstås den flashiga systern dit och erbjuder sig att hjälpa till, och han bara "visst visst" och så sticker den flashiga iväg med deras unge och vill åka iväg med sin man på en weekend-resa och låtsas som att det är deras barn (borde inte HON in på något slags hem för att vila SINA nerver, kan man ju undra), men det ordnar sig med lite god vilja och en klase vita lögner, och sen plötsligt sitter systrarna och talar ut om en FAMILJEHEMLIGHET som den äldre, gorilla-systern, minns och den yngre, flashigare, inte minns, och det visar sig att deras mamma var sinnessjuk, helt djävla bindgalen hon också, och när detta blivit utrett är systrarna hux flux bästa vänner igen och så är filmen slut.
SvD skrev: Harrys Döttrar är Richard Hoberts bästa på många, många år i sin recension, och man vill ju mest av allt gå ut och döda någon när man läser sånt. För HELVETE. Skärpning, kretiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar